Modet under 1100-talet syftar på klädmodet i Europa under 1100-talet. Under denna tidsperiod var mode ett västerländskt fenomen, eftersom klädedräkten i andra delar av världen under denna tidsperiod bestod av en etnisk och kulturell klädedräkt, som inte genomgick förändringar efter modets växlingar på det sätt som skedde i Europa.
Allmänt
Från 1100-talet började den västeuropeiska dräkten, som hade sett likadan ut sedan romerska rikets fall på 400-talet, långsamt förändras. Män och kvinnor bar likadana kläder: en undertunika (särk) och en övertunika, med den enda skillnaden att kvinnors kläder var längre. Under 1100-talet var dessa figurnära. Tunikan var figurnära i den mening att den skars närmare kroppen, men kläderna var under denna tid inte figursydda utan skars i en rak rektangel, vilket innebar att de trots att de var snäva, ändå inte följde figuren utan snarare hade en tubform.
Underkläderna var alltid av linne, och "linnekläder" var därför en synonym för underkläder, medan överkläderna ofta var av kläde: dyrbara tyger som siden var ytterst sällsynta importvaror under 1100-talet.
Dammode
Klädedräkt
Under 1100-talet var kvinnors och mäns kläder i grunden likadana. Även kvinnor bar en kortare linnetunika med långa snäva ärmar under en längre och vidare övertunika. Kvinnors undertunika kallades chemise, och deras övertunika kirtle (kjortel) eller bliaut.Snyder, Janet, "From Content to Form: Court Clothing in Mid-Twelfth-Century Northern French Sculpture", in Désirée Koslin and Janet E. Snyder, eds.: Encountering Medieval Textiles and Dress: Objects, texts, and Images, Macmillan, 2002, Tunikan var figurnära i den mening att den skars närmare kroppen, men kläderna var under denna tid inte figursydda utan skars helt raka, vilket innebar att de trots att de var snäva, ändå inte följde figuren utan snarare hade en tubform.
Medan mäns övertunika kunde vara både lång och kort, var kvinnors alltid långa. Liksom för män blev dessa kläder mer figurnära under 1100-talet, och bars ofta med bälte. Kjorteln var det huvudsakliga klädesplagget, och i det fall den var lång skilde den sig inte åt mellan män och kvinnor utom ifråga om storlek.Andersson, Eva, Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge, Historiska institutionen, Göteborgs universitet, Diss. Göteborg: Göteborgs universitet, 2006, Göteborg, 2006, s. 142–196, 260–301 (95 sidor) Elektronisk resurs: https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/16894/5/gupea_2077_16894_5.pd Både män och kvinnor bar mantel, ofta en med huva, över sina två tunikor.
Hår och huvudbonad
Kvinnor täckte över sitt hår med slöja (dok) så fort de gifte sig (det kallades därför också "frudok" eller "hustrulin"). Under 1100-talet började de också täcka över halsen. Ogifta kvinnor kunde däremot visa håret. Under 1100-talet bar kvinnor håret i många långa hängande flätor, ofta med hjälp av löshår.
Bildgalleri
Herrmode
Klädedräkt
Män bar brokar (braies) av linne om könsdelar och bak, och nedanför dessa benkläder (hosor eller chausse), som fästes vid knäna; de hölls alla uppe av ett bälte.Payne, Blanche: History of Costume from the Ancient Egyptians to the Twentieth Century, Harper & Row, 1965 På överkroppen bars en kortare linnetunika med långa snäva ärmar innerst, och en övertunika (cote, cotte eller kjortel) med vidare ärmar, fästad med bälte om midjan. Boucher, François: 20,000 Years of Fashion, Harry Abrams, 1966, pp. 164–172 Övertunikan (bliaute) kunde vara knäkort eller räcka ned till anklarna: arbetare bar den korta modellen, medan den långa ansågs finare, utom i krigsdräkt. Under 1100-talet blev kläderna plötsligt mer figurnära än de varit tidigare, vilket var en första antydan om en modeväxling. Tunikan var figurnära i den mening att den skars närmare kroppen, men kläderna var under denna tid inte figursydda utan skars helt raka, vilket innebar att de trots att de var snäva, ändå inte följde figuren utan snarare hade en tubform.
Ytterkläderna bestod av manteln, som fästes över den högra axeln. Utöver mantelns huva uppkom en ny huvudbonad, coif, som efter detta bars i flera sekel av både män och kvinnor.
Under 1100-talet började riddare bära en vid ärmlös tunika (surcote) över sin rustning för att skydda metallen från solen. Under rustningen började de bära en typ av vadderat livplagg kallad gambeson eller doublet.
Hår och huvudbonad
1100-talets man skulle gärna vara kortklippt och slätrakad. Anledningen har föreslagits vara att båda skägg och långt hår kunde fastna i samtidens rustningar och brynjor.
Bildgalleri
Referenser Noter
Övriga källor Kybalova, L Den stora modeboken Folket i bilds förlag, Stockholm 1969 Broby-Johansen, R., 1900-1987. - Kropp och kläder : [klädedräktens konsthistoria] / R. Broby-Johansen ; [övers.: Herbert Friedländer ; teckningar: Ebbe Sunesen] ; [dräkttermerna granskade av Björn Hallerdt].. - 1978 - 2., utök. uppl., 2. tr.. - Gorsline, Douglas (1993). A history of fashion: a visual survey of costume from ancient times. London: Batsford
Brown, Carolina (2005). Skönhetens mask ur den kroppsliga skönhetens historia. Enskede: TPB Jacobson, Maja (2009). Färgen gör människan: om färg, kläder och identitet från antiken till våra dagar. Stockholm: Carlsson Tydén-Jordan, Astrid (red.) (1987). Kungligt klädd, kungligt mode. Stockholm: Bergh
Kategori:Klädedräkt under medeltiden Kategori:1100-talet