Englands herrlandslag i fotboll, Three Lions, kontrolleras av det engelska fotbollsförbundet Football Association och är det mest framgångsrika av de fyra brittiska fotbollslandslagen med 34 segrar i brittiska mästerskapen och världsmästartiteln på hemmaplan 1966 som höjdpunkt. England hade, som fotbollens ursprungsland, länge en särställning i fotbollsvärlden vilket förde med sig att laget valde att inte delta i de allra första VM-turneringarna under 1930-talet. Man ansåg sig helt enkelt så mycket bättre än övriga länder att ett VM-deltagande låg under deras värdighet.
Englands största rivaler har traditionellt sett varit Skottland. Efter att regelbundna landskamper lagen emellan upphörde i slutet av 1980-talet har dock rivaliteten till framförallt Tyskland, Portugal och Argentina blivit mer framträdande.
Det engelska landslagets spelstil har av tradition kännetecknats av högt tempo, långa bollar och inlägg från kanterna.
Sedan den 1 januari 2025 är tysken Thomas Tuchel förbundskapten för det engelska landslaget. Under Tuchels ledning vann England VM-brons i Nordamerika 2026, och sin första VM-medalj efter VM-guldet 1966.
Historia De tidiga åren
England spelade sin första match den 5 mars 1870 i Glasgow där man fick 1–1 mot Skottland, första officiella landskampen spelades den 30 oktober 1872, då man fick 0–0 mot Skottland på Hamilton Crescent i Glasgow. Laget togs ut av en uttagningskommitté där fotbollsförbundets sekreterare Charles W. Alcock hade det största inflytandet. Utvecklingen av olika spelsystem hade ännu inte kommit så långt, men England lär ha ställt upp med en målvakt, en back, två halvbackar och sju anfallare och följande spelare ingick: Robert Barker, Ernest Greenhalgh, Reginald Welch, Frederick Chappell, William Maynard, John Brockbank, Charles Clegg, Arnold Smith, Cuthbert Ottaway, Charles John Chenery, Charles Morice. Lagkapten var Cuthbert Ottaway.
Första segern för England kom året efter, då man besegrade Skottland med 4–2 på Kennington Oval i London. Under de första dryga 30 åren spelade England bara landskamper mot Skottland, Wales och dåvarande Irland. Detta delvis beroende på den brittiska dominansen inom fotbollen vid den här tiden, men även på grund av svårigheterna att arrangera landskamper när flygresor ännu inte hörde till vardagen. I en landskamp mot just Irland i februari 1882 tog England sin hittills största seger när man vann med 13–0. Första gången man mötte lag från det europeiska fastlandet var 1908, då det blev segrar över Österrike, Ungern och Böhmen (idag del av Tjeckien). Englands första förlust mot kontinentalt motstånd kom 1929, då Spanien vann med 4–3 i Madrid.
Det engelska fotbollsförbundet, FA, hade gått med i Fifa 1906, men man drog sig ur 1928 efter en tvist gällande pengautbetalningar till amatörspelare. England var inte med i de tre första VM-turneringarna, men däremot besegrade man 1934 års världsmästare Italien på Highbury i november 1934.
Efterkrigstiden FA återinträdde i Fifa 1946, samma år som man anställde sin förste förbundskapten, Walter Winterbottom. Laget togs dock fortfarande ut av en uttagningskommitté. Englands första hemmaförlust mot icke-brittiskt motstånd kom på Goodison Park i Liverpool 1949, när Irland vann med 2–0.
Englands VM-debut skedde 1950 i Brasilien och i den turneringen levererade laget omedelbart en av alla VM-turneringars största skrällar när man förlorade mot USA med 0–1. Det blev även förlust mot Spanien med samma siffror. Trots att laget innehöll spelare som Tom Finney och Stanley Matthews blev det respass redan i gruppspelet.
I en landskamp på Wembley i november 1953 visade Ungern att England hade halkat efter i utvecklingen. Ungern, med spelare som Sándor Kocsis och Ferenc Puskás, spelade ut England och vann med 6–3 – Englands första hemmaförlust mot ett lag från det europeiska fastlandet. I returmatchen i Budapest i maj 1954 efter vann Ungern med 7–1, vilket är Englands största förlust genom tiderna.
Vid VM i Schweiz 1954 spelade England 4–4 mot Belgien och slog Schweiz med 2–0. I kvartsfinalen blev England utslaget av Uruguay. Fyra år senare åkte England ur VM-turneringen redan efter gruppspelet efter att ha förlorat en omspelsmatch mot Sovjetunionen. Det tidiga respasset kan förklaras av flygolyckan i München i februari 1958, där Manchester Uniteds landslagsmän Roger Byrne, David Pegg, Tommy Taylor och Duncan Edwards miste livet. Bobby Charlton överlevde dock, och gjorde landslagsdebut i april. Han kom med i VM-truppen, men fick ingen speltid.
I början av 1960-talet började engelsmännen närma sig övriga världen, tack vare förbättrade träningsmetoder och taktik. Unga spelare som Jimmy Greaves och Bobby Moore kom fram, och vid VM i Chile 1962 gick laget till kvartsfinal, där man förlorade mot blivande världsmästarna Brasilien. Walter Winterbottom drog sig tillbaka från landslaget 1962. Han ersattes av Alf Ramsey, som bland annat fick ansvaret för laguttagningar och därmed tog över uttagningskommitténs arbete.
1966: VM-guld England skulle komma att ändra på sin magra VM-historia då man själva blev värdlag 1966. Förbundskaptenen Alf Ramsey kom att skörda framgångar med spelsystemet 4–4–2 och spelare som Gordon Banks, Bobby Charlton och Bobby Moore blev inte bara engelska hjältar utan idoler över hela världen. I första matchen spelade man 0–0 mot Uruguay. I nästa match vann man med 2–0 mot Mexiko. I sista matchen slog man Frankrike med 2–0 efter dubbla mål av Roger Hunt. I kvartsfinalen mot Argentina satsade Ramsey därför på Geoff Hurst, som gjorde matchens enda mål. Matchen innehöll flera fula tilltag, och efteråt sade Ramsey att de argentinska spelarna hade uppträtt "som djur". England tog sig till final efter att i semifinalen ha besegrat Portugal med 2–1 efter två mål av Bobby Charlton.
I finalen besegrades Västtyskland med 4–2 i en rafflande match på nationalarenan Wembley. Stor matchhjälte blev Geoff Hurst som gjorde tre mål i finalen varav två under förlängningen som avgjorde till Englands fördel. 66-laget har idag en kultstatus i England. Hursts 3–2-mål hör fortfarande till VM-historiens mest omdiskuterade. Skottet, som först tog i ribban, studsade ner i gräset och ut på spelplanen igen innan någon hann konstatera huruvida bollen varit över mållinjen eller inte. Den sovjetiske linjemannen markerade mål, varefter domaren dömde mål och därmed var finalen i praktiken avgjord. Englands laguppställning i VM-finalen 1966: Gordon Banks, George Cohen, Ray Wilson, Nobby Stiles, Jack Charlton, Bobby Moore, Alan Ball, Roger Hunt, Bobby Charlton, Geoff Hurst, Martin Peters.
1970-talet Efter VM-guldet tog man sig två år senare till EM-semifinal och till VM 1970. I 1968 års EM-semifinal förlorade England mot Jugoslavien, men man tog hem bronset efter seger över Sovjetunionen i bronsmatchen (2–0). I matchen mot Jugoslavien blev Alan Mullery förste spelare i engelska landslaget att bli utvisad. I VM-kvartsfinalen mot Västtyskland 1970 skulle dock de stora framgångarna ta slut. England tog sig vidare från gruppspelet trots förlust mot Brasilien, en match som är mest ihågkommen för Gordon Banks räddning av en nick av Pelé. vänster|miniatyr|304x304px|Förbundskapten Alf Ramsey blev sedermera staty, men fick kritik efter flera misslyckade mästerskap efter VM-guldet och tvingades till sist lämna sin post. I de övriga två matcher slog man Rumänien och Tjeckoslovakien med 1–0. I kvartsfinalen vann Västtyskland efter förlängning. Förbundskaptenen, Sir Alf Ramsey, som 1966 varit den store folkhjälten, blev nu istället syndabock, när han vid 2–0-ledning sparade storstjärnorna Martin Peters och Bobby Charlton genom att helt sonika byta ut dem med 20 minuter kvar att spela. Dessutom blev målvakten Gordon Banks sjuk före matchen, vilket gjorde att reservmålvakten Peter Bonetti fick ställa sig mellan stolparna. Tyskarna tackade och tog emot, kvitterade innan full tid och avgjorde sedan i förlängningen.
England lyckades ta sig till EM-slutspelet 1972. I kvartsfinalen förlorade man återigen mot Västtyskland, 1–3 på Wembley och 0–0 i Berlin. I den första av dessa två matcher gjorde matchhjälten från VM-finalen 1966, Geoff Hurst, sitt sista framträdande i landslaget. England misslyckades även i kvalet till VM 1974. Efter 1–1 mot Polen efter en heroisk insats av den polske målvakten Jan Tomaszewski gick polackerna till VM på Englands bekostnad. Detta ledde till att förbundskaptenen Alf Ramsey fick sparken.
Joe Mercer tog tillfälligt över som förbundskapten innan Don Revie anställdes. Revie hade dock ingen lycka med sig. Trots seger med 5–0 i en EM-kvalmatch över Cypern kunde inte England ta sig till EM-slutspelet 1976. I denna match gjorde för övrigt Malcolm Macdonald alla fem mål. Revie kom också på kant med Alan Ball sommaren 1975. Därmed försvann den siste av 1966 års världsmästare från landslaget. Halvvägs in i kvalet till VM 1978 sade Revie upp sig efter att ha fått ett lukrativt erbjudande i Förenade arabemiraten.
Ron Greenwood tog över som förbundskapten, men kunde inte ta England till VM. Istället gick Italien vidare tack vare bättre målskillnad. Däremot tog sig England till EM i Italien 1980, där man dock inte tog sig vidare från gruppspelet. I en grupp med Spanien, Italien och Belgien kom England trea. Förlust mot Italien kostade och då räckte inte oavgjort mot Belgien och seger mot Spanien. I en vänskapsmatch mot Tjeckoslovakien i december 1978 blev Viv Anderson den förste svarte spelaren i engelska landslaget.
1980-talet miniatyr|232x232px|England laget åkte ut mot blivande mästarna Argentina i kvartsfinalen av VM 1986, trots att Gary Lineker (nr 10 på bilden) gjorde mål och dessutom vann skytteligan. I början av 1980-talet hade England ett nytt lag på gång med unga spelare som Bryan Robson och Glenn Hoddle. I Spanien 1982 var England med i VM för första gången på tolv år. Kvalet hade dock inte gått smärtfritt, och man förlorade bland annat mot Norge i Oslo. I slutspelet vann man alla sina tre gruppspelsmatcher, och i första matchen mot Frankrike gjorde Bryan Robson mål redan efter 27 sekunder, vilket var nytt VM-rekord. Matchen slutade i övrigt 3–1 till England. I de två andra matcherna slog man Tjeckoslovakien(2–0) och Kuwait(1–0). I det andra gruppspelet åkte England ut efter två oavgjorda matcher mot Västtyskland och Spanien. Efter VM sade Greenwood upp sig och ersattes av Bobby Robson.
Robsons karriär som förbundskapten inleddes med att lagkaptenen Kevin Keegan slutade i landslaget efter att via media fått reda på att han inte var uttagen i Robsons första landslagstrupp. England lyckades inte ta sig EM-slutspelet 1984 efter att ha kommit på andra plats efter Danmark i sin kvalgrupp. 1986 firade England framgångar. I premiären förlorade England mot Portugal med 0–1. Det var minst sagt lika pinsamt i andra matchen mot Marocko, 0–0. I sista matchen mot Polen gjorde Gary Lineker ett äkta hat-trick mot Polen och räddade England. England gick vidare och då man via seger med 3–0 mot Paraguay tog sig till kvartsfinal mot Argentina. VM-skyttekung blev Englands Gary Lineker som gjorde sex mål under turneringen. I kvartsfinalen tog det slut, bland annat efter vad som blivit känt som Guds hand då Diego Maradona på ett regelvidrigt sätt kunde göra mål för Argentina.
I EM i Västtyskland 1988 förlorade England alla sina tre gruppspelsmatcher med 0–1 mot Irland(Engelsk tabbe) och 1–3 mot Nederländerna(Van Basten gör hattrick) och Sovjetunionen med 1–3. Robson erbjöd sig att avgå som förbundskapten, men förbundet valde att behålla honom, och England tog sig till VM i Italien 1990 utan att släppa in ett enda mål i kvalet.
1990-talet