Solentiname var en kristen utopisk församling på ön Solentiname i Solentinameöarna i Nicaraguasjön. Den grundades 1966 av Ernesto Cardenal och två medhjälpare.
Tanken var att skapa en liten kontemplativ gemenskap tillsammans med de fattiga bönder som levde i arkipelagen. Detta ledde till ett politiskt engagemang och i sin tur till en önskan om revolution.
Till en början förespråkade man en revolution med icke-våldsmetoder, men insåg senare det inte var genomförbart i Nicaragua. Bönderna i Solentiname solidariserade sig med sina medbönder i andra delar av landet som led av förföljelse och terror.
Varje söndag i mässan diskuterades evangeliet med bönderna för att de skulle förstå essensen av evangeliets budskap: förkunnelsen av Guds rike, ett rättvist samhälle på jorden, likt det samhälle där de första kristna levde. Dessa tankar har samlats i en bok: Evangeliet i Solentiname, vilken har översatts till flera språk.
Men framför allt, skriver Cardenal, ”lärde evangeliet oss att Guds ord inte bara skulle höras, utan också omsättas i praktiken”.
I Solentiname skapades en skola för primitiv målning som har blivit känd i många delar av världen. Målningar, träsniderier och diverse hantverk från Solentiname såldes inte bara i Managua utan även i New York, Washington, Paris, Venezuela, Puerto Rico, Schweiz och Tyskland. Några dagar innan kollektivet förstördes hade man skeppat några stora träsniderier till en kyrka i Kanada. Man skrev poesi, som publicerats i Nicaragua och utomlands. Flera filmer spelades in i Solentiname, en av dem av BBC i London. Man hade samlat ett omfattande bibliotek, och en samling av förcolumbiansk konst. Ett gästhus fanns med sängplatser för besökare. Det fanns ugnar för keramik och glasyr, och en verkstad för olika typer av hantverk, där man arbetade med trä, läder, koppar, brons och silver. Ett samhällsprojekt utvecklades för unga bönder genom ett kooperativ. Tanken var att starta ett mejeri och en ostfabrik i europeisk stil, som drevs av kooperativet, med hjälp av en tysk institution.
Den apostoliske nuntien som godkände grundprojektet i Heliga stolens namn, sade att han hade föredragit att församlingen etablerades på en mindre avlägsen och isolerad plats än Solentiname, eftersom det inte skulle komma några besökare. Men resultatet blev att kollektivet alltid var fullt av besökare, från Nicaragua och från hela världen. Många gånger var det människor som kom till Nicaragua enbart för att besöka Solentiname; ibland anlände de direkt utan att ens vara intresserade av att besöka Managua. Riklig korrespondens hade man med hela världen, man fick även böcker, broschyrer och tidskrifter, fram till att tullrestriktioner infördes.
En dag beslutade en grupp unga män och kvinnor från Solentiname, drivna av djup övertygelse och efter mycket övervägande, att ta till vapen. Som en följd av denna revolutionära kamp, blev regimens svar att Somozas styrkor ödelade Solentiname, och ett stort antal bönder fängslades.
Cardenal skriver: Solentiname var en gång en paradisisk skönhet, men det är tydligt att paradiset ännu inte är möjligt i Nicaragua.
Jag tänker inte på återuppbyggnaden av vårt lilla samhälle Solentiname. Jag tänker på den mycket viktigare uppgiften som vi alla står inför, nämligen återuppbyggnaden av hela landet. Ernesto Cardenal
Solentinamesamhället etablerades mellan 1966 och 1977, då det förstördes av Somozaregimen. Två år senare störtade Sandinisterna Somoza-diktaturen genom en folklig revolution. När den nya regeringen bildades blev Cardenal kulturminister, och erfarenheterna från Solentiname sågs som en modell för revolutionens kulturprogram.
Källor
Kategori:Utopier Kategori:Organisationer i Nicaragua