Uppslagsorden "Napoleon", "Bonaparte" och "Napoleon Bonaparte" leder hit. För andra betydelser, se Napoleon (olika betydelser), Bonaparte (olika betydelser) eller Napoleon Bonaparte (olika betydelser).
Napoleon Bonaparte (fr. Napoléon Bonaparte, ), född som Napoleone di Buonaparte, (), men tog namnet Napoleon I under sin regeringstid som kejsare, född 15 augusti 1769 i Ajaccio, Korsika, död 5 maj 1821 på Sankt Helena, Sydatlanten, var Fransmännens kejsare från 18 maj 1804 till 6 april 1814 och återigen (under de hundra dagarna) från 20 mars till 22 juni 1815.
Som fältherre för den franska militärmakten erövrade och härskade han över större delen av västra och centrala Europa och innehade ett par år även makten i Egypten. Det misslyckade fälttåget mot Ryssland försvagade sedan hans position, vilket så småningom ledde till det slutgiltiga nederlaget vid slaget vid Waterloo och hans fall. Sedan Napoleon förlorat slaget i Waterloo blev han avsatt och förvisad till den isolerade ön Sankt Helena mitt ute på Atlanten. Där dog han sex år senare.
Få personer i historien har blivit mer omtalade och föremål för forskning än Napoleon. Hans historiska betydelse är omdiskuterad. De olika synsätten på honom har ofta skapat debatt och oenighet. I Frankrike betraktas han av många som en nationalhjälte. Han framhävs först och främst som en stor fältherre och militär strateg, medan andra ser honom mer som en politiker och reformator. Av andra betraktas han som en stor tyrann. Napoleon är begravd i Hôtel des Invalides i Paris.
Födelse och uppväxt Tidig barndom och prästskolan i Autun
Napoleon föddes 1769 på Korsika. Fadern Carlo Bonaparte var aktiv inom den korsikanska motståndsrörelsen vid Napoleons födelse, men övergav denna och anslöt sig till Frankrike, vilket belönades med att han blev ledamot i ständerförsamlingen i Versailles. Han avled vid 39 års ålder, vilket gjorde Napoleons mor till änka vid 35 års ålder. Modern hette Laetitia Ramolino och härstammade från den korsikanska adelssläkten Ramolino. Hon födde tretton barn, varav åtta blev vuxna. Familjen talade korsikanska och hade italienska namn, vilka senare förfranskades. Napoleon kallades följaktligen för Nabullione under sin barndom (och Rabulione när han var olydig, vilket Herman Lindqvist har översatt till "den som är överallt, river ner allting och blandar sig i allting"), och släkten hette Buonaparte, inte Bonaparte som senare.Lindqvist (2004), s. 14, 18. Buonaparte och Ramolino var bland de mest kända av Korsikas dåvarande sjuttiosju adelsfamiljer. En annan framträdande familj var Pozzo di Borgo, som var Napoleons familjs främsta rivaler. Eftersom Korsika sedan 1768 varit franskt, och Napoleon föddes året därefter, föddes han som fransk medborgare. Barnens italienska namn förfranskades. Nabullione blev Napoleon. Korsikas franske guvernör, Louis Charles René Marbeuf, var god vän med huset Buonaparte. Vissa historiker har menat att hans förhållande till modern Letizia var intimt och att han rentav skulle vara far till ett av barnen, Louis.Lindqvist (2004), s. 21. Dorothy Carrington har skrivit en bok som behandlar frågan, Napoleon's Parents från 1980.
Vid 5-årsåldern började Napoleon gå i skola, närmare bestämt en flickskola, öppen även för pojkar, som drevs av nunnor. Vid sex års ålder övertogs hans undervisning av abbé Recco som lärde honom att skriva och läsa. Eftersom det franska skolsystemet ännu inte införts på Korsika skedde undervisningen på italienska. Hans favoritämnen var matematik, historia och geografi.Lindqvist (2004), s. 22. Fadern ville att pojkarna skulle studera vidare i Frankrike och det ordnades så att Nabullione och hans bror Giuseppe skulle utbildas till militär respektive präst i Frankrike. Men först var de tvungna att lära sig franska. Den 15 december 1778 sändes Nabullione till prästskolan i Autun med sin bror Giuseppe, för att lära sig franska. Då var han drygt nio år gammal, och brodern nästan elva. 1779 skrevs pojkarna in på läroverket, och det var vid denna tid deras namn byttes till sina franska motsvarigheter Napoleon och Joseph.
Militärskolan i Brienne Napoleon intensivstuderade franska under tre månader och skickades sedan till militärskolan i Brienne, där han skrevs in i april 1779. Eleverna kom alla från adliga familjer, men nästan aldrig från de riktigt fina. Hälften var, precis som Napoleon, frielever. På skolan talades det många språk och dialekter. Eftersom det nyerövrade Korsika inte stod högt i kurs i Frankrike betraktades följaktligen Napoleon som en "italiensk barbar".Lindqvist (2004), s. 27. Han blev retad för sin dialekt och bakgrund, vilket fick honom att identifiera sig starkt som korsikan. I skolan undervisades eleverna i ämnen som fransk litteratur, latinska klassiker, tyska, historia, geografi, religion, matematik, sång och dans. Senare tillkom även undervisning i fortifikations- och kartritning. Varje morgon inleddes med morgonmässa och eleverna var tvungna att delta i högmässan två gånger i veckan, bikta sig en gång i månaden och ta nattvarden varannan månad. Religionen togs inte på särskilt stort allvar i skolan. Mässorna brukade vara avklarade inom fem minuter. Napoleon hävdade att det var i Brienne, vid nio års ålder, som han tappade sin tro på Gud. Detta berodde på att lärarna påstod att den hedniske Julius Caesar brann i helvetet. Caesar var Napoleons största idol. Den franske kungens skolinspektör, Chevalier de Kéralio, skrev 1783 om Napoleon: "Lydig, uppmärksam, öppen. Utmärker sig för kunskaper i historia och geografi. Han är dålig i teckning och en usel dansör. Han blir en utmärkt sjöofficer."Lindqvist (2004), s. 28. Napoleon fick inga nära vänner, men en kamrat, Antoine de Bourienne, som han senare i livet anställde som sekreterare.
Krigshögskolan i Paris I september 1784 avslutade Napoleon sin utbildning i Brienne och blev en av fem elever som fick möjlighet att läsa vidare vid krigshögskolan i Paris. Han anlände till Paris för första gången den 21 oktober det året. Här pågick undervisningen åtta timmar om dagen varje dag förutom söndagar och helgdagar då eleverna fick sitta och skriva brev eller läsa fyra timmar om dagen. Det fanns fler lärare och personal än elever på skolan och både maten och lärarkåren var betydligt bättre än de i skolan i Brienne. Napoleon kom att få Alexandre des Mazis som rumskamrat och de blev nära vänner. Under den här tiden läste Napoleon mycket, i synnerhet Montesquieu och Rousseau. Han utmärkte sig också som matematiker men var mest intresserad av historia. Sämst var han i språk.Lindqvist (2004), s. 33. Han avslutade sin utbildning efter 1 år och utexaminerades som nummer 42 av 58 elever. Hans kurskamrater hade dock läst samma kurser under minst två, ibland tre år. I oktober 1785 lämnade han skolan och valde artilleriregementet La Fère i södra Frankrike. Han var då fänrik.
Militär karriär Tiden före revolutionen Under den första tiden i Valence präglades Napoleons liv av hektiska dagar fulla med utbildning. Han fick lära sig om artilleri, ammunition, lagring och transport av kanoner och projektiler. Han avancerade först till korpral, sedan till sergeant och blev den 10 januari 1786 officer med en årsinkomst på 1 120 franc.Lindqvist (2004), s. 35. Han bodde i ett rum på Café Circle på Rue du Croissant och åt sin mat på ett café i närheten. Han ägnade sig inte åt sådant som hans jämnåriga kamrater sysslade med. Han gick inte på bordeller och var inte särskilt lockad av fin mat och dryck. Han sågs aldrig vara berusad.Lindqvist (2004), s. 37.
Franska revolutionen Franska revolutionen 1789 öppnade stora möjligheter för den ambitiöse unge Napoleon. Han fick höra talas om den några dagar efter stormningen av Bastiljen i Paris. Några dagar därefter nådde revolutionen Auxonne, där Napoleon befann sig. Skeppare och hamnarbetare stormade myndigheternas kontor och Napoleon fick befälet över en vaktstyrka som skulle återställa ordningen. Efter en natt av kravaller och plundring lyckades de återställa ordningen nästa dag. Några soldater i hans regemente revolterade och rånade översten. Napoleon själv välkomnade revolutionen men avskydde pöbelns våldsamma upplopp. Till skillnad från en del andra militärer av hans grad svor han den nya eden om trohet till "Nationen, kungen och lagen".Lindqvist (2004), s. 46.
Han steg snabbt i de militära graderna. 1791 befordrades han till löjtnant och förflyttades till Valence, varefter han under en tid tog tjänsteledigt och reste till Korsika. Eftersom han stannade kvar där långt efter att tjänsteledigheten tagit slut ströks han från lönelistan, varför han tvingades återvända till Paris. Han återkom den 28 maj 1792, veckan efter det att Österrike och Preussen förklarat Frankrike krig. Av de femtioåtta personerna som han tog examen med fanns endast sex stycken kvar i landet; resten hade emigrerat. Napoleon kunde därför smidigt bli befordrad till kapten den 19 juli. Den 22 september 1792 utropades den franska republiken, men Napoleon kände sig inte särskilt delaktig i händelserna. Han ville helst återvända till Korsika och fortsätta sin karriär där. Han reste följaktligen dit och anlände den 23 oktober tillsammans med sin syster Elisa. Med den nya kaptensgraden återfick han omedelbart posten som överstelöjtnant i den andra bataljonen av det korsikanska nationalgardet, en post han tidigare innehaft under sin vistelse på ön. Efter en tvist med familjen Paoli tvingades familjen Buonaparte fly till det franska fastlandet, dit de anlände den 13 juni 1793.
Efter sin första större militära seger i staden Toulon den 16 december 1793 överöstes han med beröm och befordrades den 22 december samma år till brigadgeneral. Lite senare, i februari 1794, utnämndes han till chef för italienarméns artilleri. Den 27 juli det året störtades jakobinväldet och alla sympatisörer förföljdes, och fängslades eller avrättades. Napoleon själv greps den 9 augusti och spärrades in i ett fort på den gamla fästningen Forte-Carré i Antibes. Han skrev protester till myndigheterna, vilket tillsammans med faktumet att hans högsta chefer insåg hur nödvändig han var ledde till att han den 20 augusti det året släpptes fri och återfick sin tjänst i Italien.Lindqvist (2004), s. 77–78. Han blev snart divisionsgeneral. Under den här tiden hade han sin första kärlekshistoria, med Désirée Clary. De skrev konstant romantiska brev till varandra. Napoleonkännaren Jean Tulard har skrivit att de båda betraktade sig som förlovade från den 21 april 1795.
Överbefälhavare i Italien thumb|Italien år 1796 Kärleksaffären med Désirée tog emellertid slut och den 9 mars 1796 gifte han sig med Joséphine de Beauharnais.Lindqvist (2004), s. 100. Sju dagar tidigare hade han utnämnts till överbefälhavare över Italienarmén. Den 26 mars anlände han till Nice där han träffade de män som han skulle samarbeta med i kriget. Det var under resan till Italien som han ändrade sitt efternamn från Buonaparte till Bonaparte.Lindqvist (2004), s. 106. På den här tiden fanns Italien endast som ett geografiskt (och delvis språkligt) begrepp, vilket inrymde de olika kungadömena, furstendömena och fria städerna på Apenninska (italienska) halvön med kringliggande öar samt områdena kring Po-floden. Österrike hade kontroll över vissa delar, bland annat hamnstaden Trieste, hertigdömet Milano och Storhertigdömet Toscana.