mini|höger|Västindiska ungdomar firar holi i Surinam (2008). Indiska västindier eller indo-karibiska västindier syftar på folk från Västindien som spårar sitt etniska ursprung till den indiska subkontinenten. De är i regel ättlingar till kontraktsarbetare från Brittiska Indien, som fördes dit av britter, nederländare och fransmän under kolonialtiden från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet. Även Guyana och Surinam, två länder med gemensam kolonialhistoria med Karibien, tog även de emot en stor mängd indiska kontraktsarbetare.

Indo-karibiska folk spårar till stor del sina anor tillbaka till regionerna Bhojpur och Awadh inom hindibältet i norra Indien, i de nuvarande delstaterna Uttar Pradesh, Bihar och Jharkhand. En större minoritet av indo-karibiska folk har dock sitt ursprung från Sydindien, särskilt nuvarande delstaterna Tamil Nadu och Andhra Pradesh. Andra regioner inkluderar Bengalen, Mithila, Magadh, Chota Nagpur, Madhya Pradesh, Haryana, Rajasthan, Pashtunistan, Punjab, Sindh, Kutch, Gujarat, Maharashtra och Kashmir. De flesta indier i Franska Västindien är av sydindiskt ursprung, och indierna i Barbados har främst av bengaliskt och gujaratiskt ursprung.

Terminologi Svenskspråkiga texter som behandlar personer i Västindien med ursprung i Indien är begränsade, och någon tydligt etablerad och standardiserad svensk terminologi för dessa grupper saknas ännu (2026).

I svenskan används traditionellt beteckningarna Västindien och västindier för regionen respektive dess befolkning, medan en direkt motsvarighet till engelskans Indo-Caribbeans saknas. I denna artikel används därför i första hand beteckningen indiska västindier för att tala om personer från Västindien med etniskt ursprung från den Indiska subkontinenten. En alternativ term torde vara indo-karibiska västindier, som tydligare anknyter till engelskspråkig litteratur, men som ännu (2026) inte är etablerad i svenskt språkbruk. Båda benämningarna avser samma historiska och kulturella grupper, vars förfäder huvudsakligen anlände till regionen som kontraktsarbetare under 1800- och tidigt 1900-tal.

Migrationshistoria Från 1838 till 1917 fördes över en halv miljon indier från det tidigare Brittiska Indien och koloniala Indien till tretton fastlands- och önationer i Västindien för att arbeta som kontraktsarbetare. Detta för att möta regionens efterfrågan på arbetskraft vid de stora sockerrörsplantagerna efter att slaveriet avskaffats.

1800-talets sockerrörsplantager I likhet med bomullsplantagerna krävde sockerrörsplantagerna en storskalig och påtvingad migration till slaveri-lika förhållanden under 1800-talet och inpå 1900-talets början.

Efter antagandet av Slavery Abolition Act från 1833 lämnade många tidigare slavar sina slavägare. Som resultat följde ett ekonomiskt kaos för europeiska plantageägare i Västindien och Indiska oceanen. Det hårda arbetet i det heta och fuktiga klimatet krävde en foglig och lågavlönad arbetskraft, vilket ledde till skapandet av det indiska kontraktsarbetarsystemet. De rådande dåliga ekonomiska förhållandena i Indien ledde till att många indier lockades att söka nya arbetstillfällen. I detta system fördes indier till brittiska, franska och nederländska kolonier runt om i världen, inklusive i Västindien, för att arbeta på plantager av exportgrödor.

Indiska kvinnors migration till Västindien Fördelningen mellan kvinnliga och manliga indier som anlände i Västindien var under perioder extremt ojämnt, till exempel var migrationen 1938 fördelat på 3:100. Ett kvotsystem inrättades för att diktera hur många indiska kvinnor som kom till Västindien. År 1870 krävde kvoten att 40 indiska kvinnor anlände för varje 100 indiska män, en kvot som ofta inte uppfylldes. Totalt var endast 25 procent av alla indier som emigrerade till Västindien kvinnor. Det fanns flera anledningar till att färre indiska kvinnor än män emigrerade.

Det var dyrare för agenterna att rekrytera indiska kvinnor än män, eftersom färre indiska kvinnor än män var villiga att lämna Indien. Det var mer socialt accepterat i Indien för män att emigrera och söka arbete, och kvinnor uppmuntrades inte att göra detsamma. En annan faktor som avskräckte indiska kvinnor från att flytta till Västindien var den påträngande medicinska undersökningen som genomfördes vid ankomsten, vilken inkluderade en inspektion av migranternas könsorgan. Många kvinnor ville inte behöva genomgå en sådan undersökning, och många män skulle inte ha velat att detta hände deras fruar.

Därtill var inte heller kolonialmakterna i Västindien intresserade av att övertyga indiska kvinnor att immigrera tal en början. Kolonialister såg kontraktsarbete som en tillfällig avlösning för de afrikanska slavarbetare som tidigare utfört jobbet. Kolonialisternas mål var således att låta indiska män utföra arbetet, och man ville inte att indierna skulle stanna och bilda familjer i Västindien. Man förstod att en bestående närvaro av indisk kultur och indiska samhällen i regionen skulle leda till att systemet med kontraktsarbete undergrävdes och att det skulle bli ohållbart att på samma sätt kunna kontrollera alla aspekter av plantagearbetarnas liv och få dem att foga sig efter kolonisatörerna.

höger|mini|Östindisk korgflätare på Trinidad (1915). Mot slutet av 1800-talet skedde en förändring i politiken. Under senare delen av 1880-talet tillkom konkurrens inom sockerindustrin från europeiskt betsocker, och kolonialregeringarna insåg att det skulle vara både lönsamt och strategiskt fördelaktigt att ha en bofast och geografiskt stabil indisk arbetskraft i kampen om dominans inom sockerproduktionen. Att uppmuntra indier att stanna kvar i Västindien minskade dessutom kostnaderna för att transportera dem tillbaka till Indien. När kontraktsperioderna löpte ut tilldelades därför många av de indiska män som hade arbetat som kontraktsarbetare mindre jordlotter i syfte att främja permanent bosättning. En ytterligare metod var att uppmuntra fler indiska kvinnor att immigrera, eftersom kolonialmakterna vid denna tidpunkt inte längre motarbetade varaktig bosättning.

De indiska kvinnor som rekryterades och immigrerade till Västindien utgjordes till största delen av gifta kvinnor som återförenades med sina makar, ogifta kvinnor, änkor, kvinnor som försökte undkomma fattigdom samt prostituerade kvinnor från städerna Calcutta och Madras (dagens Chennai).

Inom ramen för kontraktsarbetarsystemet var gifta indiska kvinnor undantagna från arbete på plantagerna, och plantageägarna var skyldiga att förse dem med medicinsk vård och livsmedelsransoner. Kolonialregeringen erkände emellertid inte hinduiska eller muslimska äktenskap förrän på 1940-talet, vilket innebar att många gifta kvinnor registrerades som ogifta och därmed gick miste om de begränsade privilegier som tillkom gifta kvinnor. Gifta kvinnor som inte arbetade på fälten ansvarade i stället för barnomsorg och hushållets utgifter. Kvinnor som arbetade erhöll lägre lön än män.

Utveckling efter andra världskriget miniatyr|Två indo-karibiska personer på väg mot bostaden tillhörande en nederländsk ingenjör vid en sockerrörsplantage (1964). En majoritet av indierna som bodde i det engelsktalande Västindien kom från östra Uttar Pradesh och västra Bihar, och talade framförallt bhojpuri, hindi och awadhi, medan de som fördes till Guadeloupe och Martinique till stor del kom från Andhra Pradesh och Tamil Nadu. Omkring 20 procent av kontraktsarbetarna var tamiler och teluguer, särskilt i Trinidad och Tobago och Guyana.

En minoritet hade emigrerat från andra delar av Sydasien, inklusive nuvarande Pakistan och Bangladesh.

Indo-karibiska folk utgör den största etniska befolkningsgruppen i Guyana, Trinidad och Tobago och Surinam. De är den näst största gruppen i Jamaica, Grenada, Saint Vincent och Grenadinerna, Saint Lucia, Martinique och Guadeloupe.

Det finns också indo-karibiska minoriteter i Anguilla, Antigua och Barbuda, Bahamas, Barbados, Belize, Franska Guyana, Panama, Dominikanska republiken, Puerto Rico, Nederländska Antillerna och i Venezuela. Mindre grupper finns också i Haiti, där de ibland felaktigt refereras till som ”mulatter”.

Senare migration Nutida invandrare från Indien (främst sindhiska köpmän) finns på Saint-Martin/Sint Maarten, Saint Thomas, Curaçao och andra öar med tullfria kommersiella möjligheter. Andra indo-karibiska folk härstammar från senare migranter, inklusive indiska läkare, gujaratiska affärsmän och indo-afrikanska migranter från Kenya och Uganda.

Diaspora Delar av den indo-karibiska befolkningen har sedan migrerat till USA, Kanada, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien, Irland och till andra delar av Västindien och Latinamerika, inklusive Venezuela, Puerto Rico, Dominikanska republiken, Panama och Kuba.

Kultur Indiska kontraktsarbetare och deras ättlingar har, trots många svårigheter, aktivt bidragit till utvecklingen av sina nya hemländer, inte minst inom den karibiska matkulturen och musiken.

Bland kända västindier med indiskt ursprung finns författaren Peter Kempadoo (1926–2019) från Guyana, Davan Maharaj (född i Trinidad; tidigare chefredaktör för Los Angeles Times), Christine Kangaloo (president i Trinidad sedan 2023) och V. S. Naipaul (mottagare av Nobelpriset i litteratur 2003). Just i Trinidad har nästan halva befolkningen rötter från Indien.

I delar av den karibiska regionen finns kvar språkliga rester av den indiska migrationsperioden. Det gäller bland annat surinamesisk hindustani och i någon mån sranan i Surinam.

De första generationerna av indiska kontraktsarbetare förde med sig flera traditionella indiska spel till regionen, även om de flesta av dessa inte längre utövas.

Officiellt erkännande Under senare år har flera initiativ genomförts för att uppmärksamma den indiska närvaron i Västindien och de bidrag som personer med indiskt ursprung har gett till regionens samhällen.

I Trinidad och Tobago firas sedan 1990-talet Indian Arrival Day den 30 maj. Högtiden uppmärksammar ankomsten av de första migranterna från Indien till landet den 30 maj 1845, då fartyget Fatel Razack anlände. Firandet har därefter även införts i andra karibiska länder med betydande befolkningar av indo-karibiskt ursprung, vars förfäder kom som kontraktsarbetare.

År 1995 inledde Jamaica ett officiellt firande av indisk ankomst, med minneshögtider i Old Harbour Bay i St. Catherine Parish den 13 maj.

Martinique uppmärksammade år 2003 150-årsjubileet av den indiska ankomsten, och Guadeloupe gjorde detsamma året därpå. Dessa högtider var inte enbart initiativ från den indiska minoriteten, utan utgjorde ett officiellt erkännande från franska och lokala myndigheter av gruppens integration och omfattande bidrag inom bland annat jordbruk, utbildning och politik, samt till den kreolska kulturens mångfald. Således hade firandena ett brett deltagande från öarnas mångkulturella befolkning.

Även Saint Lucia och flera andra karibiska länder har instiftat särskilda minnesdagar för att uppmärksamma ankomsten och de betydande bidrag som deras indo-karibiska befolkningar har gett. Saint Lucia firar sitt indo-karibiska kulturarv den 6 maj. Andra datum då Indian Arrival Day uppmärksammas i Västindien är den 5 maj i Guyana, den 10 maj i Jamaica, den 30 maj i Trinidad och Tobago, den 1 juni i Saint Vincent och den 5 juni i Surinam.

Galleri

Referenser

Noter

Kategori:Etniska grupper i Nordamerika Kategori:Västindiens historia Kategori:Sidor med ogranskade översättningar Kategori:Indiens historia