Major League Baseball är ett basebollspel utvecklat av Atlus och utgivet av LJN till Nintendo Entertainment System (NES) 1988. Spelet var ett av de första officiellt licensierade av Major League Baseball, vilket innebar att det kunde använda de riktiga lagens namn, logotyper och dräkter, men inte spelarnas namn eftersom licens från Major League Baseball Players Association saknades. I stället representerades spelarna av sina nummer, men med statistik och attribut som motsvarade verkliga proffsspelare från 1987 års säsong.

Spelet betraktades som avancerat för sin tid och presenterade ett mer realistiskt basebollupplägg jämfört med tidigare NES-titlar som R.B.I. Baseball och Bases Loaded. Det togs upp i det första numret av Nintendo Power sommaren 1988.

Utveckling I slutet av 1987 tecknade Atlus ett avtal med Major League Baseball om att utveckla det första officiella MLB-spelet för NES. LJN stod för utgivningen i Nordamerika, medan programmeraren David Rolfe, känd för arbete hos Activision och Intellivision, ansvarade för kodningen.

Spelupplägg Major League Baseball innehåller samtliga 26 lag från MLB-säsongen 1987, med korrekta dräkter och färger. Även om spelarna inte är namngivna speglar deras nummer, statistik och kastarm deras verkliga motsvarigheter.

Spelaren kan välja lag från både American League och National League och spela i tre lägen: vanlig match, All-Star Game och World Series. Matcherna i World Series består dock endast av enstaka möten och inte en full matchserie som i verkligheten.

Spelet har ett strategiskt inslag där spelaren fungerar som manager och sätter upp laguppställningar, väljer pitchers, pinch hitters och bestämmer vem som ska vara designated hitter. Systemet följer basebollens regler, och det går inte att placera fler spelare på planen än tillåtet.

Spelmomenten omfattar slagning, bunting, base stealing och kastfel. Trots tekniska begränsningar hade spelet ett mer utvecklat statistiksystem än många tidigare sportspel på NES.

Begränsningar och buggar Spelet har uppmärksammats för flera tekniska problem. Pitchern kan exempelvis inte röra sig på pitcher’s mound, och vissa kast kan nå upp till , vilket är orealistiskt. Bollen stannar efter tre studs, och kameran följer ofta bollen vertikalt så att spelaren tappar överblicken över sina utefältare.

Vid kastfel kan bollen fastna mellan läktaren och planen, vilket ibland leder till oavsiktliga ”inside-the-park” home runs. Andra buggar gör att spelare kan springa in i publiken eller att baslöpare inte avancerar korrekt. AI:n är också svag – motståndare tar ofta lång tid på sig att hämta bollen.

Grafik och ljud Grafiken beskrevs vid lanseringen som tredimensionell, med kameraperspektiv ovanifrån bakom slagmannen. Spelarna visas som små sprites och planen skiftar vy beroende på situation. Publiken är representerad av färgade pixlar, medan avbytarbåsen består av enkla vita former.

Ljudbilden är minimalistisk. Förutom korta jinglar, till exempel ”Charge!”-fanfaren, saknas bakgrundsmusik. Ljudeffekterna består främst av ljud för slagträ, boll och folkmuller.

Mottagande Spelet uppmärksammades i Nintendo Power, där det jämfördes med samtida basebolltitlar men utan att något spel utsågs som bäst. Sajten Allgame gav spelet betyget 3 av 5 stjärnor. Los Angeles Times rapporterade att spelet var en kommersiell framgång under 1988.

Referenser

Noter

Externa länkar

Kategori:Datorspel 1988 Kategori:NES-spel Kategori:Major League Baseball-spel