Könssegregation inom Islam syftar på könsegregation som den praktiseras inom islamisk lag, sedvänja, lag och traditioner inom muslimska länder och kulturer. Influenserna för könssegregering inom muslimsk kultur kommer från islams heliga skrifter koranen och hadith, men dess praktik och tolkning har skilt sig åt mellan olika muslimska länder och kulturer, både historiskt och i modern tid.
Allmänt Ursprunget till islamisk könssegregering finns i islamiska religiösa skrifter, som hadith, och utformades i den muslimska Mellanöstern under medeltiden, där de kom att få gemensamma drag och tillämpas från medeltiden till början av 1900-talet.
Så som det presenteras i dessa skrifter är grundprincipen bakom åtskillnad mellan könen att muslimska kvinnor ska separeras från potentiella manliga sexualpartners, definierade som alla män utom manliga familjemedlemmar (mahram), för att förhindra sexuellt umgänge utanför äktenskapet (zina). Denna segregering åstadkoms rent fysiskt genom att kvinnan i så hög grad som möjligt ska undvika att gå utanför bostaden utom när det är nödvändigt, och att hon i bostaden ska hålla sig till en del av bostaden som är reserverad för kvinnor (harem). I de fall en kvinna måste lämna bostaden, ska könssegregering upprätthållas genom olika offentliga lokaler för kvinnor och män. När kvinnor och män inte kan åtskiljas helt i offentliga miljöer, ska segregeringen upprätthållas visuellt av en hijab eller annan form av klädsel, vars uppgift är att täcka över alla delar av kvinnan som bedömdes som sexuellt provokativa (awrah).Anchassi, O. (2021). Status Distinctions and Sartorial Difference: Slavery, Sexual Ethics, and the Social Logic of Veiling in Islamic Law. Islamic Law and Society, 28(3), 125-155. https://doi.org/10.1163/15685195-bja10008
Hirstoriskt har muslimska kvinnor generellt förväntats upprätthålla segregering i så hög grad som familjens ekonomiska möjligheter tillät: medan fattiga kvinnor inte kunde undvika att delta i arbetet i jordbruket eller gå till marknaden och köpa mat, var kvinnor i förmögna familjer hänvisade till harem, förutan besök hos släktingar och i badhuset. Till skillnad från män hade kvinnor ingen religiös plikt att besöka moskén. Muhammed själv förbjöd inte kvinnor att besöka moskén, men dikterade att de skulle få särskilda utrymmen i dem och lämna dem vid en annan tidpunkt än männen; hans efterträdare förklarade dock att det var mest hedersamt för kvinnor att be hemma istället för offentligt i en moské, och även om kvinnor aldrig förbjöds från att besöka moskén, blev det efterhand vanligare att kvinnor bad hemma och männen offentligt, för att undvika att könen blandades och därmed gav tillfällen till sexuell kontakt.Mattson, Ingrid. "Women, Islam, and Mosques". In Encyclopedia of Women And Religion in North America (Rosemary Skinner Keller, Rosemary Radford Ruether, and Marie Cantlon, ed.). Indiana University Press (2006), p. 616 Archived 2016-01-15 at the Wayback Machine. . I moskéerna avskärmades också kvinnor och män i olika utrymmen, något som uttryckligen blev bekräftat i Medina år 877.Hillenbrand, R. "Masdjid. I. In the central Islamic lands". In P.J. Bearman; Th. Bianquis; C.E. Bosworth; E. van Donzel; W.P. Heinrichs (eds.). Encyclopaedia of Islam Online. Brill Academic Publishers. ISSN 1573-3912 Könssegregeringen mellan kvinnor och män utanför familjen gällde dock endast fria muslimska kvinnor: kvinnliga slavar hade enligt islamisk lag uttryckligen en annan awrah än muslimska kvinnor, och behövde varken bära slöja eller döljas för män utanför familjen.Anchassi, O. (2021). Status Distinctions and Sartorial Difference: Slavery, Sexual Ethics, and the Social Logic of Veiling in Islamic Law. Islamic Law and Society, 28(3), 125-155. https://doi.org/10.1163/15685195-bja10008
Denna traditionella könssegregationen uppluckrades i olika grad i den muslimska världen under den första hälften av 1900-talet, men den islamiska väckelsen återupplivade den på många håll från 1980-talet.
Könssegregering efter land Nedan beskrivs exempel på islamisk könssegregation, så som den har tillämpats i några muslimska länder under historiens gång. Urvalet av länder är slumpvisa exempel.
Afghanistan Under 1920-talet förbättrades kvinnors rättigheter genom ett radikalt reformerings- och moderniseringsprogram som infördes av kung Amanullah Khan och drottning Soraya Tarzi: den första kvinnoorganisationen, Anjuman-i Himayat-i-Niswan, grundades, kvinnor uppmanades att ta av sig slöjan, lämna könssegregeringen, utbilda sig och arbeta. Dessa reformer var dock tillfälliga eftersom alla återkallades när kungaparet avsattes 1929.Julie Billaud: Kabul Carnival: Gender Politics in Postwar Afghanistan
Kvinnorörelsen återupptogs efter andra världskriget, då den afghanska regeringen såg ett behov av en modernisering av samhället, och kvinnorörelsen återuppväcktes genom grundandet av Women's Welfare Association 1946, varpå kvinnor fick tillgång till utbildning, tillstånd att studera på Kabuls universitet (1950) och upphävandet av slöjtvånget och könssegregeringen år 1959. Kvinnlig rösträtt och formella rättigheter för kvinnor infördes i 1964 års konstitution och kvinnor valdes in i parlamentet, utnämndes till ministrar och började yrkesarbeta. Under 1960- och 1970-talen var ett växande antal kvinnor verksamma på alla nivåer i samhället: inom politiken, militären, rättsväsendet och inom de flesta yrken, och klädde sig i moderna kläder. Detta gällde dock i praktiken enbart välutbildade kvinnor från städernas medel- och överklass.
Kommunistregimen 1978–1992 försökte aktivt införa jämställdhet mellan könen i alla samhällsklasser med hjälp av kommunistpartiets kvinnoorgan Democratic Women's Organisation of Afghanistan. Detta var betydligt mer radikalt än vad som hade varit fallet tidigare, när kvinnors frigörelse hade hållit sig bland städernas över- och medelklass. När kommunistregeringen försökte sprida grundläggande jämlikhet mellan könen även till den konservativa landsbygdsbefolkningen utanför städerna, resulterade detta i en kraftig motreaktion, som bidrog till uppkomsten av en islamistisk motståndsrörelse mot Sovjetunionen.
När kommunistregimen slutligen föll 1992, resulterade detta i ett intensivt tillbakarullande av mot kvinnors rättigheter i Afghanistan, som kulminerade i talibanernas diktatur 1996–2001. Talibanernas fall 2001 gjorde att arbetet för grundläggande rättigheter för kvinnor återupptogs, och nådde viss framgång perioden 2001–2021. Talibanernas återkomst 2021 innebar förnyade och skärpta regler som kraftig begränsade kvinnors rättigheter och närvaro i det offentliga rummet.
Irak Irak tillhörde Osmanska riket 1517–1917 och blev 1921 en monarki under brittisk kontroll. Den första skolan för flickor i Irak grundades 1899, och därefter växte antalet fram till 1950. Poeten Jamil Sidqi al-Zahawi (1863–1936) blev 1904 den första i Irak som föreslog att kvinnor borde få utbilda sig och ta av sig slöjan, och han hjälpte 1923 sin syster Asma al-Zahawi att utge tidningen Layla (1923–1925) Iraks första kvinnotidning.
Den irakiska kvinnorörelsen började med grundandet av Women's Awakening Club 1923. Det var dock mycket svårt för kvinnorörelsen att uppnå någon framgång under en tid då även kvinnorna ur kungafamiljen levde könssegregerade i harem, och klubben utsattes för hätska attacker av konservativa som anklagade dem för att vilja avskaffa slöjan. Klubben stod värd för Third Eastern Women's Congress i Bagdad 1932, men hade inte möjlighet att fungera som annat än som en välgörenhetsklubb för överklasskvinnor.
Det finns olika versioner om vem som var föregångaren som först visade sig utan slöja offentligt i Irak; en version anger att det var Raouf al-Chadirchis hustru Majda al-Haidari i början av 1930-talet,Haifa Zangana: City of Widows: An Iraqi Woman's Account of War and Resistance andra att det var Husain al-Rahals syster, kommunisten Amina al-Rahal, som var medlem i Iraks Communist Party's Central Comittee 1941-43.Zahra Ali: Women and Gender in Iraq: Between Nation-Building and Fragmentation Det var i alla händelser under 1930- och 40-talen som kvinnliga studenter ur Iraks överklass allt oftare började bära moderna kläder under sin abaya, och sedan gradvis ta av sig även abaya och hijab då de började på College.
Efter andra världskriget genomgick Irak en stor modernisering som gjorde samhällsklimatet mer mottagligt för reformer i kvinnors rättigheter, och betydelsefulla och framgångsrika kampanjer ägde rum under ledning av Iraqi Women's Union, som grundades 1945. Under denna tid började kvinnor på allvar utbilda sig och delta i yrkeslivet på alla nivåer och visa sig offentligt obeslöjade, och rösträtten infördes 1948. Iraqi Women's League verkade från 1952, och genom den sekulära personcivillagen från 1958 utökades kvinnors rättigheter betydligt.
Att kvinnor lämnade könssegregeringen och tog av sig slöjan kom att betraktas som legitimt genom deras deltagande i den politiska rörelse som ledde upp till revolutionen 1958, och efter detta sågs det som normalt åtminstone för kvinnor i kvalificerade yrken att delta i samhällslivet; och Personal Status Code 1959 gav kvinnor utökade rättigheter inom skilsmässa och äktenskap. Enligt en rapport från 1963 hade de flesta kvinnor ur medel- och överklassen i de irakiska storstäderna börjat utbilda sig, arbeta och röra sig offentligt utan slöja.
Libyen I det osmanska Libyen var landet ett djupt traditionellt nomadiskt beduinsamhälle. Beduinkvinnor arbetade hårt i beduinernas jordbruk, och kvinnor i städerna levde i största möjliga mån isolerade i könssegregering, och var helt beslöjade då de visade sig utanför hemmet. Under den italienska kolonialtiden (1912-1951) påverkades inte kvinnors liv i någon högre grad. Förutom en minoritet stadsbor och den judiska befolkningen i Libyen, fortsatte merparten av de inhemska libyerna att fortsätta leva sitt traditionella liv vid sidan av de italienska kolonisternas separata samhälle, utan att kvinnors ställning påverkades av de italienska kolonisternas exempel. Efter självständigheten gav sig både de italienska kolonisterna och de judiska libyerna av, och en ännu större del av libyerna levde ett traditionellt liv.
I kungariket Libyen (1951-1969) efter självständigheten gavs kvinnor i 1951 års konstitution formellt vissa grundläggande rättigheter, då de inte uteslöts från de medborgerliga rättigheter som gavs till alla medborgare i konstitutionen. Kvinnors rättigheter var dock i stort något rent formellt under monarkins tid. Under 1950-talet uppgavs nästan alla muslimska kvinnor i Libyen bära slöja, och även drottning Fatima al-Shifa al-Sanussi visade sig endast obeslöjad då hon vistades utomlands. En kvinnorörelse uppkom startad av en grupp bildade urbana kvinnor som ville göra kvinnor delaktiga i den nya nationen efter självständigheten, och den första kvinnoorganisationen bildades i Benghazi 1955, följd av en i Tripoli 1957.Habib, H. (1981). Libya Past and Present. Libyen: Edam Publishing House. 20 Kvinnorörelsen förblev dock liten och splittrad, och förutom en liten europeiserad urban elit, levde nästan alla kvinnor i Libyen fortfarande ett djupt traditionellt liv under hela kungarikets tid. År 1963 inkluderades kvinnlig rösträtt i Libyens nya konstitution.Nyrop, R. F. (1973). Area Handbook for Libya. USA: U.S. Government Printing Office. p.37 Inga kvinnor innehade dock något ämbete under monarkins tid.