miniatyr|höger|David Sassoon (sittande) med sönerna Elias David Sassoon, Albert Abdallah David Sassoon och Sassoon David Sassoon. Okänd fotograf, mitten av 1800-talet. miniatyr|höger|Karta som visar bagdadjudarnas migration i österled. Bagdadjudar (, Yehudim Bagdadim); , al-Yahūd al-Baghdadi), även kallade irakiska judar, är historiska termer för de tidigare samhällena av judiska migranter och deras ättlingar från främst Bagdad men även andra platser i Mellanöstern. De bosatte sig främst i hamnstäderna längs handelsvägen via Indiska oceanen och Sydkinesiska havet.
Med början under Mogulriket på 1700-talet grundade handelsmän från Bagdad och Aleppo judiska samhällen i Indien med judeo-arabiska som språk, i enlighet med judiska sedvänjor. Dessa samhällen utvecklades som en del av ett handelsnätverk över Asien. Under det Brittiska imperiet på 1800-talet blomstrade de och kom att bli engelskspråkiga och brittiskt orienterade.
Nätverken växte till ett tätt sammanbundet handels- och släktnätverk över hela Asien, och mindre bagdadisk-judiska samhällen etablerades utanför Indien från mitten av 1800-talet i Burma, Singapore, Hongkong och Shanghai. Bagdadijudiska handelsstationer grundades även längre bort i Asien, samt i Sydostasien och Oceanien, med familjer som bosatte sig i Japan, Malaysia, Indonesien och Australien. Fram till andra världskriget lockade dessa samhällen en måttlig ström av judiska emigranter från Irak, samt mindre grupper från Syrien, Egypten, Jemen, Iran och Turkiet.
Andra världskriget innebar oroligheter i Indien såväl som Sydostasien. Den japanska ockupationen av Burma, Hongkong och Shanghai, och därefter det snabba slutet för det brittiska imperiet i Krigets fördrivning, våldet i samband med delningen av Indien, växande nationalism och den politiska osäkerheten kring självständigheten i Indien och Burma, ledde till att en massutvandring inleddes till den nygrundade staten Israel, Storbritannien och Australien. När deras gamla handelsvägar bröts – först genom kommunisternas seger i Kina, och därefter genom att handeln till sjöss kvävdes i Indien och Burma till följd av postkoloniala nationaliseringar och handelsrestriktioner – hade de bagdadisk-judiska samhällena nästan helt emigrerat vid 1970-talets början. Än i dag spelar ättlingar till bagdadijudiska familjer en viktig roll i det judiska livet, särskilt i Storbritannien, där släkter som Sassoon och Reuben har uppnått stor betydelse inom affärsliv och politik.
Förkolonialt ursprung Även om judiska handelsmän från Mellanöstern hade korsat Indiska oceanen sedan romarrikets tid, nämner källor från Mogulriket först judiska köpmän från Bagdad som bedrev handel med Indien från och med 1600-talet. miniatyr|Karta över Malabarkusten, cirka 1672. Indien var långt ifrån okänt för Mellanösterns judiska handelsmän. Sedan romartiden hade karavanvägen från Indien haft sin slutpunkt i Aleppo och kryddhandeln hade knutit samman Basra, Jemen och Kairo med Malabarkusten. Det var dock persisktalande judiska köpmän – nära handelspartner till judarna i Bagdad, Basra och Aleppo – som först tog sig in i Indiens inland.
Som äventyrare, mystiker och handelsmän hade de tagit sig till Indien redan under medeltiden, i spåren av invasioner av subkontinenten som leddes av persisktalande härskare från det som idag är Iran och Afghanistan. Både persiska och monguliska källor nämner judiska handelsmän som följde med mogulernas invasion av Indien på 1500-talet, ledd av kejsar Babur.
De kom att bli handelsmän och hovmän i det moguliska riket. Judiska rådgivare vid kejsar Akbar den stores hov i Agra spelade en betydande roll i hans religionspolitiska reformer, som kännetecknades av tolerans och öppenhet. I Delhi var den synkretistiska judiske mystikern Sarmad Khasani handledare åt kronprins Dara Shikoh lärare åt kronprins Dara Shikoh, innan båda avrättades av Aurangzeb. Det fanns tillräckligt många judar i mogulriket för att brittiska resenärer skulle rapportera om de synagogor som ska ha funnits där, även om inga spår eller judiska källor om dessa finns bevarade. Denna lilla grupp judar grundade aldrig något permanent samhälle, men de lämnade efter sig legender och handelsvägar som kom att bana väg för framtida invandrare från arabisktalande områden.
Uppgifter om judiska handelsmän som reste från Bagdad finns bevarade från tidigt 1600-tal. Dessa handelsplatser och framväxande migrantsamhällen ledde också till att judar kom att bli hovmän hos mogulhärskare. Handelsmännen rörde sig över stora delar av den indiska subkontinenten. Shalom Cohen, som senare grundade den judiska församlingen i Calcutta, var hovjuvelerare åt nawaben av Awadh och reste även till Punjab där han innehade samma titel vid hovet hos Ranjit Singhs hov, ledaren för Sikh-imperiet. Enligt hur Calcutta-församlingen senare kom ihåg honom, lär Cohen till och med ha fått äran att rida tillsammans med nawaben av Awadh på dennes personliga elefant. miniatyr|En bagdadisk-judisk grav i Surat, Gujarat i Indien. Det första permanenta bagdadjudiska handelssamhället i Indien etablerades år 1730 i Surat, efter att Brititiska ostindiska kompaniet hade inlett handel med Basra år 1723. Under det tidiga 1700-talet växte handeln mellan Basra och Surat, då den indiska hamnstaden utgjorde det brittiska kompaniets huvudsakliga bas innan verksamheten flyttades till Bombay. År 1730 lät Joseph Seemah från Bagdad öppna både en synagoga och en begravningsplats i Surat. Den bagdadjudiska gemenskapen i Surat växte, och vid slutet av 1700-talet bestod kolonin av omkring 100 judar från Bagdad, Aleppo och Basra, som tillsammans utgjorde en judeo-arabisktalande handelskoloni. Detta samhälle kom att bli det första i en rad av bagdadjudiska bosättningar, som senare kom att sträcka sig från Bombay till Kobe i Japan.
Det var dock i början av 1800-talet, som svar på den despotiska regimen under Dawud Pasha, den osmanske guvernören i Bagdad, som den bagdadjudiska utvandringen till Asien tog verklig fart. Dawud Pasha förföljde, utpressade och fängslade stadens ledande judiska familjer, vilket fick hela släkter att korsa den Indiska oceanen i jakt på trygghet och nya möjligheter. Det var under denna period av förtryck som utvandringen till Bombay och Calcutta tilltog, och framstående familjer som Sassoon, Ezra och Judah lämnade Bagdad för Indien. Denna förföljelseperiod markerar början på den bagdadjudiska diasporan, med dokumenterade fall av hela släkter som lämnade Bagdad för Bombay, Calcutta, Aleppo, Alexandria och Sydney.
Det judiska livet i Mellanösterns gamla judiska samhällen försämrades ytterligare under mitten av 1800-talet. Pogromen och tvångskonverteringarna i Mashhad år 1839, den rädsla som spreds genom tre blodsanklagelser i Aleppo mellan 1841 och 1860, samt utbrott av pest – som först drabbade Bagdad 1831 och återkom med kraft till Basra och Bagdad 1841 – fick många judiska släkter inom det tillbakagående Osmanska riket att söka sin framtid på annat håll.
Det koloniserade Asien När judar, främst från Bagdad, Basra och Aleppo, kom till Indien som handelsmän i spåren av portugiser, holländare och britter, växte det som kom att kallas de bagdadisk-judiska samhällena snabbt. Vid mitten av 1800-talet uppgavs handeln mellan Bagdad och Indien vara helt i judiska händer. Inom en generation hade Bagdadjudar etablerat industrier och handelsföretag med enorm rikedom, där särskilt familjerna Sassoon, Ezra, Elias, Belilios, Judah och Meyer utmärkte sig. miniatyr|David Sassoon 1792–1864. I takt med det brittiska imperiets uppgång i Indien förlorade Surat sin betydelse, medan Calcutta och Bombay, som stod under brittisk kontroll, blev allt viktigare för handeln. Den bagdadiska bosättningen försköts först till Bombay och därefter främst till Calcutta, som då var huvudstad i Brittiska Indien och ett centrum för handel med jute, muslin och opium. Judiska handelsmän från Aleppo, som traditionellt var slutpunkten för den historiska karavanrutten från Indien, spelade en viktig roll i grundandet kyrkogården i Calcutta, som öppnades 1812.
Pådrivna av invandringen av flera ledande judiska familjer från Bagdad som flydde Dawud Pashas förföljelser, öppnades den första synagogan – som ersatte ett mindre bönerum – år 1823. När samhället växte snabbt tillkom en andra synagoga 1856. Vid slutet av 1800-talet bodde mer än 1 800 Bagdadjudar i Calcutta. År 1884 invigdes en tredje synagoga i Calcutta, som skulle bli den största i Asien. Bagdadijudar levde och bedrev också handel i Chinsura och Chandernagore utanför staden.
Calcuttas ökade betydelse under kolonialtiden sammanföll med opiumhandelns expansion med Kina. Brittiska ostindiska kompaniet etablerade 1773 ett monopol på försäljningen av indiskt opium, och främjade aktivt exporten till Kina, trots förbudslagstiftning från den kinesiska Qingdynastin. Bagdadjudiska handelsmän kom att dominera opiumhandeln, och en majoritet av de opiumkistor som auktionerades ut av kolonialmyndigheterna exporterades till Kina av just bagdadjudar, som konkurrerade med marwariska och parsiska handelsfamiljer om marknadsandelarna. Familjen Sassoon kom så småningom att kontrollera omkring 70 procent av Indiens opiumexport. Stora förmögenheter byggdes också upp genom handel med indigo, siden och muslin från Dhaka, där bagdadjudar samarbetade med bengaliska muslimska köpmän.
Runt dessa växande handelsintressen började de bagdadjudiska samhällena i Indien ta form, och man både lockade till sig och aktivt rekryterade judiska immigranter från hela Mellanöstern till arbete i de bagdadjudiska företagen. Efter att det brittiska styrets centrum försköts från Bombay till Bengalen halkade den bagdadjudiska gemenskapen i Bombay efter den som snabbt växte fram i Calcutta. Detta förändrades dock när David Sassoon och hans familj anlände till Bombay år 1833.
Med stöd från familjen Sassoon öppnades den första synagogan i Bombay år 1861, och en andra följde 1888. Till skillnad från Calcutta, där bosättningen till största delen bestod av irakiska och syriska judar, drog den bagdadjudiska gemenskapen i Bombay till sig en betydande invandring från persisktalande judar i Afghanistan, Buchara och Iran, samt judiska familjer från Jemen. Judiska migranter från hela Mellanöstern lockades till fabrikerna och handelsverksamheterna som drevs av familjen Sassoon.
Utanför Bombay etablerades också ett bagdadjudiskt samhälle i Pune, där David Sassoon grundade en synagoga, en skola och ett sjukhus, samt drev ett hebreiskt tryckeri. En bagdadjudisk närvaro är även dokumenterad i Madras (Chennai). miniatyr|Animerad karta som visar de bagdadiska judarnas rörelser över Syd- och Östasien. Från Indien expanderade det bagdadjudiska samhället till Burma samt till hamnstäderna Singapore, Hongkong och Shanghai. Dessa orter etablerades längs den opiumrutt som förband Indien med Kina. I Singapore utgjordes det äldsta ledarskapet inom gemenskapen till en början av sönerna till Ezekiel Judah från Calcutta. Den tidigaste dokumenterade bagdadjudiska invandraren till Burma var Azariah Samuel, som anlände till hamnen i Sittwe vid Bengaliska viken år 1841. Ungefär samtidigt slog sig två bröder, Judah och Abraham Raphael Ezekiel, ned i Mandalay. Där arbetade de som bokhållare vid det burmesiska kungahovet. Från och med 1880 etablerades en permanent judisk närvaro i Burma, då framgångar inom handel med opium, teak, jute och butikshandel lockade fler bagdadjudar till Mandalay, och nya gemenskaper växte fram i Rangoon och Pathein.
När opiumhandeln förbjöds i början av 1900-talet, började bagdadjudiska handelsmän investera i bomull och juteprodukter, som blev nya basvaror för export. Den plötsliga efterfrågan på jutesäckar – som användes till att bygga skyttegravar på västfronten under första världskriget ledde till stora förmögenheter bland judiska köpmän i Calcutta.