Resonans innebär inom sociologin ett levande och ömsesidigt relationellt förhållande mellan människa och värld, där båda påverkar och svarar på varandra utan att kunna kontrolleras fullt ut. Begreppet har utvecklats och föreslagits av Hartmut Rosa, professor i sociologi vid universitetet i Jena. Resonans kan beskrivas med musikaliska metaforer och förstås genom att tänka sig en sträng mellan individen och världen, en sträng som kan vibrera och ge upphov till resonans, eller vara stilla och stum. En resonant upplevelse kan uppstå när individen är öppen för att känslomässigt beröras av omvärlden, på något sätt svarar an på detta, och en transformation äger rum där individen och (upplevelsen av) det som berör oss förändras, på ett okontrollerbart eller oförutsägbart sätt.

Begreppet resonans står i kontrast till alienation, som Rosa menar präglar det moderna samhället. Centralt i denna utveckling är social acceleration – en ständig ökning av teknisk, social och livstempomässig förändring. Rosa menar att accelerationen undergräver möjligheten till resonans genom att göra relationer ytligare, mer instrumentella och tidsmässigt pressade.

Människor kan sägas sträva efter att etablera så kallade resonansaxlar som kan fungera som källor till återkommande upplevelser av resonans och därmed möjlighet till ett gott liv. Dessa resonansaxlar beskrivs vidare som horisontella, vertikala eller diagonala. Horisontella hänvisar till relationer till familj, vänner och andra sociala relationer. Vertikala resonansaxlar uppstår i relation till religion, kultur eller natur, och diagonala till exempelvis vårt arbete, eller ting och saker. Om dessa resonansaxlar försvinner och individen inte längre har förutsättningar att uppleva resonans i relation till omvärlden, kan världen sägas bli stum, något som kan jämföras med utbrändhet. Referenser

Kategori:Teorier inom sociologi