Tristanackordet är ett ackord som används som huvudklang i Richard Wagners musikdrama Tristan och Isolde, som hade premiär 1865. Den hörs för första gången i den andra takten i förspelet till akt I i cello och träblås, där den utgör avslutningen på cellomeloldin och början på oboemelodin (NB 1). En variant hörs i början av akt III i stråkarna (NB 2). Vgl. das Kapitel Tristan-Harmonik in Peter Petersen: Isolde und Tristan. Zur musikalischen Identität der Hauptfiguren in Richard Wagners „Handlung“ Tristan und Isolde, Würzburg: Königshausen & Neumann 2019, S. 47 ff. Den består av tonerna F, B, D♯ och G♯. Mer allmänt hänvisar termen till alla ackord som består av samma intervall: förstärkt kvart, förstärkt sext och förstärkt nona ovanför en baston.

På grund av sin harmoniska transparens undgår ackordet fortfarande en enkel eller allmänt accepterad tolkning. Det har alltid gjorts mycket olika försök att tolka den i termer av funktionell harmoni. Dess mångtydighet är också typisk för den extremt kromatiska och tonalt ostadiga harmoniken i Tristanpartituret, där Ernst Kurth såg en kris för den romantiska harmoniken.Ernst Kurth: Romantische Harmonik und ihre Krise in Wagners „Tristan“. Haupt, Bern u. a. 1920.

Bakgrund Tonerna i Tristanackordet är inte ovanliga; De kunde stuvas om harmoniskt för att bilda ett vanligt halvförminskat septimaackord. Det som utmärker Tristanackordet är dess ovanliga förhållande till omgivningens underförstådda tonart.

Motivet återkommer också i takterna 6, 10 och 12, flera gånger senare i verket, och i slutet av sista akten.

Martin Vogel pekar på "ackordet" i tidigare verk av Guillaume de Machaut, Carlo Gesualdo, J. S. Bach, Mozart, Beethoven eller Louis Spohr, cited in som i följande exempel från första satsen i Beethovens Pianosonat nr 18:

Ackordet återfinns i flera verk av Chopin, från så tidigt som 1828, i Pianosonaten i c-moll, opus 4 och hans Scherzo nr 1, komponerad 1830. Det är först i sena verk som klangliga tvetydigheter liknande Wagners uppstår, som i A-mollpreludium opus 28 nr 2 och den postumt utgivna Mazurka i f-moll opus 68 nr 4.

Tristanackordets betydelse ligger i dess rörelse bort från traditionell tonal harmoni och till och med mot atonalitet. Med detta ackord provocerade Wagner faktiskt fram den musikaliska harmonins klang eller struktur till att bli mer dominerande än dess funktion, ett begrepp som snart utforskades av Debussy och andra. För att citera Robert Erickson: "Tristanackordet är bland annat ett identifierbart ljud, en enhet bortom sina funktionella kvaliteter i en tonal organisation".

Analys Mycket har skrivits om Tristanackordets eventuella harmoniska funktioner eller stämledning och motivet har tolkats på olika sätt. Även om Tristanackordet harmoniskt motsvarar det halvt förminskade septimackordet F7 (F-A-A-C-E♭♭♭), kan Tristanackordet också tolkas på många sätt. Nattiez skiljer mellan funktionella och icke-funktionella analyser av ackordet.

Funktionella analyser Funktionalanalyser har tolkat ackordet i tonarten a-moll på många sätt:

Ackordet är ett förhöjt sextackord, närmare bestämt ett franskt sextackord, F-B-D-A♯, med tonen G♯ som hörs som en appoggiatura som upplöses till A. (Teoretiker debatterar roten till franska sjätte ackord.) Den harmoniska funktionen som en dominant är intakt, med ackordet som går över till V7. Observera att i den här bilden är G# som matchar uppåt till A den 2:a av 3 på varandra följande accentuerade dissonanser som löses upp med ett halvt steg. Alfred Lorenz och andra tolkar det mer allmänt som ett utökat sextackord F–A–D♯, baserat efter Hugo Riemann enligt principen att det bara finns tre ackordfunktioner: tonisk, dominant och dominant. Roten är den andra skalgraden, B. Roten är den fjärde skalgraden, D. Arend tolkar den som "ett modifierat moll septimackord" F–B–D♯–G♯ → F–C♭–E♭–A♭ → F–B–D–A = D–F–A Ackordet är en sekundär dominant, V/V, och därmed också med en rot på B. Detta gynnar den femte rörelsen från B till E, och ser ackordet som ett septimackord med sänkt kvint (B–D♯(D♮)–F♯–A).

Vincent d'Indy, cited in analyserade ackordet som ett IV-ackord enligt Riemanns transcendenta princip (som Serge Gut formulerade det: "den mest klassiska successionen i världen: tonisk, dominerande, dominant") och avvisar idén om en tillagd "sänkt septim", eliminerar "alla artificiella, dissonanta toner, som enbart uppstår från rösternas melodiska rörelse, och därför är främmande för ackordet." finner att Tristanackordet "inte är mer än en dominant i tonarten A, kollapsad i sig själv melodiskt, den harmoniska progressionen representerad sålunda:

Célestin Deliège ser G♯ som en appoggiatura till A och beskriver att

Till slut är bara en upplösning godtagbar, en som tar den subdominanta graden som ackordets rot, vilket ger oss, vad tonlogiken beträffar, den mest plausibla tolkningen ... denna tolkning av ackordet bekräftas av dess senare framträdanden i förspelets första takt: IV 6-ackordet förblir konstant; Toner som är främmande för det ackordet varierar.

Enligt Jacques Chailley, som diskuterar Dommel-Diény och Gut,, cited in "har den sina rötter i ett enkelt dominantackord i a-moll [E-dur], som inkluderar två appoggiaturas lösta på normalt sätt". Enligt detta synsätt är det alltså inte ett ackord utan ett föregripande av det dominanta ackordet i takt tre. Chailley skrev en gång:

Tristans kromatik, grundad i appoggiaturas och passerande noter, representerar tekniskt och andligt en höjdpunkt av spänning. Jag har aldrig kunnat förstå hur den befängda idén att Tristan skulle kunna göras till prototypen för en atonalitet grundad på förstörelse av all spänning skulle ha kunnat vinna trovärdighet. Detta var en idé som spreds under Schönbergs (knappast oegennyttiga) auktoritet, till den grad att Alban Berg kunde citera Tristanackordet i sin "Lyrisk svit", som ett slags hommage till en föregångare till atonalitet. Denna egendomliga föreställning skulle inte ha kunnat göras annat än som en följd av en förstörelse av de normala analytiska reflexerna, vilket ledde till en konstlad isolering av ett aggregat som delvis bestod av främmande noter, och att betrakta det - en abstraktion ur sitt sammanhang - som en organisk helhet. Efter detta blir det lätt att övertyga naiva läsare om att en sådan samling undgår klassificering i termer av läroböcker i harmonilära.

Fred Lerdahl presenterar alternativa tolkningar av Tristanmotivet, antingen som i ii♯643 [fransk sext: F–B–D♯–A] V7 eller som VI (iv) (vii♯64♯2) [ ändrad pre-dominant: F–B–D♯–G♯] V7, båda i a-moll, och drar slutsatsen att även om båda tolkningarna har stark förväntan eller attraktion, att versionen med G♯ är den starkare progressionen.

Icke-funktionella analyser Icke-funktionella analyser baseras på struktur (snarare än funktion) och karakteriseras som vertikala karakteriseringar eller linjära analyser.

Vertikala karakteriseringar inkluderar att tolka ackordets rot som på den sjunde graden (VII), i f-moll♯.

Linjära analyser inkluderar Noske och Schenker, vilka var de första som analyserade motivet helt och hållet genom melodiska överväganden. Schenker och senare Mitchell jämför Tristanackordet med en dissonant kontrapunktisk gest från e-mollfugan i Bachs Das wohltemperierte Klavier, Bok I.cf.

William Mitchell, som betraktar Tristanackordet ur ett Schenkerianskt perspektiv, ser inte G♯:et som en appoggiatura eftersom den melodiska linjen (G-A-A-B♯♯) stiger upp till B, vilket gör A till en övergående ton. Denna uppstigning med en liten ters speglas av den fallande linjen (F-E-D-D♯), en nedstigning med en liten ters, vilket gör D♯, liksom A♯, till en appoggiatura. Detta gör ackordet till ett förminskat septimackord (G♯–B–D–F).

Serge Gut hävdar att "om man i huvudsak fokuserar på melodisk rörelse ser man hur dess dynamiska kraft skapar en känsla av en appoggiatura varje gång, det vill säga i början av varje takt, vilket skapar en stämning som är både febrig och spänd ... Sålunda hörs i sopranmotivet G♯ och A♯ som appoggiaturas, som F och D♯ i det ursprungliga motivet." Ackordet är alltså ett mollackord med en utökad sext (D-F-A-B) på fjärde graden (IV), även om det alstras av melodiska vågor.

Allen Forte identifierar först ackordet som en atonal uppsättning, 4-27 (halvförminskat septimackord), sedan "väljer han att placera detta övervägande i en sekundär, till och med tertiär position jämfört med den mest dynamiska aspekten av den inledande musiken, vilket helt klart är den storskaliga stigande rörelse som utvecklas i den övre stämman, i sin helhet en linjär projektion av Tristan-ackordet transponerat till nivå tre, g♯′–b′–d"–f♯".

Arnold Schönberg beskriver det som ett "vandrande ackord [vagierender Akkord]... det kan komma från var som helst".

Mayrbergers åsikt Efter att ha sammanfattat ovanstående analyser hävdar Nattiez att Tristanackordet är a-moll, och att analyser som säger att tonarten är E-dur eller E-moll♭ är "felaktiga". Han prioriterar analyser av ackordet som på andra graden (II). Han tillhandahåller sedan en av Wagner godkänd analys, den av den tjeckiske professorn Carl Mayrberger som "sätter strängen på andra graden och tolkar G♯:et som en appoggiatura. Men framför allt anser Mayrberger att attraktionen mellan E och den riktiga basen F är av största vikt, och kallar Tristanackordet för ett Zwitterakkord (ett tvetydigt, hybrid, eller möjligen bisexuellt eller androgynt, ackord), vars F styrs av tonarten a-moll och D♯ av tonarten e-moll."

Tristanackordet som ett "Leitklang" I motsats till uppfattningen att Tristanackordet är ett ledmotiv används termen "Leitklang" inom forskningen.Vgl. Carl-Friedrich Beck, Die Tonstufe H als Klangbasis. Untersuchungen zu Tradition und Semantik vom 14. bis zum frühen 20. Jahrhundert (Tübinger Beiträge zur Musikwissenschaft 28), Tutzing 2007, S. 426.

Begreppet Leitklang ligger dock nära begreppet ledmotiv, eftersom det endast skiljer sig från ledmotivet genom linjäriteten.Vgl. Wolfgang Fuhrmann, Art. „Leitmotiv“, in: Das Wagner-Lexikon, Daniel Brandenburg, Rainer Franke und Anno Mungen (Hrsg.), Regensburg 2012, S. 387–390, hier S. 387f. En viktig poäng med båda termerna är att något är styrt. Detta ger dock upphov till en konflikt, eftersom det till en början inte är klart vad som styrs av Tristanackordet. En tes är att ledmotiven i Wagners verk endast kan urskiljas tydligt i Nibelungens ring, medan de i andra verk utesluts genom motsättningar mellan motiven och sångarnas text.Vgl. Carolyn Abbate, „Wagner, ʽOn Modulationʼ, and Tristan“, in: Cambridge Opera Journal 1 (1989), S. 33–58, hier S. 41ff. Detta verkar dock inte vara fallet för Tristanackordet, eftersom det inte nödvändigtvis korrelerar med något textrelaterat. Referensen kan snarare relateras till Wagners "urscen".Martin Geck, Wagner. Biographie, München 2012, S. 29. Den lyder: "Kärlekens längtan efter försoning i döden" och löper på en metanivå genom många av Wagners verk. Denna urscen visar också Wagners filosofiska åsikter, som starkt återspeglas psykologiskt och filosofiskt i hans verk.Vgl. Martin Geck, Wagner. Biographie, München 2012, S. 28f.

Musikhistorisk betydelse Av särskilt intresse med tanke på harmonins historiska utveckling är de kreativa och banbrytande olika fortsättningarna av Tristanackordet under hela verkets gång, liksom inbäddningen i operans högspända kromatiska växlingsstil. Till exempel uppträder ackordet ofta med samma tonhöjder, men enharmoniskt förändrade (t.ex. "f, b, eb, a-dur" eller "f, ces, e-flat, a-dur") och i olika tonala och harmoniska miljöer, vilket också gör analysen av början ännu svårare. Tristanackordet är således ett slags symbol för senromantisk harmonik, som sedan dess har förlorat mer och mer av sitt stöd och sin bindande kraft till tonikan, tills det slutligen runt 1910 kommer till en fullständig förändring till atonalitet.