Umeåsystemet var en lokal alkoholrestriktion i Umeå med omnejd åren 1923–1927, som utmärkte sig med att den lägsta åldern för att få en motbok höjdes varje år. Det var Sveriges strängaste restriktionssystem för alkohol.

Bakgrund

Under det sena 1800-talet kom brännvinshandeln att monopoliseras i Umeå genom det så kallade Göteborgssystemet. Enligt det systemet så sköttes den så kallade rusdryckshanteringen av ett bolag, vars halva vinst gick till staden, resten till staten, landstinget och hushållningssällskapet. På grund av att bolaget hade monopol på brännvinshandeln så kom landskommunen, som ingick i monopolet, att subventionera stadsbefolkningens skatter. Omsättningen var så stor att brännvinsinkomsterna fram till 1880 var större än vad man fick in på kommunalskattenFrånberg, s 15Olofsson, s 42. Denna vinst blev därmed oumbärlig för stadens finanser.

År 1889, ett år efter stadsbranden, bestämde stadsfullmäktige att bolaget skulle ha fyra så kallade rättigheter: ett utminuteringsställeUtminutering: alkoholförsäljning för hemmabruk, till skillnad från utskänkning som är alkoholservering på plats, "Literbutiken" och tre utskänkningsställen, där ett var källarrättigheter med matservering – Stora hotellet – och de andra två var krogar.Olofsson, s 192 Återuppbyggnaden av staden kom igång på allvar sommaren därpå samtidigt som bygget av stambanan genom övre Norrland pågick i närheten. Detta erbjöd många arbetstillfällen och pengar, men dessa pengar kom snabbt att spenderas på brännvin och "rummel" i staden.Olofsson, s 59

Trots att spritbolaget inte fick göra vinst, så kunde "bolagsherrarna" erhålla ersättning för satsat kapital och arbete, vilket rörde sig om mycket pengar. Ett kuppartad maktövertagande av spriträttigheterna skedde 1892, när åtta personer i stadsfullmäktige tillsammans med sex kapitalstarka personerEgil Unander-Scharin, Carl Gustaf Moritz, Umebladets redaktör Lindroth, med flera, övertog rättigheterna med "Umeå nya spritbolag", trots Magistratens avstyrkan och nykterhetsvännernas protester.

thumb|Gustav Rosén Sedan tidigare hade väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen sina djupaste rötter på landsbygden i Västerbottens län.Frånberg, s 16 men kring sekelskiftet så fick nykterhetsrörelsen stöd i de högre samhällsklasserna och bland anhängarna kunde man finna den nya kyrkoherden Torsten Svartengren, den nye regementspastorn John Melander, borgmästaren Albin Ahlstrand samt Västerbottens-Kurirens nye redaktör, Gustav Rosén.Olofsson, s 191

Gustav Rosén var med att bilda Frisinnade landsföreningen 1902 och han ledde det frisinnade partiet i Umeå och södra Västerbotten, där Västerbottens-Kuriren tjänade som medium för hans politik. Lika rösträtt och nykterhet blev ett dubbelt politiskt mål, så länge som den kommunala rösträtten var penninggraderad. Den missgynnade de mindre bemedlade nykterhetsvännerna och gynnade den välbeställda minoriteten i staden.Olofsson, s 198Frånberg, s 28

Demokratiseringen av den kommunala rösträtten 1909 banade väg för Roséns inval i Umeå stadsfullmäktige år 1910. De frisinnade fick, under namnet "Sparsamhets- och nykterhetspartiet", sex av de 15 platserna i stadsfullmäktige.Olofsson, s 312

Den svenska Nykterhetskommittén presenterade sitt betänkande 1914. Stockholm ersatte Göteborgssystemet med Stockholmssystemet och motbok infördes i Stockholm samma år.

Vid IOGTs årsmöte i Umeå 1915 blev motsättningarna tydliga mellan en minoritet som ville ha totalförbud och majoriteten som ville börja med lokalt veto och försäljningsreform. Problemet med ett totalt förbud var att det garanterat skulle bli stoppat i första kammaren, för högern hade fler röster i det rådande röstsystemet.Frånberg, s 32 Med lokalt veto skulle kommunerna själva få besluta om försäljning och tillverkning av alkohol. Det lokala vetot var radikalt och innebar att man därmed skulle få möjlighet till allmän och lika kommunal rösträtt. Kritiken mot lokalt veto, från de som ville ha totalt förbud, var att det hindrade inte enskilda personer att rekvirera sprit från närliggande orter där försäljning av sprit var tillåten.

Riksdagen beslutade år 1917 att anta Bratts motbokssystem och lagen trädde i kraft den 1 januari 1919. Krav på motbok och kvantitetsbegränsningar till fyra liter sprit i månaden började gälla i hela Sverige från detta datum.Johansson Kontrollstyrelsen blev ansvarigt för alkohollagstiftningens tillämpning och varje län delades in i kontrollområdenOlofsson, s 428. Varje bolag som hade rätt till detaljhandel med alkoholhaltiga drycker tilldelades av Kontrollstyrelsen ett kontrollområde där de fick ensamrätt, även för de orter där utminutering ej var tillåten. Motboken gällde i inom det kontrollområde där man begärt att få en motbok.

Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige 1922 gav en knapp seger för förbudsmotståndarna, 49% för och 51% emot, med ett valdeltagande på 55%. Resultatet av omröstningen i Västerbottens län blev mycket tydlig, drygt 80% röstade för ett förbud mot alkohol.

Umeåsystemets införande Rosén kom att ändra sig om kravet på totalt rusdrycksförbud och förordade i stället ett lokalt alternativt system, som sedan kom att kallas Umeåsystemet. Orsaken var en rädsla att ifall man ej gav tillstånd till spritbolaget så skulle Umeå med omnejd hamna i ett annat kontrollområde, där ransonen var fyra liter i månaden.Ullsten, s 126

I och med att alkoholmotståndarna kom i majoritet i Umeå stadsfullmäktige vid 1922 års stadsfullmäktigevalFrånberg, s 129, så kunde de år 1923 driva igenom ett system där stadsfullmäktige för varje år gav systembolaget tillstånd till försäljning. Motboken behölls men maximitilldelningen blev en liter i månaden och minimumåldern för att köpa alkohol sattes till 25 år. Varje följande år, när tillstånd skulle ges, så höjdes minimumåldern med ett år. Även spriträttigheterna för Stora Hotellet i Umeå drogs in, vilket ledde till att det inte fanns några utskänkningsställen i södra Västerbottens län.Frånberg, s 130

Slutet för Umeåsystemet Alkoholmotståndarna var missnöjda med polisens släpphänthet mot spritsmugglare och langare, och de ansåg att man hade rätt att kontrollera polisen och att polisens främsta uppgift skulle vara att upprätthålla Umeåsystemet. Polisen vägrade och en konflikt uppstod.Frånberg, s 153 Umeå Handelsförening hävdade att de drabbades av att handelsresande och andra affärsmän undvek Umeå. De föredrog att övernatta i Örnsköldsvik, där hotellen hade utskänkningrättigheter.Frånberg, s 154

Gustav Rosén blev 1926 krigsminister i den första ekmanska regeringen och de frisinnade tappade därmed en central person i Umeå. Vänsterblocket i Umeå vann i stadsfullmäktigevalet 1926, men majoriteten stödde sig på en Socialdemokratisk spränglista som var emot Umeåsystemet. Därmed fanns det inte längre något stöd för Umeåsystemet i stadsfullmäktige.

Efter Umeåsystemet Länsstyrelsen tillät efter Umeåsystemet bara en liter sprit per person och månad. Övriga Sverige hade tre eller fyra liter sprit per person. En mycket restriktiv alkoholpolitik kvarstod i Västerbotten under 1930- och 1940-talen och motboken slopades nationellt 1955.

Noter och referenser Norrländsk uppslagsbok, s 268

Tryckta källor

Kategori:Alkohollagstiftning Kategori:Umeås historia Kategori:Sveriges kommunalhistoria