Tillgänglighet i kollektivtrafiken är ett samhällskoncept som innebär att alla oavsett ålder, etnicitet, sexuell orientering och/eller funktionsnedsättning ska ha tillgång till kollektivtrafiken. Målet med tillgänglighet för transportsystemen är att fler då väljer att åka kommunalt vilket bidrar till mindre bilåkande, därmed mindre miljöpåverkan och trängsel i trafiken.
Historia Tillgängligheten i kollektivtrafiken var till stor del begränsad fram till 1970-1990-talet. År 1990 införde Förenta staterna "americans with disabilities act" som krävde att trafikhuvudmän tog åtgärder för att säkerställa att personer med funktionshinder hade tillgång till kollektivtrafiken. Liknande lagar har sedan dess införts i andra länder bland annat i Frankrike år 2005 (Loi sur le handicap) och Tyskland år 2002 (Behindertengleichstellungsgesetz).
I Sverige infördes lagen om handikappanpassad kollektivtrafik år 1979 men diskrimineringslagen infördes inte förrän 2009. I lagen står det bland annat att "Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder."
Internationellt har FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) från 2006 varit avgörande. Konventionen erkänner tillgång till transporter som en mänsklig rättighet.
Idag betraktas tillgänglighet i kollektivtrafiken inte enbart som ett specialintresse utan som en grundläggande del av transportplaneringen.
Insatser
Taktila plattor Taktila plattor eller ledstråk är plattor på gångvägen med speciella mönster. De började utvecklas i Japan mellan 1965 och 1967. Sedan dess har de spridits till nästan hela världen. Syftet är att ge synskadade personer förmågan att upptäcka förändringar på vägen, exempelvis ett övergångsställe, en busshållplats eller kanten på en plattform. På tågplattformar anpassas oftast ett mönster med cirklar som varnar för en kant som ej befinner sig på en gata. På busshållplatser används istället plattor med raka streck som går parallellt med varandra, detta mönster är en allmän varning för fara.
Lyftanordningar Rulltrappor, rullstolsliftar, hissar är centrala för att säkerställa tillgängligheten i kollektivtrafiken, särskilt på stationer med flera våningar eller plan. De möjliggör för personer med nedsatt rörlighet, äldre och barnfamiljer (barnvagnar) att resa med trafiken.
I Sverige regleras tillgängligheten för hissar i kollektivtrafiken genom Boverkets föreskrifter och allmänna råd (om hissar och vissa andra motordrivna anordningar. Hissarna ska vara tillräckligt rymliga för att rymma en person som använder rullstol och en medhjälpare. Dessutom ska de vara utrustade med lämpliga manöverorgan och signaler som är tydliga och lätta att använda för alla resenärer.
För rulltrappor finns det specifika krav på säkerhet och tillgänglighet. Enligt Boverkets föreskrifter ska det finnas möjlighet att snabbt ta loss personer eller klädesplagg som fastnat i rulltrappan.
På bussar och tåg tillämpas rullstolsliftar och ramper, särskilt inom färdtjänsten.
Personlig assistans Personalens närvaro är extremt viktigt för personer som föredrar att betala med kontant eller undvika digitala lösningar. Personalen kan visa vägen i kollektivtrafikens områden och lokaler för de som har problem med detta. Många städer i världen erbjuder även en tjänst för att boka en personlig assistent som hjälper resenären genom hela resan, bland annat London.
Kritik Insatserna för tillgängligheten möts ofta av kritik. Framför allt resenärer som klagar på trasiga rulltrappor och hissar men även otrevlig personal är ett vanligt förekommande klagomål.
Nedskärningar bland personalen möts ofta av kritik. På pendeltågen i Stockholm har man fått många klagomål på säkerheten ombord tågen, speciellt på nätter och tidig morgon.
Referenser
Kategori:kollektivtrafik