Det antika Greklands keramik utgör, tack vare dess hårda material, en stor del av de arkeologiska fynden från antikens Grekland – omkring 100 000 vaser finns förtecknade i Corpus vasorum antiquorum. Av den anledningen har denna keramik i mycket stor utsträckning påverkat samtidens förståelse av det grekiska samhället under antiken. Andra lämningar av målarkonsten från antikens Grekland är ytterst fåtaliga, varigenom de målade lergodsen, vaserna och krukorna som användes i vardagen har fått tjäna som underlag till slutsatser om utvecklingen i den grekiska konsten. Den stora mängden målade lergods som bevarats eller begravts under första och andra årtusendet före Kristus är trots allt den bästa källan som finns till hands för vardagens liv och tänkande i antikens Grekland.
Utvecklingen av vasmåleriet Forntidens keramik huvudartikel: Minoisk keramik
Keramiken från den minoiska kulturen på Kreta (omkring 1900-1650 f.Kr.) kännetecknas av livlig ornamentering med abstrakta motiv, som kamareskeramiken. Det naturalistiska freskmåleriet påverkade senare keramikstilar. Den mykenska palatsstilen skilde sig från den minoiska genom att anta en mer stiliserad prägel.
Protogeometrisk stil
Vaser från den protogeometriska perioden (omkring 1015-900 f.Kr.) företräder återgången till storskaligt hantverk efter de mörka århundraden som följde den mykenska palatskulturens fall. Vid sidan av smyckessmidning är keramiken ett av de få uttrycken för konstnärlighet som finns bevarade; skulptur och arkitektoniska monument från epoken är okända. Runt år 1015 f.Kr. börjar livet på grekiska halvön att vara tillräckligt stabilt att tillåta förbättring av lergodstillverkningen. Stilen inskränker sig till att framställa cirklar, trianglar, våglinjer och cirkelbågar, men de är placerade med påtaglig övervägning och säker händighet, troligen med hjälp av passare och flera penslar. Lefkandi är den största fyndorten av keramik från denna period, där bevarade gravgods har hittats vilka ger belägg för en distinkt euboisk protogeometrisk stil. Den attiska tillverkningen var den första att ta efter och därefter påverka övriga Grekland, i synnerhet kolonierna Beotien, Korinth och Kykladerna (huvudsakligen Naxos och Joniska öarna) i östra Egeiska havet.
Geometrisk stil Huvudartikel: Geometrisk tid Den geometriska stilen genomsyrade det nionde och åttonde århundradena f.Kr. Den kännetecknades av nya motiv, bröt med ikonografin från de minoiska och mykenska perioderna: meanderornament, trianglar och annan geometrisk dekoration skiljer sig från de dominanta cirkulära figurerna under föregående period. De bästa pjäserna kommer från gravgods, vilka ofta tillåter åtskillnad mellan attisk, annat fastlandsområdes och öars stil eftersom man kan utgå från att de tillverkades i parti uteslutande för syftet att följa med i graven. Kronologin bygger emellertid på exporterat gods som återfunnits på andra sidan Medelhavet i sammanhang som kan dateras säkrare.
Från den tidiga geometriska stilen (ungefär 900-850 f.Kr.) återfinns bara abstrakta motiv i vad som brukar kallas svart diplyonsk stil. Den utmärks av flitigt bruk av svart fernissa. Under mellangeometriska stilen (ungefär 850-770 f.Kr.) uppkommer figurornament, i inledningsskedet i form av identifierbara djur (bland annat hästar, getter, gäss). Samtidigt blir dekorationen mer komplicerad och ornamenteringen ökar; målarna lämnar ogärna någon yta tom utan fyller dem med meanderornament eller svastikor. Denna fas kallas horror vacui och upphör inte förrän slutet av den geometriska perioden.
Under slutet av århundradet börjar mänskliga figurer uppkomma. De bästa, kända exemplen är de vaser som återfunnits i Dipylon, en av Atens gravplatser. Fragment av dessa stora gravvaser visar huvudsakligen processioner med vagnar eller krigare eller begravningsscener: πρόθεσις, prothesis (uppvisande av den döde och dennes begråtande), eller ἐκφορά, ekphora (transport av kistan till gravplatsen). Människokropparna framställs på ett geometriskt, stiliserat vis. Vad gäller soldater skyms stora delar av deras kroppar av diabolosköldar, även kallade dipylonsköldar efter dessa karaktäristiska målningar. Hästars ben och halsar, och vagnhjul framställs utan perspektiv, bredvid varandra. Den som målat dessa vaser kallas Dipylonmålaren eftersom det saknas signaturer, och dennes hand kan igenkännas på åtskilliga pjäser, framför allt större amfora.
Vid slutet av perioden uppkommer framställningar av mytologi, troligen från samma tidsperiod som Homeros nedtecknade de muntliga traditionerna om Troja i Iliaden och Odysséen. Här föreligger en risk för moderna betraktare: en sammanstötning mellan två krigare kan lika gärna vara en homerisk duell som någon annan strid, och ett skepp som lider skeppsbrott kan föreställa Odysseus skeppsbrott eller vilken skeppsbruten seglare som helst.
Slutligen finns de lokala traditionerna som uppträder i Grekland. Att tillverka vaser var till största delen Atens företräde - det är väl belagt att målarna under den protogeometriska perioden i Korinth, Beotien, Argos, Kreta och Kykladerna följde den attiska stilen. Från åttonde århundradet och framåt börjar de uppvisa egna, lokala stilar, med Argos som specialiserar sig på figurativa scener, och Kreta som kvarhåller en förkärlek till strikthet och abstraktion.
Orientaliserande stil Huvudartikel: Orientaliserande stil
Den orientaliserande stilen var ett resultat av den kulturella jäsning som förekom i Egeiska havet och Medelhavet under åttonde och sjunde århundradena f.Kr. Påverkad av handeln med stadsstaterna i Mindre Asien uppkom föreställande motiv, som var högst stiliserade men motiven är ändå igenkännbara. Gods av elfenben, keramik och metall från nyhettitiska furstendömen i norra Syrien och Fenicien hittade vägen till Grekland, och så gjorde även pjäser från Anatolien, Urartu och Frygien, medan kontakterna med Egypten eller Assyrien var mindre. Denna nya stil utvecklades först i Korinth och senare i Aten, mellan omkring 725 f.Kr. och 625 f.Kr. Den karaktäriserades av ett utökat förråd av motiv: sfinxer, gripar, lejon med mera, såväl som en större repertoar av icke-mytologiska djur vilka arrangerades i friser runt om vasen. I dessa friser började målarna denna tid teckna lotusar och palmetter. Avbildningar av människor är tämligen sällsynta; av dem som finns är det vanligen siluetter med någon detalj inskuren, och detta var kanske upphovet till de inskurna detaljerna till siluetterna under svartfigurig tid. Målningarna är tillräckligt utförliga för att man skall kunna urskilja ett antal målares individualitet bakom verken. Geometriska figurer levde kvar i stilen som kallas protokorintisk, vilken uppvisar orientaliserande experiment men utan att överge den konservativa geometriska stil som utvecklades där.
Keramiken från Korinth exporterades över hela Grekland, och dess teknik anlände till Aten vilket medförde en utveckling av mindre påtaglig östlig påverkan där. Under denna tid, som brukar kallas protoattisk, uppträder orientaliserande motiv, men utan att därmed övergå i realism. Målarna föredrar scener som var typiska för den geometriska perioden, såsom vagnprocessioner. De anammade dock principen om att teckna med linjer vilket ersätter siluetten. Under mitten av sjunde århundradet f.Kr. uppkommer en svart-vit stil: svarta figurer på vita ytor, åtföljda av polykromi som återger hud- eller klädesfärg. Leran som användes i Aten var mycket mer orange än den från Korinth, och lämpade sig därför inte till att föreställa hudfärg.
Kreta, och ännu mer Kykladerna, kännetecknas av en förkärlek till så kallade "plastiska" vaser, det vill säga flaskkroppar eller halskragar som föreställer huvudet av en människa eller ett djur. I Aegina var griphuvuden de mest populära motiven till de "plastiska" vaserna. Melanesiska amfora, som tillverkades i Paros, uppvisar ytterst liten kännedom om utvecklingen i Korinth. De visar på en uttalad smak för episk komposition och horror vacui, vilket uttrycks med ett överflöd av svastikor och meanderornament.
Det finns slutligen ytterligare en större stilriktning under perioden, nämligen vildgetstilen, vilken traditionellt hänförs till Rhodos på grund av ett större fynd som gjordes i Camiros' nekropolis. Egentligen är den utbredd över hela Mindre Asien, med tillverkningen centrerad till Miletos och Chios. Två former förekommer: oinochoë, som efterhärmar bronsmodeller, och tallrikar, med eller utan fötter. Dekoren är organiserad i framträdande avdelningar i vilka stiliserade djur, i synnerhet getter (varav namnet) följer varandra i friser. Flera dekorativa motiv (blomstertrianglar, svastikor, med mera) fyller de tomma ytorna.
Svartfigurig stil Huvudartikel: Svartfigurig stil Den svartfiguriga perioden sammanfaller på ett ungefär med den epok som Winkelmann kallat mellan- till senarkaisk period, från omkring 620 till 480 f.Kr. Tekniken med inristningar i siluetterna och livfulla detaljer, som numera kallas svartfigurig, var som vi såg en korintisk uppfinning från sjunde århundradet vilken spred sig till andra stadsstater och regioner, inbegripet Sparta, Beotien, Euboia, de östra grekiska öarna samt framför allt Aten.
Den korintiska tillverkningen, vilket HGG Payne och Darrell Amyx forskat utförligt på, kan spåras genom likartade återgivningar av djur och människor. Djurmotiven tar större plats på vaserna och är de mest experimentella under den första fasen av svartfigurig stil från Korinth. Allt medan de korintiska konstnärerna fick mer självförtroende i att återge människor under mellan- till sensvartfigurig period, minskade djurfriserna i storlek i relation till människoscener. Runt mitten av sjätte århundradet f.Kr. hade kvaliteten hos de korintiska godsen avtagit så markant att några korintiska krukmakare försökte göra imitationer av de mer högklassiga atenska lergodsen.
Det skulle bli i Aten som den svartfiguriga stilen nådde sin höjdpunkt. I Aten återfinns de första exemplen på att vasmålare signerar sina verk, den förste en person vid namn Dinos vid Sofilos, vilket kanske indikerar att ambitionen ökat hos konstnärerna i att tillverka monumentala verk såsom gravmarkeringar, som i fallet Kleitias Françoisvas.
De finaste verken som hör till perioden, kommer från Exekias och Amasismålaren, vilkas känsla för komposition och berättarglädje lyfter dem över samtidens hantverkare.
Omkring 520 f.Kr. uppstod den rödfiguriga stilen, och introducerades gradvis i form av bilingvistisk keramik,Den äldsta rödkeramiska vasen är dock inte bilingivistisk, se Beth Cohen, The Colors of Clay, s. 21 av reseskildrarna Andokidesmålaren, Oltos och Psiax.
Rödfigurig stil ersatte snart svartfigurig, men en särskild form av den panathenaiaska svartfiguriga amfora fortsatte brukas en bra bit in på det fjärde århundradet f.Kr.
Rödfigurig stil Huvudartikel: Rödfigurig stil