Värmlands järnålder omfattar tiden från 500 f. Kr. till 1050 e. Kr. Den indelas i fem underperioder förromersk, romersk, folkvandringstid, vendeltid och vikingatid som överensstämmer med det övrigas Sverige kronologi. Järnåldern är en expansiv period i landskapet då odlingslandskapet expanderar och gravarna blir många fler ibland samlade till större gravfält och i utmarkerna expanderar den primitiva järnutvinningen.
Klimat och landskapets kolonisation Från omkring 1000 f Kr blev klimatet gradvis kallare. Under loppet av järnåldern kom temperaturen att variera upp och ner. Granen bredde ut sig allt längre söderut. Från Värmland är de äldsta beläggen för gran från omkring 100 f Kr.
Värmlands har en skiftande ytbildning och topografi. Största delen av Värmland har norrlandsterräng med stora myr- och våtmarker, stora barrskogar och mindre odlingsmark. Södra delen av Värmland har ett landskap präglat dock av den mellansvenska sänkans med ett landskap med sprickdalar och i detta område ligger odlingsmarkerna. Norr om Vänern finns Vänerslätten där halvön Värmlandsnäs ingår. Norr om denna slätt finns långa dalstråk och sjösystem med högre berg och åsar mellan de olika dalarna. I dalstråken finns också odlingsmarker. Klarälvsdalen är det viktigaste dalstråket med sin kilometerbreda fåra. Klarälvens meandrar är störst vid Sysslebäck och Edebäck. Dalgången omges av högre berg längre norrut. En annan större sprickdala är Fryksdalen med Frykensjöarna och Norsälven. Sjösystemet i sydväst med Glafsfjorden, Värmeln, Stora Gla, Silensjöarna och Foxen är en tredje och en fjärde finns i sydöst med sjön Möckeln och Letälven. De naturgeografiska förutsättningar har bestämt de viktigaste bosättningsområdena i Värmland. Den äldre järnåldern fortsätter den expansion som börjat redan under yngre bronsåldern. Åkrar och betesmarker tar mycket stora arealer då de flyttas runt mellan olika platser för att undvika utarmning av jorden. Efter expansionen stagnerar utvecklingen i mitten av järnålder under folkvandringstid (orsakad av fimbulvintern?) men i slutet av järnåldern under vikingatid expanderar bebyggelsen åter. Detta framgår av flera pollendiagram från olika delar av Värmland. Expansionen når också norra Värmland där många järnframställningsplatser och kolningsgropar har daterats till slutet av järnåldern och början av medeltiden. Även ortnamnen i Värmland bekräftar en expansion under slutet av järnåldern och tidig medeltid.
Boplatser Under yngre järnåldern träder många av dagens gårdar först fram i ljuset. Bosättningarna blir mer stabila och andelen av åkerbrukande gårdar ser ut att öka. Genom undersökningar av boplatser har vi kunskap om vad som odlades. Resultaten från äldre järnåldern är säkrare då de grundas på flest undersökningar. Makrofossil har hittats av skalkorn, vete, havre, korn, speltvete med flera sädesslag och de ger bevis för vad man odlade. En boplats undersökt vid Tallåsen i Kil visar vad man odlade på just den gården under 500-talet. e. Kr. Fynden av skalkorn och havre men också råg. Råg var det mest överraskande fyndet.
Kunskapen om järnålderns boplatser är betydligt säkrare än motsvarande från sten- och bronsåldern. Trots det har man bara undersökt omkring 30 järnåldersboplatser i Värmland. Från några av dessa finns undersökta huslämningar. En sådan plats är Sätter på Hammarö och en annan är Götterstad på Värmlandsnäs. Båda dessa har daterats till slutet av förromersk järnålder och båda innehöll lämningar efter långhus. Huset på Sätter var omkring 22 meter långt och 7,5 meter brett. Intill huset fanns lämningarna efter mindre byggnader, sannolikt förrådshus eller verkstadshus. Götterstad hade också flera huslämningar, bland annat ett litet hus som bara var omkring 7,5×4,5 meter stort. På samma plats fanns även lämningar efter ett större långhus. En något yngre huslämning påträffades vid Billerud i Säffle. Detta hus, från romersk järnålder, har varit minst 22 meter långt och sex meter brett och varit indelat i två rum. Det är inte samma plats som beskrivs under bronsåldern men bara 100 meter avlägsen.
Huslämningar har också dokumenterats vid Tuva i Säffle, vid Hammar på Hammarö och på Lurö. Vid Tuva återfanns en husgrundsterrass på vilken har stått ett omkring 19 meter långt hus. Inne i huslämningen, sannolikt från Vendeltiden, påträffades bland annat vävtyngder. Runt 800 e Kr har man anlagt en grav ovanpå huslämningen. Utanför långhusets väggar påträffades spår efter flera mindre byggnader varav den ena daterats till romersk järnålder, men byggnaden innehöll också fynd från Vendeltiden. Boplatslämningarna vid Hammar är undersökta till mycket mindre del, men kan dateras till vikingatiden. Inte heller huslämningarna vid Tallåsen har undersökts i sin helhet. De undersökta delarna bestod av ett stort antal stolphål som visar att huset varit omkring 6 meter brett och minst 15 meter långt. Boplatsen dateras till folkvandringstiden och även här påträffades lämningar efter vävtyngder, i detta fall utmed den västra väggen.
En boplats med huslämning har undersökts på Lurö. Den daterades till slutet av järnåldern och från början av medeltiden och var av ungefär samma ålder som boplatsen vid Hammar. Platsen är inte fullständigt grävd men huset varit omkring 23×7,5 meter stort. Det undersökta huset hade inre konstruktionsdetaljer som mindre stolphål, en stensatt härd och en kokgrop. Fynden innehöll så kallad Östersjökeramik och ett skavjärn. Huset var delvis samtida med en kyrkoruin 70 meter mot nordväst. Kyrkoruinen var i sin tur byggd på ett långhus från 500–600-talen. På boplatserna påträffas ofta betydligt fler lämningar än från bostadshusen. Lämningarna består av olika slags härdar, kokgropar, gropar och i vissa fall grophus. Antalet anläggningar kan vara stort. Särskilt vanligt är detta på platser som bebotts under en längre tid. De olika anläggningar är spår efter olika aktiviteter som ägt rum på boplatserna. Det kan vara matlagning eller olika slag av hantverk. Vanliga fynd är slagg och rester av ugnar som är rester av metallhantverk. I några få fall har deglar från bronshantverk påträffats. Detta gäller en boplats vid Sunnanå i Kil.
Gravar Under hela den äldre järnåldern fortsatte seden att begrava de döda i rösen och stensättningar. Ibland anlade man sådana gravar intill äldre gravar från bronsåldern. Ett bra exempel på att gravsederna fortsatte kommer från Berg i Millesvik där 2007 års undersökning kunde avslöja inte mindre än sex eller sju skeppssättningar i en större stensättning. Stensättningen hade ursprungligen byggts under yngre bronsåldern. Skeppssättningarna, som var mellan tre och fyra meter långa, visade sig vara anlagda från omkring 400 f Kr och några hundra år framåt i tiden. Dateringar och fynd från ett antal rösen och stensättningar tycks visa att sedan att begrava i sådana gravar upphörde först omkring 400 e Kr i Värmland.
Under äldre järnåldern blev gravar under flat mark, gravar som saknar markering ovan jord, eller markerade med bara en klumpsten. I Värmland är flatmarksgravar hittade från förromersk järnålder. I Grums finns ett dokumenterat gravfält inne i centrum av tätorten Grums. Enligt Värmlands Museum har ett stort antal gravar undersökts genom åren. Sammanlagt finns uppgifter om cirka 150 gravar.
Gravfält i Grums Området runt Grums tätort är ett av områdena med tätast fornlämningar i Värmland. Vid Vänerns stränder finns många gravrösen och stensättningar som sannolikt härrör från äldre bronsåldern och tiden fram till yngre järnåldern. Rösen finns på Mastdrågudden och öster om Grumsfjorden i Vänern. Inga av dessa gravar är undersökta men i röset, Grums RAÄ 23:2, har gett fynd av brända ben.Atterman, Ingemar och Ekelund, Gunnar. 1937 och 1938. Fasta fornlämningar i Grums sn Värmland Norr om Grums tätort dominerar gravar från den yngre järnåldern exempelvis vid Lökene och Karlberg. Fyra gravar undersöktes 1970-1971 vid Leonardsberg, RAÄ 20. I gravarna hittades en bronsring, brynen, keramik och brända ben.Eles, Håkan. 1970. Rapport över undersökning av fornlämningarna 20:3 och 20:4, Grums socken, Värmland. Olsson, Hasse. 1971. Rapport över undersökning av fornlämning nr 20:1-2, Leonardsberg, Grums socken, Värmland. I närheten finns sockenkyrkan. Grums socken nämns i skrift från 1330-talet. Anhopningen av yngre järnåldersgravar och kyrkans placering gör att området troligen varit centrum i trakten.
Då järnvägen byggdes under 1870-talet kom ett antal förhistoriska begravningar fram i det område som är centrum av Grums tätort. Gravarna beskrevs som brandgropar täckta av klumpstenarsom innehöll keramikurnor (Arne 1917, s.11). I en av dessa skall man ha funnit en spjutspets av skiffer (Pettersson och Svensson 1991, s.5). 1904 skall man ha hittat en grav mitt för och väster om Grums station. Graven beskrivs som en stenanhopning, cirka 1 meter i diameter alltså en liten stensättning. I denna påträffades brända ben och hartstätning. Arne beskriver det viktigaste fyndet gjort före 1906.Något senare insände kammarherre Rosensvärd på Long två gravfynd från samma plats, det ena bestående av ett stort lerkärl med inneliggande brända ben, några kolbitar och en järnskära med en nit i tången, det andra av ett mindre lerkärl med brända ben. Det visade sig nu, att gravarna härrörde från den yngre förromerska järnåldern, den s. k. laténetiden.
Gravfältet med beteckningen Grums RAÄ 312 (L2005:9901) är Värmlands största kända gravfält med gravar under flat mark. Gravfältet anlades på en låg åsrygg väster om och parallellt med en lägre liggande uttorkad bäckfåra. I bäckfåran finns ett järnvägsspår. Gravfältet omfattar omkring 320 x 95–130 meter men avgränsning är osäker och baseras på kartografiska och skriftliga källor. Gravfältets norra del är bortgrävd sedan länge. 1991 ges uppgiften om att gravfältet omfattat omkring 150 gravar, varav ett stort antal blivit undersökta.Pettersson, S. & Svensson, E. 1991: Ett järnåldersfält i Grums. Rapport över en arkeologisk undersökning i kvarteret Orrby. Värmlands Museum.
Undersökningar i områdets närhet har visat spår efter järnåldersgravar, men boplatslämningar och fynd från stenålder har också framkommit. Omkring 130 gravar har undersökts och fler gravar har försvunnit i samband med markarbeten. Järnvägsarbeten på 1880-talet nära torpet Bråten gjorde att gravar, som beskrevs som stentäckta brandgropar, hittades. I en flatmarksgrav med en urna påträffades en spjutspets av skiffer (SHM 13478). Antalet gravar som försvann vid järnvägsbygget är okänt, men W Berg har beräknat att det kan ha rört sig om ett hundratal gravar.W. Berg: Grafundersökningar vid Tormansbol och Slottsbrosundet Vitterhets Akademiens Månadsblad 1880 sid 71. Vid nya markarbeten 1905 i närheten av Bråten hittades två keramikurnor med brända ben. Undersökningen gjordes av Otto Frödin. Samma undersökning hittade också en brandgrop med en täcksten. Gravarna daterades genom fynden till förromersk järnålder. T.J. Arne fortsatte grävningarna 1906 och undersökte 21 flatmarksgravar och mätte upp stensättningen kuvertgraven. De flesta gravarna var inte helt omarkerade utan hade täckstenar, främst klumpstenar. Tio av gravarna innehöll urnor av keramik de flesta trasiga medan nio av gravarna hade bevarade rester av hartstätning. Två gravar var rena brandgropar med bara kol och brända ben. Arne undersökte 1916 också den så kallade kuvertgraven som ligger på gravfältet.. I en av graven som undersöktes av påträffades bland annat en järnskära och en krumkniv.