Slaveri i Tyskland syftar på historien om slaveri i vad som senare blev Tyskland.
Slaveri i det område som är känt som nuvarande Tyskland nämns ifråga om antikens germaner. Tyskland förenades med Frankrike under merovingerna och sedan Frankerriket under den äldre medeltiden, innan Frankerriket splittrades och det Östfrankiska riket blev kungariket Tyskland och 962 det Tysk-romerska riket. Historien om slaveri i Tyskland var på grund av denna förening tätt sammanbundet med Frankrikes.
Lagarna kring slaveri i Frankerriket ärvdes av lagarna kring slaveri i Romerska riket. Mellan 400-talet och 1100-talet fasades slaveriet ut i Frankrike och Tyskland och ersattes av livegenskap, genom att slavarna efterhand frigavs av godsägarna och tilldelades jord som de fick bruka mot arbetsplikt på godsägarens egen jord, och de återstående slavarnas antal krympte till ett marginellt antal av husslavar och hantverkare. Fram till sekelskiftet 1800 fördes enstaka slavar till Tyskland där de såldes som exklusiva hovtjänare till de tyska furstehoven, men dessa hade en oklar juridisk ställning och tycks inte ha betraktats som slavar efter sin ankomst till Tyskland.
Historik
Slaveriets omvandling till livegenskap Slaveriet ersattes av livegenskapen i takt med etableringen av det feodala samhällsystem som etablerades av Karl den store (regent 768-814) i Västeuropa (nuvarande Frankrike och Tyskland), men det var en utveckling som hade påbörjats tidigare. Under 400-talet, när germanerna bosatte sig i det ännu romerska Gallien, utvecklades de romerska villa-godsen till feodala gods. Godsherren, dominus, som ursprungligen lät slavar ancillae (sing. ancilla), servi (sing. servus) bruka sin jord, började dela ut en del av sin jord till frigivna slavar, coloni och servi casati, som i utbyte fick arbeta både på sin egen jord, mansi, och godsherrens jord, demesne. Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 51 Att låta jorden brukas av dessa fria exsslavar ansågs vara mer effektivt, då arbetarna bland annat blev mer motiverade att arbeta och inte behövde övervakas hela tiden; och även om slaveri inte förbjöds, blev denna metod så populär bland godsägarna att slaveriet på landsbygden på 600-talet i stort sett hade ersatts av livegna bönder, även om husslavar fortsatt var populära. Slavar ansågs inte vara lönsamma i en stat med svag statsmakt och lagföring, där ett gods snarare borde fokusera på samarbete och självförsörjning.Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 55
När slavar tilldelades sin egen jord kunde de inte längre köpas eller säljas som egendom, utan blev fria, och kallades franci eller coloni.Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 53 De före detta slavarna var mer motiverade, arbetade därför bättre, gav godsherren bättre avkastning, fick tillstånd att gifta sig och egen jord att lämna i arv och reproducerade därmed sig själva utan godsherrens ansvar.Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 52 De före detta slavarna och ursprungligt fria bönder gifte in sig med varandra och skillnaderna mellan bondebefolkningen utjämnades. Denna utveckling accelererade under Karl den stores regeringstid (768-814), som ville ena Västeuropa och åstadkomma en effektiv statskontroll genom den feodala samhällsordningen, där livegna var en del snarare än slavar.
Ett undantag, där Karl den store uppmuntrade slaveri, var de nyligen erövrade områdena i Sachsen: för att kolonisera och kristna de nya områdena bildades ett nätverk av kyrkor där varje frankisk präst tilldelades en manlig och en kvinnlig slav per 120 innevånare i församlingen för att underlätta koloniseringen och kristningen av dessa nyligen hedniska områden, där många av ursprungliga innevånarna hade förslavats och fördrivits. Under 1000-talet mer feodalismen mer tydligt definierad: manses igenuiles var ursprungligen fria bönder; manses seviles härstammade från de före detta frigivna slavarna; medan manses lidile föreslås ha varit de fria invandrare germanska bosättarna.
Samtidigt som jordbruksslavarna ersattes av livegna på landet, fortsatte dock användningen av husslavar i städerna; deras antal krympte långsammare, men fasades också långsamt ut mot avlönade tjänare och blev mindre vanligare ju längre norrut man kom.
Under 1100-talet ersattes nästan alla jordbruksslavar på landet av livegna, och under 1200-talet fasades även husslavarna i städerna och på landet ut mot fria avlönade tjänare, och de flesta bönder på landet hade kommit att kollektivt definieras som livegna.Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 58
Frankrike och Tyskland separerades när det Karolingiska Frankerriket splittrades 887, och det Östfrankiska riket (843–918) bildade Kungariket Tyskland (919–962) och sedan Tysk-romerska riket. I Tyskland behölls slaveriet längre än i Frankrike på grund av koloniseringen av de nyligen erövrade hedniska slaviska områdena längs den norra kusten, där kristna nybyggare i de nya områdena som ett privilegium slapp livegenskap som uppmuntran, vilket gjorde att godsägarna längre fick använda sig av slavarbetskraft.Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 59 De nordliga hedniska slaviska områdena vid kusten lades under och koloniserades fram till sekelskiftet 1200. När dessa områden väl koloniserats, transformerades så småningom även slaveriet i dessa områden ut mot livegenskap, då även de före detta hedningarna blev kristna.
Slavhandel I de germanska kungarikena förbjöds kristna att sälja kristna slavar till ickekristna genom Church council of Orleans (627-630) och igen i Council of Chalon (639-654).Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 60 I Frankrike var Marseilles länge en av de största slavmarknaderna, framför allt för moriska, hedniska och anglosaxiska slavar.
I Frankkerriket pågick en slavhandel där hedniska slaver såldes via rutten från Bayern över Alperna ned till Venedig och vidare till Mellanöstern; eller vidare genom Tyskland till Frankrike via rutten Moselle-Meuse-Verdun-Rhone-Arles och ned till Marseilles, varifrån de såldes till al-Andalus, Nordafrika och Egypten, en handel som finns bekräftad från 700-talet; utöver hedniska slaver såldes även hedniska sachsare och britter.Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 61
Under 800-talet hade slavhandeln i Frankrike blivit en ren transithandel, då hedniska slavar transporterades genom Frankrike till den muslimska världen. Kyrkan motsatte sig slavhandeln, men de upprepade förbuden tyder på att de inte åtlyddes: frankerna ville ha guld och österländska lyxvaror, och slavar var den enda vara den muslimska världen ville ha från Europa. Judiska slavhandlare hade en fördel genom att de inte tvingades lyda kyrkans förbud. Church Council of Estinnes (743) förbjöd kristna att sälja kristna slavar till icke-kristna, och Council of Meux (845) fördömde både kristna och judiska slavhandlare att sälja slavar till muslimer och föreslog kristna franker att köpa slavar för att rädda dem från att säljas till muslimer. Ännu cirka år 1000 fungerade slavmarknaden i Rouen, men därefter tycks slavmarknaderna och slavhandeln i Västeuropa börja dö ut sedan slaverna hade kristnats (och det inte längre gick att få tag på icke-kristna slavar).Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 62
Under 900- och 1000-talen deltog Frankrike i handeln med saqalibaslavar från det hedniska Centraleuropa (Polen) till slaveri i al-Andalus; Frankrike fungerade som mellanstation för de slavar som transporterades från slavhandeln i Prag till al-Andalus på Pyreneiska halvön, under vilket flera av slavarna gjordes till eunucker i Verdun.Korpela, J. (2018). Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade, 900–1600. Nederländerna: Brill. 35
Under 1000-talet nämns hur den tyska kungen Henrik Fågelfängaren sålde hedniska vendiska krigsfångar som slavar. Slavmarknaderna i Tyskland noteras ha upphört under 1100-talet, då de inte längre nämns någonstans. Enligt kyrkans principer borde kristna inte förslava andra kristna, och sedan det hedniska Venderna och sedan balterna kristnats vid sekelskiftet 1200, fanns inte längre några icke-kristna att ta som slavar, och slavhandeln kunde inte upprätthållas.
Senare slaveri När jordbruksslavarna omvandlades till livegna, bibehölls användningen av husslavar i städerna längre, även om dessa krympte till ett alltmer marginellt fenomen. Under tidigmodern tid noteras vissa husslavar ha importerats, även om dessa utgjorde ett mycket begränsat fenomen.
Mellan 1500-talets slut och sekelskiftet år 1800 kan 308 Kammermohr, majoriteten män, dokumenteras vid de tyska furstliga småhoven.The European Experience in Slavery, 1650–1850. (2024). Tyskland: De Gruyter. Huruvida dessa ska definieras som slavar är oklart, eftersom slaveri inte längre var lagligt i Tyskland vid denna tid. De var dock i vilket fall slavar då de anlände till Tyskland.
En liknande ställning innehades av muslimska krigsfångar i form av de så kallade Beutetürken, som togs som krigsbyten under krigen med Osmanska riket och som vid tiden för deras tillfångatagande kunde betraktas som en typ av slavar, men som när de väl anlänt till Tyskland inte tycks ha betraktats som faktiska slavar.
Referenser Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. https://www.researchgate.net/publication/371592642_Slavery_in_the_Holy_Roman_Empire
Noter
Tyskl Kategori:Tysklands historia Kategori:Tysk-romerska riket