Marxistisk kulturanalys (engelska Marxist cultural analysis) är en form av kulturanalys och antikapitalistisk kulturkritik. Den applicerar teorin om och riktar utifrån denna specifikt in sig på de aspekter av kulturen som är vinstdrivna och massproducerade under kapitalismen.
Bakgrund och terminologi Den ursprungliga teorin bakom denna analysform förknippas vanligtvis med Georg Lukács, Antonio Gramsci och Frankfurtskolan . Den representerar en viktig strömning inom västerländsk marxism, där man observerar att samhällen upprätthåller sammanhållning och stabilitet genom att reproducera en dominerande kultur. Marxistisk kulturanalys har vanligtvis betraktat industrialisering, massproduktion och mekanisk reproduktion av kultur genom ”kulturindustrin” som en övergripande negativ effekt på samhället, en effekt som reifierar (förtingligar) individens självuppfattning.
Företeelsen marxistisk kulturanalys har också kallats ”cultural Marxism” och ”Marxist cultural theory” på engelska, med hänvisning till marxistiska idéer om kultur.Kellner, Douglas. Cultural Marxism & Cultural Studies. Critical Quest, 2013, p.1, ”Many 20th century Marxian theorists ranging from Georg Lukacs, Antonio Gramsci, Ernst Bloch, Walter Benjamin, and T.W. Adorno to Fredric Jameson and Terry Eagleton employed the Marxian theory to analyze cultural forms in relation to their production, their imbrications with society and history, and their impact and influences on audiences and social life. Traditions of cultural Marxism are thus important to the trajectory of cultural studies and to understanding its various types and forms in the present age.”Dworkin, Dennis L. Cultural Marxism in postwar Britain: History, the New Left, and the origins of cultural studies. Duke University Press, 1997, p.3, ”British cultural Marxism grew out of an effort to create a socialist understanding of Britain which took into consideration postwar transformations that seemed to undermine traditional Marxist assumptions about the working class and that questioned the traditional Left's exclusive reliance on political and economic categories.” Den sistnämnda termen har översatts till svenska som ”Marxistisk kulturteori”, men ”cultural Marxism” har inte översatts till svenska som akademisk term. På svenska är användningen av ordet ”kulturmarxism” enbart en översättning av en konspirationsteoretisk användning av termen ”cultural Marxism”. Sedan 1990-talet har ”cultural Marxism” till stor del hänvisat till den kulturmarxistiska konspirationsteorin, en konspirationsteori som är populär bland extremhögern utan någon tydlig koppling till marxistisk kulturanalys.
Definition Termen ”marxism” omfattar flera ”överlappande och antagonistiska traditioner” inspirerade av Karl Marx verk, och den har ingen auktoritativ definition. De mest inflytelserika texterna för kulturstudier är (förmodligen) ”Teser om Feuerbach” och förordet till Ett bidrag till kritiken av den politiska ekonomin från 1859. Viktiga marxistiska figurer inom kulturstudier inkluderar medlemmar av Frankfurtskolan, den italienska revolutionären Antonio Gramsci och den franske strukturalisten Louis Althusser.
Marxismen ser kooperativa sociala relationer också som platser för makt och kamp. Den undersöker även till synes icke-ekonomiska mänskliga relationer som strukturerade av ekonomiska relationer – även om de är ”relativt autonoma”. Kulturstudier avvisar den teleologiska dimensionen i vissa tolkningar av Marx tänkande (dvs. kapitalismens oundvikliga störtande) för att istället fokusera på frågor om ideologi och hegemoni eftersom de påverkar både politik och vardagsliv.
Frankfurtskolan Institutet för social forskning i mellankrigstidens Tyskland, som flyttade till USA efter Hitlers maktövertagande, tillämpade både marxistiska och psykoanalytiska koncept på studiet av modern kultur, särskilt masskultur . Frankfurtteoretikerna, särskilt Theodor Adorno och Max Horkheimer, föreslog att då existerande social teori inte kunde förklara den turbulenta politiska fraktionsrörelsen och reaktionära politiken, såsom nazismen, i 1900-talets liberala kapitalistiska samhällen. Skolan, som också var kritisk mot marxismen-leninismen som ett filosofiskt oflexibelt system för social organisation, sökte i sin kritisk-teoretiska forskning alternativa vägar till social utveckling.
Det som förenar de olika medlemmarna i skolan är ett gemensamt engagemang för projektet med mänsklig frigörelse, teoretiskt sett eftersträvat genom ett försök till syntes av den marxistiska traditionen, psykoanalys och empirisk sociologisk forskning.
Frankfurtskolan analyserar betydelsen av de härskande förståelserna (den ) som genererats i det borgerliga samhället för att visa att den dominerande ideologin felaktigt framställer hur mänskliga relationer sker i den verkliga världen och hur kapitalismen rättfärdigar och legitimerar människors dominans. Enligt Frankfurtskolan är den dominerande ideologin en härskande klassberättelse som ger ett rättfärdigande av samhällets nuvarande maktstruktur. Ändå döljer den historia som berättas genom de härskande förståelserna lika mycket som den avslöjar om samhället. Frankfurtskolans uppgift var sociologisk analys och tolkning av de områden av sociala relationer som Marx inte diskuterade under 1800-talet – särskilt de grundläggande och överordnade aspekterna av ett kapitalistiskt samhälle.
Essän ”Konstverket i den mekaniska reproduktionens tidsålder”, av Adornos nära medarbetare Walter Benjamin, är en central text inom kulturteorin. Benjamin är optimistisk om potentialen hos kommodifierade (kommersialiserade) konstverk att introducera radikala politiska åsikter för proletariatet. Däremot såg Adorno och Horkheimer kulturindustrins uppgång som något som främjade ett homogent tänkande och befäste befintliga auktoriteter. Till exempel polemiserade Adorno (en utbildad klassisk pianist) mot populärmusik eftersom den hade blivit en del av det avancerade kapitalistiska samhällets kulturindustri och det falska medvetande som bidrar till social dominans. Han hävdade att radikal konst och musik kan bevara sanningen genom att fånga verkligheten av mänskligt lidande. Därför, ”Vad radikal musik uppfattar är människans oförvandlade lidande… Den seismografiska registreringen av traumatisk chock blir samtidigt musikens tekniska strukturella lag”.Adorno, Theodor W. (2003) The Philosophy of Modern Music. Translated into English by Anne G. Mitchell and Wesley V. Blomster. Continuum International Publishing Group, pp. 41–42.
Denna syn på modern konst, att den producerar sanning endast genom att förneka traditionell estetisk form och traditionella skönhetsnormer, eftersom de har blivit ideologiska, är karakteristisk för Adorno och för skolan i allmänhet. I synnerhet kritiserade Adorno jazz och populärmusik och såg dem som en del av den kulturindustri som bidrar till kapitalismens nuvarande fortlevnad genom att göra den ”estetiskt tilltalande” och ”behaglig”. Martin Jay har kallat attacken mot jazzen för den minst framgångsrika aspekten av Adornos arbete i Amerika.
Kulturmarxism som konspirationsteori Medan termen ”cultural Marxism” har använts på engelska i en allmän bemärkelse för att diskutera tillämpningen av marxistiska idéer inom kulturområdet, hänvisar termen generellt till en antisemitisk konspirationsteori. Den svenska översättningen ”kulturmarxism” hänvisar generellt till konspirationsteorin. Delar av konspirationsteorin hänvisar till faktiska tänkare och idéer valda från den västerländska marxistiska traditionen, men de ger en allvarligt felaktig bild av ämnet. Konspirationsteoretiker överdriver det faktiska inflytandet från marxistiska intellektuella, och de hävdar till exempel att marxistiska forskare syftade till att infiltrera regeringar, utföra tankekontroll över befolkningar och förstöra den västerländska civilisationen. Eftersom det inte finns någon specifik rörelse som motsvarar etiketten har Joan Braune hävdat att det inte är korrekt att använda termen ”kulturmarxism” överhuvudtaget.
En liknande namngivning är kulturfeminism, en utveckling ur (eller gren av) radikalfeminismen. Den har sedan 1970-talet hävdat en kvinnligt definierad kultur som överlägsen en manlig dito, och därför har den ibland setts som en biologisk determinism och essentialism. Den engelska benämningen cultural Feminism användes tidigt som ett skällsord emot förespråkare för lesbisk sepatism (politisk lesbianism), men den har även anammats som en del av en feministisk kamp. I bland annat 2020-talets kritik mot ändrad lagstiftning kring transpersoners rättigheter har jämförelser gjorts med kulturmarxistiskt konspirationstänkande.
Referenser
Källor
Noter
Kategori:Marxism Kategori:Kulturvetenskap