Denna artikel handlar om den svenska realskolan under åren 1905-1972. För skolformen realskola i några andra olika länder, se Realskola.
Realskolan var en frivillig skolform i Sverige som existerade under åren 1905-1972. För att få tillträde till denna krävdes en ansökan och relativt höga betyg från folkskolan. Den ledde fram till realexamen, vilken var en examen som dock endast gav behörighet till gymnasiet om betygen var tillräckligt höga. Den var en del av ett parallellskolesystem där elever, som inte var meriterade fortsatte, att gå i folkskolan. Motsatsen till detta kallas enhetsskola.
Realskolan ersattes successivt av den nioåriga grundskolan och avskaffades helt i samband med att grundskolan infördes. Den sista realexamen i Sverige avlades våren 1972. Detta skedde samtidigt som den nioåriga grundskolan successivt ersatte realskolan.
Olika skolgångstider i realskola och flickskola Parallellskola är ett skolsystem där flera skolformer med olika inriktning bedrivs parallellt. Motsatsen till detta kallas enhetsskola. Benämningen parallellskola syftar speciellt på att folkskolan och läroverken i Sverige efter 1842 existerade parallellt. Utbildningen fungerade oftast så att allmänheten och i synnerhet de lägre samhällsklasserna fick tillgång till folkskolan och endast de högre sociala skikten hade tillträde till läroverken.Bo Eriksson, 1800-talets utbildningsrevolution.
Realskola efter folkskola Realskolan infördes som en frivillig skolform år 1905 och avskaffades gradvis under perioden 1950-1972. Det fanns sexårig, femårig, fyraårig samt treårig realskola beroende på från vilken klass i folkskolan som realskolans skolgång började. Klassbeteckningarna i femårig realskola var klass 15, 25, 35, 45 och 55. Klassbeteckningarna i fyraårig realskola var 14, 24, 34 och 44. Klassbeteckningarna i treårig realskola var 13, 23 och 33. Realskolan blev alltså femårig eller fyraårig. Man sökte till femårig realskola från fjärde klass i folkskolan. Även från femte klass kunde man söka till realskolan och då sökte man in till den femåriga realskolan och förlorade därmed ett skolår i och med att man gick ned en klass. Man sökte till fyraårig eller treårig realskola från sjätte klass i folkskolan. Denna lösning mötte kritik från de som förespråkat en allmän bottenskola, då den sammanhållna sexåriga folkskolan med övergång till den fyraåriga realskolan blev möjlig endast utanför tätorterna, där elevunderlaget inte som i de stora städerna tillät parallella klasser.
I den 5-åriga realskolan var läroämnena på 1950-talet, såsom de benämndes på den tiden, i klass 1-3 (klasserna 15, 25 och 35): kristendomskunskapI och med 1969 års läroplan bytte ämnet kristendomskunskap namn till religionskunskap. Fokus skiftade från kristendom till de så kallade fem världsreligionerna., svenska inklusive svensk skrivning och svenska språket och litteraturen, engelska (nybörjarspråk i klass 15, tyska (nybörjarspråk i klass 35), historia, geografi, matematik och biologi med hälsolära samt musik, teckningSkolämnet teckning bytte namn till bild i läroplanen som trädde i kraft 1980, alltså i och med Lgr 80. Se Bildundervisning i Sverige. Namnbytet markerade en förändring från att enbart fokusera på teckning till att omfatta alla typer av bilder och visuell kultur. I och med detta breddades ämnets inriktning och man betonade dess språkliga karaktär., välskrivning, kvinnlig slöjd, manlig slöjd, gymnastik med lek och idrott, och i klass 4 (klass 45) tillkom fysik och kemi samt hemkunskap och konsumentkunskap och skolköksundervisning, och i klass 5 (klass 55) tillkom dessutom valfritt franska. Fram till 1939 var tyska det vanligaste första främmande språket i realskolan. År 1939 beslutade regeringen att engelska skulle bli första främmande språk i skolan. Denna förändring genomfördes successivt och var fullt genomförd i hela Sverige först 1946.
Den kommunala praktiska realskolan byggde på sexårig folkskola. I den praktiska realskolan fanns det olika inriktning såsom handelslinje, teknisk linje och huslig linje. I ett tidigt skede när den sexåriga realskolan fanns, kunde man gå direkt efter småskolan. Småskola var klasserna 1-2 i den svenska folkskolan åren 1858–1972.
Flickskola efter folkskola Flickskolorna var två årskurser högre än realskolorna, vilket innebar att eleverna gått 11 skolår från det år de fyllde sju år till dess att de gick ut flickskolans sista klass och fyllde 18 år samma år. Utbildningen på gymnasiet var däremot tre årskurser högre än realskolorna, vilket innebar att eleverna gått 12 skolår från det år de fyllde sju år till dess de avlade studentexamen och fyllde 19 år samma år. Flickskolorna var en skolform som främst erbjöd teoretisk utbildning på läroverksnivå, medan realskolorna var en skolform som gav en bredare teoretisk och praktisk utbildning. Efter folkskolan kunde elever antingen välja att gå i realskolan eller fortsätta till flickskolan. Flickskolorna hade ofta två årskurser mer än realskolorna, vilket innebar att de som gick i flickskolan hade möjlighet att studera längre och ta en mer avancerad examen, som normalskolekompetens, enligt Lärarnas Historia.
Flickskola var i Sverige en skolform för enbart flickor för högre utbildning, främst på läroverksnivå–sekundärstadiet. På 1940-talet var flickskolor i Sverige ofta 5-åriga eller 6-åriga efter folkskolan. På 1950-talet var flickskolan 7-årig och byggde på folkskolans fjärde klass. Klassbeteckningarna i sjuårig flickskola var klass 17, 27, 37, 47, 57, 67 och 77. Sedan 1936 var folkskolan obligatorisk i 7 år och på 1950-talet blev folkskolan obligatoriskt 8-årig. I många länder var flickskolor vanliga fram till 1970-talet, därefter har vissa länder avskaffat dem medan andra har dem kvar. Utanför västvärlden är flickskolor vanligare, då det fortfarande finns ett ideal med könssegregering mellan könen i vissa kulturer. Däremot har pojkläroverken en flerhundraårig tradition, men för flickor fanns ingen ordnad högre undervisning. I praktiken var folkskolan den enda undervisningen som dock endast gav det mest elementära. Kompetensens nivå efter genomgången flickskola låg mellan realexamen och studentexamen.
I den 7-åriga flickskolan var läroämnena på 1950-talet, såsom de benämndes på den tiden, i klass 1-3: kristendomskunskap, svenska (modersmålet) inklusive svensk skrivning och svenska språket och litteraturen, engelska (nybörjarspråk i klass 17, tyska (nybörjarspråk i klass 37), historia med samhällslära, geografi, matematik och biologi samt musik med musikhistoria, teckningFöre 1980: Skolämnet hette "teckning" och hade en mer traditionell inriktning mot tekniska färdigheter och avbildning. Namnet "bild" som skolämne infördes 1980, som en del av en ny inriktning där ämnet skulle fokusera mer på kommunikation, enligt Göteborgs universitet. Innan dess hette ämnet "teckning"., välskrivning (handstil)Fram till 1975 var välskrivning, inklusive rättstavning, en obligatorisk del av undervisningen i svenska skolor., slöjd (syslöjd)På 1950-talet var syslöjd ett obligatoriskt skolämne för flickor, där de lärde sig praktiska färdigheter som att sy, laga kläder och inreda hemmet. Undervisningen fokuserade på att förbereda flickor för deras framtida roller som hemmafruar och mödrar. Syslöjd var obligatoriskt för flickor och det ansågs vara en del av flickors grundläggande utbildning och ansågs vara en viktig del av deras uppfostran., gymnastik med lek och idrott (senare Idrott och hälsa), och i klass 4 (klass 47) tillkom fysik och kemi samt hemkunskap och konsumentkunskap och skolköksundervisning, och i klass 5 (klass 57) tillkom franska och instrumentalmusik som frivillig kurs, och i klass 67 och 77 tillkom läroämnena konsthistoria, psykologi, filosofi, musik inklusive musikhistoria och körsång, hälsolära samt handarbete inklusive klädsömnad och vävning.
Den första flickskolan i Sverige grundades år 1786. Det var den Herrnhutiska brödraförsamlingen i Göteborg som inrättade skolan. Flickskolor i Sverige började inrättas på allvar under 1800-talet. De flesta flickskolorna tillkom som en följd av behovet av högre utbildning för flickor, parallellt med läroverken för pojkar. Flickskolorna var således ett parallellt skolsystem som skapades för flickor från välbärgade familjer, som fick en bredare utbildning än vad som erbjöds i folkskolan, men anpassad till vad som ansågs lämpligt för kvinnor vid den tiden. Två flickskolor i Stockholm, Wallinska skolan eller Wallinska flickskolan (verksam från 1831 till 1939) med gymnasium från 1874 och Lyceum för flickor (verksam från 1875 till 1970), fick år 1874 dimissionsrätt, vilket innebar att de kunde anordna studentexamen. Även Kjellbergska flickskolan i Göteborg (verksam 1865 till 1967) med lärarinneseminarium inrättades från 1908. Det Högre lärarinneseminariet (HSL) i Stockholm instiftades år 1861. En "högre flickskola" definierades 1886 som en skola med minst femårig skolgång och undervisning i minst ett främmande språk. Under 1900-talet miskade behovet av särskilda flickskolor i takt med att samhället tog ett större ansvar för flickors högre utbildning och samundervisning blev mer accepterad. Alternativet var privat undervisning via guvernanter eller så kallade privata flickpensioner. Ett flertal flickskolor tillkom under 1800-talet, ofta på kvinnligt initiativ och i regel med kommunalt stöd.
Flickskolorna var privata och stod länge utanför det allmänna utbildningsväsendet men hade i stället stor frihet att utforma utbildningen. Naturligtvis växlade standarden mellan skolorna. Statliga bidrag utgick från 1874 och därmed hade myndigheterna en viss kontroll. Den så kallade normalskolekompetensen fastställdes år 1909. Denna kompetens kvalificerade för vissa yrkesstudier. Normalskolekompetensen ansågs allmänt ligga något högre än avlagd realexamen. Den var ursprungligen den kompetens som godkänt slutbetyg från Normalskolan för flickor i Stockholm gav (se normalskola),Normalskolan för flickor var en flickskola i Stockholm som grundades 1864 som övningsskola för Högre lärarinneseminariet. Den låg på Riddargatan 5 och var verksam fram till 1943. Skolan var en viktig del av kampen för kvinnors rätt till utbildning och fungerade som en förebild för andra flickskolor. från 1909 därtill den kompetens som genomgången flickskola generellt gav. Flickskolorna kunde från år 1928 begära kommunaliserade. Flickskolor fanns enbart i städerna och hade en utpräglad mellanklassprofil. De hade relativt höga terminsavgifter och inträdesfordringar. När flickskolorna blev kommunaliserade togs avgifterna bort. Samhället tog allt mer ansvar även för flickors högre utbildning från mitten av 1900-talet och därmed minskade behovet av särskilda flickskolor. Flicskskolan framstod som en föråldrad skolform då samundervisningsidén slog. Denna sklform började avvecklas efter 1956 och normalskolekompetensen upphörde då flickskolorna avskaffades 1964, enligt Nationalencyklopedin. Hans Högman, Svenska skolans historia.
Gymnasium efter realskola Från näst sista klassen i realskolan kunde man söka till fyraåriga linjer på gymnasiet, och efter avlagd realexamen kunde man söka till treåriga gymnasielinjer. Realskolan gav en bredare utbildning än fortsättningsskolan och förberedde eleverna för högre studier, som gymnasiet eller yrkesutbildningar.