Rhendöttrarna är de tre vattennymfer (tyska: Rheintöchter) som förekommer i Richard Wagners operacykel Nibelungens ring. Deras individuella namn är Woglinde, Wellgunde och Flosshilde (Floßhilde), även om de i allmänhet behandlas som en enda enhet och de agerar tillsammans i enlighet därmed. Av de 34 karaktärerna i Ringcykeln är de de enda som inte har sitt ursprung i den fornnordiska Eddan. Wagner skapade sina Rhendöttrar från andra legender och myter, framför allt Nibelungenlied som innehåller berättelser om vattenandar (nixies) eller sjöjungfrur från Donau.

De nyckelbegrepp som förknippas med Rhendöttrarna i Ringens olika operor – deras bristfälliga förmyndarskap över Rhenguldet och det villkor (försakelsen av kärleken) genom vilket guldet kunde stjälas från dem och sedan förvandlas till ett medel för att uppnå världsmakt – är helt och hållet Wagners eget påhitt och är de element som inleder och driver hela dramat framåt.

Rhendöttrarna är de första och sista karaktärerna som ses i den fyra operor långa cykeln och dyker upp både i öppningsscenen av Rhenguldet och i det sista klimaktiska skådespelet i Ragnarök, när de stiger upp ur Rhens vatten för att återta ringen ur Brünnhildes aska. De har beskrivits som moraliskt oskyldiga, men de uppvisar en rad sofistikerade känslor, inklusive några som är långt ifrån sveklösa. De är förföriska och undflyende, men har ingen relation till någon av de andra karaktärerna, och ingen indikation ges om hur de kom till, förutom tillfälliga referenser till en ospecificerad "far".

De olika musikaliska teman som förknippas med Rhendöttrarna anses vara bland de mest lyriska i hela Ringen-cykeln, vilket ger den sällsynta fall av relativ avkoppling och charm. Musiken innehåller viktiga melodier och fraser som upprepas och utvecklas på andra ställen i operorna för att karakterisera andra personer och omständigheter, och för att relatera handlingens utveckling till berättelsens källa. Det berättas att Wagner spelade Rhendöttrarnas klagosång vid pianot kvällen innan han dog i Venedig 1883.Gutman, p. 634

Ursprung Rhendöttrarna är de enda av Ringens karaktärer som inte härstammar från den Poetiska Eddan eller Snorres Edda, de isländska källorna för det mesta av den nordiska mytologin.Holman, p. 174 Vattenväsen (tyska: Nixen) förekommer i många europeiska myter och legender, ofta men inte alltid i en form av förklädd illvilja. Wagner hämtade mycket och löst från dessa legender när han sammanställde sin berättelse om Ringen, och det troliga ursprunget till hans Rhendöttrar finns i den tyska Nibelungenlied.Cooke (1979), p. 139 I en del av Nibelungenlied-berättelsen möter Hagen och Gunther vissa sjöjungfrur eller vattenandar (medelhögtyska: merwîp;Lachmann, p. 179 mods. ty.: Meerweib) badande i Donaus vatten. Hagen stjäl deras kläder, och för att få tillbaka dem ger sjöjungfrun vid namn Hadeburg en falsk profetia om att Hagen och Gunther kommer att finna ära och berömmelse när de träder in i Etzels rike. Men efteråt berättar en annan sjöjungfru, Sigelinde (ett namn som Wagner skulle komma att använda på andra ställen), för Hagen att hennes moster har ljugit. Om de kommer till Etzels land, kommer de att dö där.Stanzas 1524–48, Ryder, pp. 286–289Stanzas 1528–54, Mowatt, pp. 142–143

Placeringen av denna scen har flera möjligheter, men enligt Þiðrekssaga inträffade den vid det (obefintliga) sammanflödet av Donau och Rhen.Magee, p. 66 Möringen, där de dödsdömda krigarna sedan flög över, kan vara Möhringen an der Donau, även om Großmehring som ligger mycket längre österut också har föreslagits.Edwards, p. 235, note 146.

Denna berättelse, som i sig inte har något samband med Ringen-dramat, upprepas av Wagner både i den inledande Rhenguldsscenen och i den första scenen i tredje akten av Ragnarök. Wagner anpassade först berättelsen för att användas i sitt tidiga libretto av Siegfrieds död (som så småningom blev Ragnarök), där han introducerade tre namnlösa vattenjungfrur (Wasserjungfrauen) och lokaliserade dem i Rhen, där de varnar Siegfried för hans förestående död. Senare blev dessa vattenjungfrur Rhendöttrar (Rheintöchter) och fick individuella namn: Flosshilde, Wellgunde och Bronnlinde.Newman, p. 464

När Wagner fortsatte att arbeta med sin omvända kronologi från Siegfrieds död, kom han fram till vad han bestämde var den första akten i dramat – Alberichs stöld av Rhenguldet. Wagner, som trodde att ett enkelt bortförande av det obevakade guldet skulle sakna dramatisk kraft, gjorde Rhendöttrarna till guldets väktare, och han införde villkoret "försakelse av kärlek".Cooke (1979), pp. 138–40 Bronnlinde blev Woglinde, förmodligen för att undvika förväxling med Brünnhilde.

Wagner kan också ha influerats av den tyska legenden om Lorelei vid Rhenfloden, den kärlekstörstande unga flickan som dränker sig i floden och blir en siren som lockar fiskare till klipporna med sin sång.Cooke (1979), p. 138 Andra möjliga källor finns i grekisk mytologi och litteratur. Likheter finns mellan de unga väktarna i Hesperidesmyten och Rhendöttrarna i Rhenguldet; Tre kvinnor vaktar en mycket eftertraktad gyllene skatt som blir stulen i berättelsen av varje saga.Cooke (1979), p. 140 Wagner var en entusiastisk läsare av Aischylos, inklusive hans Den fjättrade Prometheus som har en kör av okeanider eller vattennymfer.

Författaren Rudolph Sabor ser ett samband mellan okeanidernas behandling av Prometheus och Rhendöttrarnas initiala tolerans mot Alberich.Sabor pp. 91–2 Precis som i den grekiska mytologin är okeaniderna döttrar till titanhavsguden Okeanos, har den nordiska mytologin – särskilt den poetiska Eddan – den jötunn (liknande en jätte) havsguden Ägirs nio döttrar. Namnet på en av dessa betyder "våg" (Welle på tyska) och är en möjlig källa till Wellgundes namn.

Wagners operor avslöjar inte varifrån Rhendöttrarna kom eller om de har någon koppling till andra personer. Medan de flesta av karaktärerna i cykeln är relaterade till varandra, genom födsel, äktenskap eller ibland bådadera, är Rhendöttrarna till synes självständiga. Identiteten på deras far som anförtrodde dem förmyndarskapet över guldet""Fader ... beordrade oss skickligt att vakta den ljusa skatten...": Flosshilde i Rhenguldet, scen 1 (s. 26) anges inte i texten. Vissa Wagnerforskare har föreslagit att han kan vara ett "Högsta väsende" som är fader till Wotan och alla gudar – ja, till hela skapelsen.Holman, pp. 173–75 Andra tar tyskans Rheintöchter bokstavligt och säger att de är Rhenflodens döttrar.Spencer p. 31

Natur och attribut

Rhendöttrarna har beskrivits som dramats "mest förföriska men mest svårfångade karaktärer", och i en analys som representanter för "förförelse genom infantil fantasi".Cooke (1979), p. 7 De fungerar väsentligen som en enhet, med en sammansatt men ändå undflyende personlighet. Bortsett från Flosshildes underförstådda senioritet, som då och då visar sig genom lätta tillrättavisningar och illustreras musikaliskt genom att ge rollen till en alt eller mezzosopran, är deras karaktärer odifferentierade. I The Perfect Wagnerite, hans analys från 1886 av Ringdramat som politisk allegori, beskriver George Bernard Shaw Rhendöttrarna som "tanklösa, elementära, bara halvverkliga ting, mycket lika moderna unga damer".Shaw, p. 11 De attribut som är mest uppenbara till en början är charm och lekfullhet, i kombination med en naturlig oskuldsfullhet; Deras glädje över guldet de vaktar kommer endast från dess skönhet, även om de känner till dess latenta kraft.Holman, p. 175 Fasaden av barnslig enkelhet är vilseledande; Förutom att de visar sig vara oansvariga som väktare är de också provokativa, sarkastiska och grymma i sin interaktion med Alberich.Das Rheingold, Scene I När halvguden Loge rapporterar att Rhendöttrarna behöver Wotans hjälp för att återfå guldet, kallar äktenskapets gudinna Fricka dem för en "vattnig avkomma" (Wassergezücht) och klagar över de många män som de har lockat bort med sitt "förrädiska badande".Mann, Das Rheingold p. 44 De är förföriska och flirtiga med Siegfried,Götterdämmerung, Act III Scene I men till slut kloka, vilket framgår av de hemliga råd de ger till Brünnhilde.Götterdämmerung, Act III Scene III Sabor ser Rhendöttrarnas personlighet som en blandning av okeanidernas "godhjärtade natur" och Ägirs döttrars "stränghet" (inklusive beredvilligheten att dränka människor).

De första raderna som Woglinde sjunger i Ringen domineras av ordlösa vokaliseringar. Weia! Waga! ... Wagala weia! Wallala weiala weia! Detta väckte kommentarer både vid premiären av Rhenguldet 1869 och vid premiären av hela Ringen 1876, där Wagners verk avfärdades som "Wigalaweia-Musik". I ett brev till Nietzsche daterat den 12 juni 1872 förklarade Wagner att han hade härlett Weiawaga från forntyskan och att det var besläktat med Weihwasser, som betyder heligt vatten. Andra ord var tänkta som paralleller till de som finns i tyska vaggvisor ("Eia Poppeia", "Heija Poppeia" och "Aia Bubbeie" är vanliga former). På så sätt skildrar Woglindedes rader både Rhendöttrarnas barnsliga oskuldsfullhet och naturens helighet.

Rhendöttrarnas sorg över förlusten av guldet är djup och innerlig. När gudarna korsar regnbågsbron till Valhalla i slutet av Rhenguldet, föreslår Loge ironiskt att döttrarna, i frånvaro av guldet, ska "sola sig i gudarnas nyfunna strålglans".Cooke (1979), p. 244 Döttrarnas klagan blir då till en sträng tillrättavisning: "Ömma och sanna är blott djupen", sjunger de; "Falskt och fegt är allt som fröjdar sig där uppe".Mann, Das Rheingold, p. 85 I den sista scenen i Ragnarök visar de hänsynslöshet när de, efter att ha återfått ringen, drar ner den hjälplöse Hagen i Rhens vatten.Götterdämmerung, Act III Scene III finale

Rhendöttrarna är de enda framträdande karaktärerna som definitivt ses vid liv i slutet av dramat; Några andra öden är oklara, men de flesta har helt säkert gått under.Holman, pp. 399–402 Trots att deras roller är relativt korta inom ramen för en cykel på fyra operor är de nyckelfigurer; deras vårdslösa förmyndarskap över guldet och deras provokation mot Alberich är de faktorer som bestämmer allt som följer. Wagner själv uppfann bestämmelsen om "avsägelse av kärlek" som innebar att guldet kunde stjälas och sedan användas för att smida en ring med makt att styra världen. Eftersom ringen är gjord av det stulna guldet är det bara dess återställande till Rhendöttrarnas vård i Rhens vatten som kan häva förbannelsen över den. Återlämnandet av den stulna egendomen ger därför en förenande tematisk konsekvens till Wagners komplexa berättelse.

Roller i Nibelungens ring

Rhenguldet, scen 1