Regiteater (tyska: Regietheater) är den moderna metoden att ge en regissör frihet att utforma hur en viss opera eller teaterpjäs ska sättas upp så att upphovsmannens ursprungliga, specifika avsikter eller scenanvisningar (där sådana tillhandahålls) kan ändras, tillsammans med viktiga delar av det geografiska läget, den kronologiska situationen, rollbesättningen och handlingen. Vanligtvis kan sådana ändringar göras för att peka på en viss politisk punkt eller moderna paralleller som kan vara fjärran från traditionella tolkningar. Regiteater är ett slagord inom teaterkritiken med ursprung i 1970-talet. En produktion kallas en "regissörens teaterproduktion" om recensenten anser att regissörens idéer har ett (möjligen alltför stort) stort inflytande (jämfört med upphovsmannens, artisternas eller, när det gäller musikteater, kompositörens, sångarnas eller dirigentens) idéer på föreställningen. Termen regiteater antyder att detta är en enhetlig trend inom drama eller musikteater. Det finns dock två skäl till att termen "regissörens teater" inte bör erkännas som en genreterm: å ena sidan är termen inte tillräckligt konkret och används därför av olika kommentatorer för regissörer av en mängd olika stilar, och å andra sidan saknar termen neutralitet på grund av dess (åtminstone ursprungligen) negativa konnotationer.
Exempel som finns i regiteater-produktioner kan inkludera några eller alla av följande: Att flytta berättelsen från den ursprungliga platsen till en mer modern period (inklusive att utspela sig i en totalitär regim).Neil Fisher, The Times (London), 12 May 2006: "Ta hans Tosca för Opera North, där varenda akt ägde rum i en sjaskig kyrkkällare och Scarpia var en Berlusconinickedocka i en smutsig regnrock. Eller de färgstarka spanska danserna i de Fallas La vida breve, kusligt återskapade av Alden för samma sällskap som ett rituellt självmord i en låglönefabrik. Eller hans numera klassiska version av Turandot för Welsh National Opera och English National Opera, som satte den mordiska kinesiska prinsessan i mördarklackar och en Maggie Thatcher-powerkostym. Ändringar av berättelsen från det ursprungliga manuset.Stephen Moss, "Twin Powers", The Guardian (London), 26 May 2006: "Christopher Aldens uppsättning av Rigoletto för Lyric Opera of Chicago år 2000 avfärdades av några inflytelserika finansiärer som "trashig" och återupplivades aldrig. Denna uppsättning, som han satte upp på en viktoriansk herrklubb och förvandlade till en undersökning av sexualmoralen, tycks ha fläckat hans rykte bland operaledningar som var angelägna om att inte förolämpa sin publik i dessa ekonomiskt och konstnärligt ansträngda tider. – Min amerikanska karriär är nu i stort sett över, säger han. "Det tar några år innan du upptäcker att ingen vågar anställa dig." Tolkningselement som betonar rollen av ras-/köns-/klassbaserat förtryck betonas. I sin uppsättning av Nibelungens ring vid Festspelen i Bayreuth 1976 använde Patrice Chéreau en uppdaterad 1800-talsmiljö som följde George Bernard Shaws tolkning, som såg Ringen som en social kommentar till de rika 1800-talskapitalisternas exploatering av arbetarklassen.Bernard Shaw, The Perfect Wagnerite (1883) on www.marxists.orgOm Wagners socialistiska böjelser (som tvingade honom i exil till Schweiz och Frankrike) skriver Shaw att "vi har nått den punkt där någon dum person säkert kommer att avbryta oss genom att förklara att Rhenguldet är vad de kallar 'ett konstverk' rent och enkelt, och att Wagner aldrig drömde om aktieägare, höga hattar, blyfabriker, och industriella och politiska frågor betraktade ur socialistisk och humanitär synvinkel." Senare, för att sammanfatta Ringen: "finns det en betydande del av Ringen, särskilt skildringen av vårt kapitalistiska industrisystem från socialistens nya synvinkel i nibelungarnas slaveri och Alberichs tyranni, vilket är omisskännligt, eftersom det dramatiserar den del av mänsklig aktivitet som ligger väl inom det territorium som täcks av vårt intellektuella medvetande ... Dess innebörd var lika klar för Wagner som den är för oss." Abstraktion i scenografin.Lisa Hirsch: [http://theclassicalreview.com/2012/09/two-brilliant-stars-overcome-bizarre-and-muddled-staging-in-san-francisco-operas-capuleti/ "Lisa Hirsch: "Två briljanta stjärnor övervinner bisarr och förvirrad iscensättning i San Francisco Operas Capuleti", 30 september 2012, theclassicalreview.com: "De två (DiDonato och Cabell) utgjorde ett fantastiskt romantiskt par. De skulle ha varit ännu mer framgångsrika om iscensättningen hade varit mer sympatisk och karaktärsfokuserad. I stället har regissören Vincent Broussard, scenografen Vincent Lemaire och kostymören Christian Lacroix, alla i sina debuter på San Francisco-operan, satt ihop en rörig och statisk Regie Lite-uppsättning som varken underhöll eller kastade den typ av belysning på (Bellinis I Capuleti e i Montecchi) som en eftertänksam uppsättning av en mer begåvad regissör skulle ha kunnat ge. Den allra första scenen berättar precis allt du kan behöva veta om produktionen. Scenografin är en grund låda med abstrakta mönster som projiceras på väggarna." En betoning på sexualitet.Fisher noterar: "Du kommer aldrig att se Christopher Alden dränka en opera med den cocktail av sex, droger och våld som Calixto Bieito använder om och om igen." Kostymer som ofta blandar epoker och platser. Några exempel är Opera Theatre of Saint Louis uppsättning av Mozarts Figaros bröllop från 2010 och Don Giovanni från 2011, som porträtterar vissa karaktärer i 1700-talskläder och andra i kläder från mitten av 1900-talet.
Historia Man kan hävda att Regiteater började med Wieland Wagner (1917–1966), som under åren efter andra världskriget reagerade på den djupgående problematiseringen av hans farfars, Richard Wagners, verk, som var ett resultat av att det tidigare approprierats av nazisterna, genom att designa och producera minimalistiska och starkt symboliska iscensättningar av Wagneroperor i Bayreuth och på andra håll. Vägledd av Adolphe Appias teorier påstås Wieland Wagners uppsättningar ha försökt betona de episka och universella aspekterna av Wagners musikdramer, och rättfärdigades som försök att utforska texterna ur en (ofta jungiansk) djuppsykologisk synvinkel. I praktiken skulle detta till exempel innebära att öppningsakten av Valkyrian (det andra verket i Ringen), som särskilt beskrivs som utspelad i Hundings skogshydda, framfördes på en scen formad som en stor, sluttande skiva: ingen hydda syntes eller antyddes, och kompositörens många detaljerade instruktioner om Wehwalts handlingar, Sieglinde och Hunding inne i hyddan ignorerades eftersom det sades att detaljerna i partituret gjorde att de redan var illustrerade musikaliskt.
Exempel
År 1976 försökte Patrice Chéreaus uppsättning av den hundraåriga Bayreuth-ringen att manifestera en antikapitalistisk och marxistisk undertext som erkändes som närvarande i verket med tanke på tiden för dess ursprungliga tillkomst: efter denna föreställning blev Wagners busiga Rhendöttrar tre trasiga horor som utövade sitt yrke nära en vattenkraftsdamm, gudarna är en industrifamilj från slutet av 1800-talet, och Siegfried använde en industriell ånghammare för att smida sitt svärd.Ring in a day: Review of DVD recordings of The Ring, BBC Radio 3, April 2006, retrieved 28 June 2013.
Dekonstruktionismens framväxt gav nytt liv åt Regiteater i Europa och på andra håll. Framstående amerikanska dekonstruktionister inkluderar Peter Sellars och David Alden. Andra regissörer som ofta förknippas med Regiteater är Walter Felsenstein och Christopher Alden. Alden säger: "Opera är mycket lik den katolska kyrkan när det gäller hur människor är hängivna den och hur den för många människor är lika helig, lika helig och lika oantastlig som religion. På det sättet tror jag att det fortfarande är nödvändigt att fortsätta krossa dessa idoler och fortsätta att försöka komma bortom den avgudadyrkan – så att du kan komma åt saker som kanske är närmare benet och mer mänskliga."In Fisher, The Times, 12 May 2006 Calixto Bieito,"What Are the Limits of Stage Direction?" by Speight Jenkins, OperaSleuth, 14 July 2014 Harry Kupfer, David Pountney och Claus Guth har också tillämpat sådana principer på ett brett spektrum av operor från den klassiska och romantiska perioden.
Regiteater ur en kritisk synvinkel Bland de viktigaste anklagelserna mot en regissör som kan leda till att hans produktion kallas regissörsteater är följande:
Föreställningen bryter mot upphovsmannens (inom musikteatern även kompositörens) intentioner. I detta sammanhang kritiseras särskilt följande: godtyckliga tillägg och/eller minskningar, flytt av åtgärden till en annan plats eller tidpunkt. Iscensättningen distraherar från själva innehållet i verket. Denna anklagelse är särskilt vanlig inom musikteatern, där regissörer ibland anklagas för att distrahera från musiken, men förekommer också inom talteater, där det vanligtvis handlar om att infoga scener som inte har något att göra med det faktiska verket. Iscensättningen innehåller egenskaper som är överflödiga för verket. I detta sammanhang kritiseras till exempel uppvisandet av nakenhet eller oproportionerlig brutalitet för dess egen skull.
Nära besläktat med begreppet regiteater (i dess ursprungliga, negativa betydelse) är anklagelsen att ökningen av regissörers teaterproduktioner leder till en försämring av kvaliteten på teaterlandskapet. En av talesmännen för denna åsikt är den tyske regissören Peter Stein: "Under tiden kan alla göra vad de vill på teatern, men över hela världen skrattar man nu åt den tyska regissörens teater".Deutsches Regietheater wird in der ganzen Welt verlacht vom 11. September 2007. Abgerufen am 10. März 2010.
För teaterkritikern Peter Kümmel är regiteater också avgörande för förståelsen av många skådespelares roller och handlingar på ett skadligt sätt. Miljön präglas av kampen mot konventionellt "låtsas". Ofta verkade det som om skådespelarna på scenen var tvungna att skydda publiken från pjäsen, föreställningstraditionen och den döde författaren: "Den typiske scenkonstnären i vår tid tycks alltid vara på vippen att kasta av sig rollkostymen. Han befinner sig i ett ständigt subliminalt kaos mot sin karaktär – till och med mot tvånget att spela en roll i sig. Han tror att han inte längre kommer att bli tagen på allvar om han tar sitt yrke på största allvar. Han befinner sig i en knipa; en ofri människa, tvingad till ironi." Bakom detta, som en grå eminens och "verkligt fri man i hela systemet", står regissören som den "som ur pjäserna 'extraherar' de karaktärer och motiv som 'intresserar' honom". Kümmel ser också skådespelarna i händerna på olika systembegränsningar i sina konstnärliga strävanden; De upplevde ofta sitt yrke mer som ett slit än som ett konstnärligt företag. "Produktionstiderna blir kortare och kortare, och fler och fler regissörer avstår från att sikta på en viss skådespelarkonst (eller sanningsenlighet) som ett prestationsmål eftersom de inte längre tror att de kan uppnå den i den perfektion som Netflix visar."Peter Kümmel: Zum Start der Spielzeit: Euch muss nichts peinlich sein! Verwandlung ist das Wesen des Theaters. Auf unseren Bühnen findet sie nur noch verschämt statt. Eine Verlustmeldung – und der Versuch einer Erklärung. In: Die Zeit, 13. September 2018, S. 43; abgerufen am 6. November 2018.
Kontrovers Anhängare av regiteater menar att verk från tidigare århundraden inte bara tillåter, utan till och med kräver, att återuppfinnas på ett sätt som inte bara passar samtida intellektuellt mode utan till och med strävar efter att koppla dem till situationer och platser som de ursprungliga kompositörerna och librettisterna inte kunde ha föreställt sig, och på så sätt sätta berättelsen i ett sammanhang som den samtida publiken kan relatera till.