Sveriges herrlandslag i fotboll, ofta kallat Blågult, representerar Sverige i internationell fotboll på herrsidan och organiseras av Svenska Fotbollförbundet. Laget spelar huvudsakligen sina hemmamatcher på Strawberry Arena i Solna, Stockholm, som fungerar som nationalarena. Hemmalandskamper har genom åren även lagts på Ullevi i Göteborg och på arenor i Malmö och Stockholm, vilket spridit landslagets närvaro över landet. Lagets färger är traditionellt gult och blått. Flera svenska spelare har nått internationell ryktbarhet, däribland Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och Gunnar Gren samt Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimović.
Den första officiella landskampen spelades mot Norge i Göteborg den 12 juli 1908. Sveriges största internationella meriter omfattar OS-guldet i London 1948, VM-silvret på hemmaplan 1958, VM-bronsen 1950 och 1994 samt OS-bronsen 1924 och 1952. I Europamästerskapet utgör semifinalplatsen 1992 på hemmaplan den främsta framgången. Totalt har Sverige deltagit i tolv världsmästerskap och sju Europamästerskap, därtill vunnit nio titlar i det numera nedlagda Nordiska mästerskapet. Under 1950-talet växte den berömda trion Gre-No-Li fram, och 1990-talets generation etablerade ett modernt, kollektivt spel som kulminerade i bronsmedaljen i USA 1994. På 2000-talet märks VM 2018, då Sverige gick till kvartsfinal, som en senare höjdpunkt.
Förbundskaptensposten har genom historien innehafts av uttagningskommittéer, långvariga ledargestalter och senare chefstränare med större staber. Engelsmannen Graham Potter är sedan oktober 2025 landslagets förbundskapten.Svensk Fotboll: Graham Potter utsedd till förbundskapten för herrlandslaget Läst 20 oktober 2025
Historia 1908–1933: Träningslandskamper och olympiska spel miniatyr|Sveriges första fotbollslandslag, 1908. Thor Eriksson, Gustaf Bergström, Karl Gustafsson, Nils Andersson, Ove Erickson, Thodde Malm, Erik Börjesson, Kalle Ansén, Sven Olsson, Erik Bergström och Hans Lindman. Då fotboll skulle stå på programmet i OS i London 1908 började planer på att delta med ett svenskt landslag att formas. Då Sveriges olympiska kommitté sagt ja till att skjuta till medel för ett deltagande insåg man att ett internationellt träningsmotstånd behövdes och inbjudningar till de övriga nordiska länderna sändes ut. Norge (som inte heller de spelat någon internationell match) tackade ja till inbjudan. Länderna kom överens om att mötas i en officiell landskamp den 12 juli 1908 på Idrottsplatsen på Levgrens äng (på platsen för dagens Gamla Ullevi) i Göteborg.Jimmy Lindahl/Alf Frantz (1998-04): [bolletinen.se/sfs/pdf/arti_h_landslag_90ar_sen_forsta_landskampen.pdf "90 år sedan första landskampen".] Gislaved/Väckelsång. Läst 18 juni 2013. Det svenska laget, synnerligen Göteborgsbetonat, som tagits ut av en uttagningskommitté bestående av C. L. Kornerup, Gösta Dalman, Wilhelm Friberg och Anton Johanson, hade ursprungligen följande sammansättning:
Ove Erickson (IFK Göteborg) – Theodor Malm (AIK), Nils Andersson (IFK Göteborg) – Sven Olsson (Örgryte IS), Hans Lindman (IFK Uppsala), Thor Eriksson (Örgryte IS) – Gustaf Bergström (Örgryte IS), Erik Bergström (Örgryte IS), Erik Börjesson (IFK Göteborg), Karl "Köping" Gustafsson (IFK Köping) och Samuel Lindqvist, (Djurgårdens IF). Reserver var Karl Ansén (AIK), Arvid Fagrell (IFK Göteborg), Åke Fjästad (IFK Stockholm) och Olof Ohlsson (IFK Eskilstuna). Dock skulle det visa sig att Samuel Lindqvist fått förhinder och att Fagrell skulle träda in på dennes plats i den svenska kedjan. Av oklara omständigheter blev det ändå till sist Karl Ansén från AIK som fanns med i startelvan istället för Lindqvist.
Mellan 2 000 och 3 000 åskådare fanns på plats för att se de historiska elvorna ta den grusade planen i besittning och låta domaren Charles Smith, en i Göteborg boende engelsman, blåsa igång tillställningen. "En del av norrmännen använde benskydd, något som man i Sverige ansåg sig ha vuxit ifrån", som man i svenska tidningar kunde läsa kring beskrivningen av matchen. Efter en nervös svensk inledning då Norge redan i den första spelminuten tagit ledningen efter ett misslyckat svenskt uppspel fick Sverige inom kort tid två straffar som dock båda missades. Man kvitterade ändå till sist, efter ca 15 minuters spel; detta genom "Köping" Gustafsson som därmed blev den första svenska landslagsmålskytten. Sverige kunde gå till halvtidsvila med 5–2 för att sedan med både vinden (vridande mot sidvind) och solen i ryggen göra ytterligare sex mål i andra halvlek. Bäste svenske målskytt blev Erik Börjesson med fem mål när svenskarna till sist vann med 11–3. Tidningarna summerade det hela med noteringen "Efter matchen hurrade lagen för varandra, och man åtskildes efter att ha konstaterat att våra gossar i fotboll stå framom norrmännen".
Under det första landslagsåret mötte Sverige även England, Nederländerna och Belgien; samtliga matcher slutande med förlust. Samma år åkte man också på sitt största nederlag i historien då man i Olympiska spelen i London förlorade med 1–12 mot Storbritannien.
Under 1910- och 1920-talet spelade Sverige ett antal vänskapsmatcher varje år, ofta mot grannländerna Danmark, Norge och Finland (de sistnämnda hade eget landslag från 1911 trots att man blev självständig stat först 1917). Efter att i augusti 1916 förlorat en landskamp mot USA med 2–3 vann Sverige i Stockholm i oktober samma år för första gången över Danmark som dittills vunnit alla möten länderna emellan sedan utbytet inleddes 1913. miniatyr|Bronslaget i Paris OS. I tävlingssammanhang deltog Sverige i Olympiska spelen 1912 i Stockholm, 1920 i Antwerpen i Belgien och i Paris i Frankrike 1924. I OS 1924 fick Sverige sin första stora internationella framgång på landslagsnivå då man lyckades ta hem bronset. I turneringen, där Sverige inledde med att sensationellt nog besegra regerande mästarna Belgien med 8–1, utnämndes Rudolf "Putte" Kock till bästa vänsterytter och han var tillsammans med Sven Rydell och målvakten Sigge Lindberg tongivande i det svenska laget. Den 29 maj 1927 besegrades Lettland med 12–0 i en landskamp i Stockholm vilket fortfarande (tillsammans med den senare segern över Korea i OS 1948) är landslagets största segermarginal.
1933–1939: Japaner, kubaner och brasilianare Sverige ställde inte upp i det första världsmästerskapet i Uruguay 1930. Fyra år senare var man dock med. Efter kvalsegrar över Estland och Litauen under sommaren 1933 tog sig Sverige till VM i Italien 1934 där man i andra omgången åkte ut mot Tyskland efter att i första omgången ha slagit ut ett av 1930 års finallag, Argentina. En av semifinalerna och finalen kom att dömas av svenske Ivan Eklind som efter båda matcherna kritiserades för att ha gynnat den slutliga vinnaren, hemmafavoriten Italien.
I Olympiska spelen i Berlin 1936 förlorade Sverige högst oväntat mot Japan med 2–3 redan i den första omgången och blev därmed utslaget. Matchen ses än idag som ett av svensk fotbolls största fiaskon och lever vidare i folkminnet tack vare Sven Jerrings klassiska radioreferat om "Japaner, japaner, japaner...".
I VM i Frankrike 1938 gick det bättre. Sverige, som nu som första nation någonsin färdades med flyg till ett mästerskap, hade tillsammans med Tyskland gått vidare från kvalgruppen med Estland och Finland och man lottades därefter mot Österrike i den första VM-matchen. Svenskarna gick dock vidare på walk over då Österrike anslutits till Tyskland i mars samma år. Man slog därpå Kuba med 8–0 i kvartsfinal men föll sedan med 1–5 mot Ungern i semifinalen. Sverige förlorade också matchen om tredjepriset mot Brasilien vilka enligt den av tidens rastänkande Europafärgade journalisten (och VM-domaren från 1934) Ivan Eklind på Idrottsbladet bestod av "elva jonglörer, varav 5 negrer, 5 mulatter och en vit". Sverige slutade därmed på fjärde plats i en turnering som ändå var den största framgången dittills i VM-sammanhang.
1939–1945: Under andra världskriget Under andra världskriget var idrottsutbytet mellan länder kraftigt begränsat men Sverige, som stod utanför kriget, spelade trots det fotbollslandskamper, mestadels mot de övriga nordiska länderna och neutrala Schweiz. Dock innefattade landskampsutbytet även två vardera matcher mot Ungern och Tyskland. Matcherna mot Tyskland vanns båda två; i Berlin med 3–2 och i Solna med 4–2.
1945–1959: Medaljer och svensk proffsvåg miniatyr|180px|Birger "Bian" Rosengren på prispallen 1948. De första efterkrigsåren blev början till nya framgångar för Sverige tack vare en gyllene generation av spelare omkring 25–30 år gamla. 1945 besegrades Norge med hela 10–0 och i 1948 års olympiska fotboll i London ansågs Sverige, ledda av coachen George Raynor och med bland andra de tre bröderna Bertil, Knut och Gunnar Nordahl i landslaget, ha goda chanser att hävda sig väl. Genom en vinst med 3–0, varav två mål av Gunnar Nordahl, i inledande åttondelsfinalen mot det starka Österrike på ett vattensjukt White Hart Lane nådde Sverige kvartsfinal som slutade med Sveriges hittills största vinst någonsin, hela 12–0 mot Republiken Korea (Sydkorea) (efter en tidig ledning med 3–0 efter blott 27 matchminuter), trots påtaglig rädsla för ett nytt misslyckande mot en så kallad blåbärsnation likt förlusten mot Japan i senaste åttondelsfinalen i Berlin 1936. Segersiffrorna stannade till sist vid 12–0 i Sveriges största seger i tävlingssammanhang någonsin. I följande semifinal mot nordiska rivalerna Danmark utmärkte sig framför andra Henry Carlsson (också känd som "Garvis") som enligt engelska Daily Mail ...gjorde allt utom att dribbla av den olympiska elden..., när två mål var från Carlsson och högeryttern Kjell Rosén gav Sverige en finalplats efter seger med 4–2. Finalen mot Jugoslavien den 13 augusti på Wembley Stadium blev en av de mest fysiskt hårda matcher ett svenskt landslag spelat. Sverige, som genom Gunnar Gren tog ledningen efter 24 minuters spel, beklagade sig över motståndarnas armbågar och efterslängar medan jugoslaverna kallade svenskarna för "fascister och gangsters" och menade att de gynnades av domaren. Efter Jugoslaviens kvittering gjorde Gunnar Nordahl 2–1 strax efter paus. Samme man ordnade sedan fram den straffspark Gren i den 67:e minuten "tittfintade" in till 3–1 som också blev slutresultatet och därmed gav Sverige sin hittills enda olympiska mästartitel. I Svenska Fotbollförbundets Jubileumsbok 1904–2004 kan man om segerscenerna efter matchen läsa att "en överraskad och gråtfylld Sven Jerring kunde /från prispallen/ meddela att stora, starka, svenska karlar grät och pussades!/.../" när lagkaptenen Birger "Bian" Rosengren som ensam man stod överst som tecken på Sveriges turneringsseger. Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm fick här sina internationella genombrott och Nordahl som skyttekung med sju mål blev därpå den förste svensken att bli utlandsproffs. Han återförenades snart i italienska Milan med Liedholm och Gren i den senare berömda trion kallad Gre-No-Li. De tre proffspionjärerna följdes snart av flera andra svenska spelare.
miniatyr|vänster|Sveriges lag i segermatchen mot Italien i VM 1950.