Finlands pappersbruksförening (finska: Suomen Paperitehtaitten Yhdistys, internationellt Finnpap, fram till 1974 Finpap), var ett gemensamt export- och försäljningsorgan för den finska pappersindustrin från 1918 till 1996, då systemet avvecklades när EU:s konkurrensregler trädde in.

Organisationen bildades ursprungligen för att erövra nya marknader, då den ryska marknaden gick förlorad genom bolsjevikrevolutionen 1917. Finnpap var under tiotals år världens största pappersexportör. I mitten av 1970-talet sysselsatte föreningen cirka 500 finländare och 400 icke-finländare. Runt denna tid var dess andel av Finlands totala export 18,5 procent och av världens pappersexport 16 procent.

Historia Finlands pappersbruksförening grundades 1918 på initiativ av Gösta Serlachius och Rudolf Walden. Efter första världskriget var de traditionella marknaderna i Tyskland och Ryssland i oordning. Föreningen grundades för att stödja öppnandet av nya exportmarknader bland västländerna, men under nästan hela sin existens tog den även hand om sina medlemsföretags inhemska pappersförsäljning. I början anslöt sig alla 23 pappersbruk som var i drift vid den tiden. Idén om en gemensam försäljningsorganisation fick man från tyska papperstillverkare, som vid den tiden hade börjat koncentrera sina egna marknadsföringsinsatser i gemensamma försäljningsföreningar.Heikkinen 2000, s. 12-

Företaget Kymmene lämnade föreningen i dess tidiga år, och företagets relation till föreningen blev senare den mest problematiska av alla företag. År 1921 grundades en separat finsk pappersbyrå vid sidan av Finlands Pappersbruksförening för att ta hand om pappersförsäljningen till Sovjetunionen, Baltikum och Polen. Orsaken till detta var att Kymmene ville fortsätta försäljningssamarbetet endast i dessa länder och inte i andra. Efter krigen återvände Kymmene till Finlands Pappersbruksförening år 1946 och samtidigt gjordes företaget till föreningens inhemska försäljningsavdelning.Heikkinen 2000, s. 215. Kymmene ville lämna Finnpap igen 1976, men var tvungen att ändra sitt beslut. År 1990 lämnade Kymmene slutligen föreningen.Heikkinen 2000, s. 256-263.

Försäljningen av tidningspapper koncentrerades till föreningens första avdelning, som vanligtvis stod för ungefär en tredjedel av föreningens totala försäljning mellan världskrigen. Den andra avdelningens huvudprodukt var kraftpapper, men den sålde också många andra typer av papper.

Krigsåren Under andra världskriget försökte Finlands Pappersbruksförening i början upprätthålla sina handelsförbindelser med Storbritannien, USA och Sydamerika, men alla dessa förbindelser bröts 1941 då Finland allierade sig med Tyskland. 1943 inrättade de nordiska pappersproducenterna en samarbetskommitté för att planera transaktioner efter kriget, och även Finlands pappersbruksförening anslöt sig till denna verksamhet. Åren 1945–1950 exporterades finskt papper huvudsakligen endast till Sovjetunionen, tills exporten nästan helt upphörde på grund av dåliga priserbjudanden. Samtidigt återhämtade sig handelsförbindelserna med västländer efter kriget snabbt, så att den finska marknaden kunde öka sin produktion till nya toppsiffror.Heikkinen 2000, s. 224–228.

De överlappande agenturavtalen på huvudmarknaderna förtydligades så att agenturerna i Storbritannien bildades till ett gemensamt bolag, Lamco, och i USA överlämnades tidningspappersförmedlingen till det sammanslagna Madden, Reeve, Angel & Co., medan Jay Madden Company fortsatte som distributör av andra papperskvaliteter.Heikkinen 2000, s. 229–241. I Sydamerika grundades Compañia de Papel de Diario Finlandes för tidningspapper, och för andra papper etablerades ett gemensamt Kartopapel-försäljningsbolag tillsammans med Finnboard (Suomen Kartonkiyhdistys), en finländsk förening inom kartongindustrin.I Argentina såldes även finskt papper av Eino Heinonen, som konkurrerade med Finlands Pappersbruksförening. På den växande brasilianska marknaden koncentrerades försäljningen till ett finsklett företag som hette Samab.Heikkinen 2000, s. 243–247. I Frankrike grundades företaget Finapar för försäljning av finskt papper, i Nederländerna Finpag, i Italien Fincartiere, i Spanien Finpapel, i Tyskland Finnpapier, i Sydafrika Finn-Mills. Ledningen av dessa företag togs i allt större utsträckning över i finländarnas händer.Heikkinen 2000, s. 248–252.

Tillväxt Efter krigen var Finnpaps viktigaste ledare fadern och sonen Holger och Thomas Nystén. Holger Nystén (1905–1964) byggde upp Finnpap till en organisation med flera hundra anställda på 1950-talet och tog stark ställning för Finlands associerade medlemskap i EFTA, vilket uppnåddes genom Finefta-avtalet 1961. Thomas Nystén (1939–2011) ledde en operation i mitten av 1970-talet där finska pappersfabriker vägrade att sälja tidningspapper till USA med förlust, trots leveransavtal, på grund av den försvagade dollarkursen. Ungefär tio år senare orsakade Thomas Nystén föreningen stora valutaförluster med sin dollarspekulation, men han fick fortsätta i sin position.Heikkinen 2000, s. 341, 402–418.

På 1950-talet fick Finlands pappersbruksförening nya medlemmar, bland annat de statligt ägda pappersbruken Stora Enson Veitsiluodon-fabriken och Wilh. Schauman.Heikkinen 2000, s. 264.

Från mitten av 1960-talet, på grund av ökad försäljning, började Finnpap överge användningen av agenturer i exportländer och etablera fler egna försäljningskontor utöver de kontor i Stockholm och Buenos Aires som redan hade etablerats på 1940-talet. Medan endast 7 procent av exporten år 1965 gick via de egna försäljningskontoren, hade andelen år 1979 redan nått 78 procent.Heikkinen 2000, s. 370–377.

I samband med organisationsreformen 1974 ändrades föreningens officiella namn till Finlands Pappersbruksförening – Finnpap. Redan innan dess hade föreningens telegramadress varit den enbokstavsformen finpap, som också uttalades med ett kort i för att skilja det från det svenska ordet finpapper.Heikkinen 2000, s. 321.

I januari 1977 startade den finska skogsindustrins gemensamma försäljningsföreningar Finnpap, Finnboard (Suomen Kartonkiyhdistys), Finncell (Suomen selluloosayhdistys) och Converta (Suomen Paperin- ja Kartonginjalostajien Yhdistys) ett gemensamt rederi, Transfennica, med målet att samla alla exportleveranser från den finska skogsindustrin till en enda enhet.Heikkinen 2000, s. 369.

Nedbrytningen börjar Från 1980-talet och framåt blev attityden gentemot karteller inom olika branscher och andra konkurrensbegränsningar mellan företag inom samma sektor strängare, och slutligen, efter att Finland gick med i den Europeiska unionen, var Finnpap och andra liknande försäljningsföreningar tvungna att upplösas. Det statligt ägda företaget Enso separerades från Finnpap i slutet av 1980-talet och Kymmene drog sig ur 1990 efter att ha köpt det franska pappersföretaget Chapelle Darblay och för att stilla kartellmisstankar från EU-myndigheter. Efter detta var de återstående medlemmar i Finnpap Repola, Metsä Board, Stora Enson Veitsiluodon-fabrikerna, Myllykoski, Tampella, Nokian Paperi och Kyro. När skogsindustrin omorganiserades 1996 slogs Finnpap samman med Kymmene och kartongförsäljningsföreningen Finnboard med Metsä-Serla.

Omvärldsrelationer Som störst var Finnpap världens största enskilda pappersförsäljare och föreningen upprätthöll goda relationer med stora internationella kunder. Till exempel beskrevs tidningsmogulen Robert Maxwells besök i Finland i maj 1988 av Helsingin Sanomat som nästan jämförbart med ett statsbesök. Maxwell tilldelades utmärkelsen Kommendör av Vita Rosens orden, 1:a klass (SVR KI), lika som Rupert Murdoch under sitt besök tre år tidigare. På vägarna mellan Helsingfors och pappersbruksstäderna sågs ofta Finnpaps stora svarta amerikanska bilar transportera gäster. Finnpaps marknadskommunikation omfattade bland annat Lenita Airistos shower, såsom Success Story Finland och Paper Doll Show, specialbeställda av Finnpap 1989. Finnpap publicerade kundtidningen Finnpap Bulletin från 1966 till 1980, tidningen Finnpap Express från 1981 till 1983 och tidningen Finnpap World från 1984 till 1995.

Kritik Utöver sin kartelliknande verksamhet kritiserades Finnpap som en byråkratisk och långsam organisation med komplexa administrativa strukturer, samt som en arbetsplats som erbjöd bättre karriärmöjligheter för män än för kvinnor. Den förlöjligades också som en skyddad arbetsplats för arvingar till svensktalande förmögna familjer, men föreningen ansåg att traditionen hade uppstått ur det faktum att finlandssvenskar ursprungligen var bättre kvalificerade för jobb inom exportmarknadsföring.

Ledare inom föreningen

Verkställande direktör

Hjalmar Grönvik, 1918–1923 Rafael von Frenckell, 1923–1931 Hjalmar J. Procopé, 1931–1939 Holger Nystén, 1939–1964 Jorma Keino, 1973–1983 Thomas Nystén, 1984–1994 Berndt Brunow, 1994–1996 Pentti Kallio, 1996

Ordförande för förvaltningsrådet

Rudolf Walden, 1918–1940 Rafael von Frenckell, 1941–1953 R. Erik Serlachius, 1954–1965 Juuso Walden, 1966–1969 Bengt G. Rehbinder,1970–1973 Kurt Swanljung, 1974–1975 Lars Mikander, 1976–1977 Nils Gustav Grotenfelt, 1978–1982 Juhani Ahava, 1983–1986

Direktionsordförande

Holger Nystén, 1946–1964 Holger Sumelius, 1964–1966 Åke Fröjdman, 1967–1968 Nils Gustav Grotenfelt, 1966–1972 Jorma Keino, 1973–1987 Thomas Nystén, 1987–1994 Berndt Brunow, 1994–1995

Styrelseordförande

Juhani Ahava, 1987–1990 Olli Parola, 1991–1995 Juha Niemelä, 1996

Källor

Heikkinen, Sakari: Papper ut i världen : Finska pappersbruksföreningen - Finnpap 1918-1996. Helsingfors, Otava 2000 .

Referenser

Kategori:organisationer i Finland Kategori:Finlands industrihistoria