Inbördeskriget 1947–1948 i det brittiska mandatet Palestina utgjorde den första fasen av det större Palestinakriget 1948. Kriget bröt ut efter att Förenta nationernas generalförsamling den 29 november 1947 antog resolution 181 som rekommenderade genomförandet av delningsplanen för Palestina.

Redan den 30 november 1947, dagen efter att FN hade röstat igenom delningsplanen för Palestina, inledde judiska paramilitära styrkor strider mot palestinska och arabiska styrkor. De judiska styrkorna bestod främst av Haganah, som stod under jishuvens ledning, Palmach – en elitstyrka grundad 1941 – samt Irgun och Lehi (även kallad Sternligan), båda utbrytningar ur Haganah. De palestinsk-arabiska styrkorna bestod främst av det Heliga krigets armé – ledda av den inflytelserika palestinska Huseini-familjen – samt den Arabiska befrielsearmén – grundad av Arabförbundet 1947 och främst bestående av frivilliga från omkringliggande arabländer. Samtidigt började britterna, som sedan 1922 haft Nationernas förbunds mandat över Palestina och ansvar för administrationen, att dra tillbaka sina omkring 100 000 soldater.

Från april 1948 till mitten av maj, inledde de sionistiska miliserna en offensiv inom ramen för Plan Dalet, vilket innebar erövring, massakrer och tvångsförflyttningar i områden med palestinsk befolkningsmajoritet, inklusive de områden som tilldelats staten Palestina enligt Förenta nationernas delningsplan. Plan Dalet anses vara en nyckelhändelse inom den etniska rensningen av palestinier som benämns nakba.; ;

När det brittiska mandatet Palestina upphörde den 14 maj 1948, och staten Israel utropades, invaderade de omgivande arabstaterna – Egypten, Transjordanien, Irak och Syrien – det nya landet. and further Därmed påbörjades en ny fas i konflikten som benämns som 1948 års arabisk-israeliska krig.

Bakgrund

Palestinsk och sionistisk nationalism i det brittiska mandatet Palestina Det brittiska mandatet Palestina var under första hälften av 1900-talet ett område där både palestinsk-arabisk och sionistisk nationalism utvecklades och ställdes mot varandra. Regionen hade sedan den osmanska erövringen 1517 styrts av Osmanska riket och rymmer några av judendomens, kristendomens och islams heligaste platser. Från andra hälften av 1800-talet ökade den judiska invandringen från Europa som en följd av europeisk antisemitism och våld mot judar.

Under första världskriget allierade sig Osmanska riket med Tyskland och Österrike-Ungern men led ett avgörande nederlag mot Storbritannien i Mellanöstern. Från december 1917 tog britterna kontroll över Jerusalem och centrala Palestina. År 1922 fastställde Nationernas Förbund det brittiska mandatet över Palestina. Under mandatperioden gav britterna motstridiga löften till både judar och araber, vilket bidrog till ökande spänningar och konflikter mellan sionistiska judar, palestinska araber och den brittiska administrationen.

Den palestinska motståndsrörelsen kulminerade i den stora arabiska revolten 1936–1939, som slogs ned av britterna med stöd av judiska paramilitära styrkor som Haganah samt judiska hjälppoliser (notrim). Efter revolten tillsatte britterna Peelkommissionen, som 1937 föreslog en första delning av Palestina i en judisk, en arabisk och en brittiskt kontrollerad zon kring Jerusalem. År 1939 publicerades den brittiska vitboken, som begränsade judisk invandring kraftigt, trots den förföljelse som judar samtidigt utsattes för i Europa, särskilt i Nazityskland.

Efter detta övergick delar av den judiska rörelsen till väpnat motstånd mot britterna. Från 1944 genomförde Irgun och Lehi, senare även Haganah, attentat mot brittiska mål. Situationen ledde till att frågan om Palestinas framtid överlämnades till Förenta nationerna. FN:s särskilda Palestina-kommission (UNSCOP) bildades 1947, och Storbritannien meddelade att mandatet skulle upphöra den 15 maj 1948.

Den 29 november 1947 antog FN resolution 181, som föreslog en delning av Palestina i en judisk stat, en arabisk stat samt ett internationellt administrerat område kring Jerusalem och Betlehem. Resolutionen stöddes av bland andra USA, Sovjetunionen och Frankrike och accepterades av ledarskapet för Jishuven – den judiska bosättningen i Palestina. Företrädare för de palestinska befolkningen och för de arabiska grannstaterna avvisade förslaget.

Krigsförberedelser och organisering Den judiska sidan var militärt väl förberedd. Paramilitära organisationer hade funnits i decennier, och många judar hade tjänstgjort i den brittiska armén under andra världskriget. Erfarenhet, organisation och detaljerade operationsplaner gav ett betydande militärt övertag. Efter att delningsplanen blivit känd, inrättade David Ben-Gurion en begränsad ledningsgrupp vid Haganahs högkvarter i Tel Aviv för att samordna de militära operationerna. Arbetet åtföljdes av omfattande underrättelsematerial om palestinska byar, vilka användes i planeringen av framtida operationer. Detta utmynnade i Plan Dalet som färdigställdes i mars 1948.

På den palestinsk-arabiska sidan så grundades i december 1947 – det vill säga efter att stridigheterna påbörjats – Det heliga krigets armé och den Arabiska befrielsearmén. Det heliga krigets armé (Jaysh al-Jihad al-Muqaddas) leddes av Abd al-Qadir al-Husseini. Den var nära knuten till den Högre arabiska kommittén – den politiska ledningen för de palestinska araberna under det brittiska mandatet – och bestod främst av palestinska frivilliga. Arabiska befrielsearmén skapades på initiativ av Arabförbundet och organiserades huvudsakligen utanför Palestina. Den bestod till stor del av frivilliga från andra arabstater och stod formellt under Arabförbundets kontroll. De två styrkorna verkade parallellt men utan gemensam ledning och präglades av organisatorisk splittring och rivalitet.

Inbördeskrigets inledning Redan dagen efter FN-beslutet möttes judiska glädjeyttringar av omfattande palestinska protester runt om i landet. Den 1 december 1947 utlyste den Högre arabiska kommittén en tre dagar lång generalstrejk. Kort därefter spreds en snabbt eskalerande våldsvåg som innebar inledningen av inbördeskriget.

Den tilltagande våldsspiralen I områden där judar och palestinier levde sida vid sida, särskilt i Jerusalem och Haifa, följde attacker, vedergällningar och motvedergällningar i allt snabbare takt. Isolerade skottlossningar utvecklades till reguljära strider, attacker mot transporter övergick i bakhåll och attentaten blev allt mer dödliga.

Den 30 december 1947 kastade medlemmar ur Irgun två bomber mot palestinska arbetare som köade utanför ett raffinaderi i Haifa, vilket dödade sex personer och skadade fyrtiotvå. I de efterföljande oroligheterna dödades trettionio judar innan brittiska styrkor återställde ordningen. Som vedergällning attackerade Palmach och Carmelbataljonen följande dag byarna Balad al-Sheikh och Hawassa, där mellan 21 och 70 personer dödades enligt olika historiska uppskattningar.

Den 22 februari 1948 organiserade anhängare till Haj Amin al-Husseini, med hjälp av brittiska desertörer, en serie bilbombsattacker i Jerusalem som riktade sig mot tidningen The Palestine Post, Ben Yehuda-gatan och Judiska byråns område. Sammanlagt dödades över 80 judiska civila och hundratals skadades. Den 29 februari svarade Lehi genom att spränga järnvägslinjen mellan Kairo och Haifa, vilket dödade 28 brittiska soldater. En liknande attack genomfördes den 31 mars nära Caesarea och resulterade i ytterligare ett stort antal dödsoffer, huvudsakligen arabiska civila.

Under december 1947 och januari 1948 dödades omkring 1 000 personer och cirka 2 000 skadades. I slutet av mars uppgick siffrorna till över 2 000 döda och 4 000 skadade, vilket innebar ett genomsnitt på mer än 100 döda och 200 skadade per vecka i ett land med omkring två miljoner invånare.

Judiska bosättningar mellan kust och periferi Bortsett från kustområdena var judiska jischuvim, eller bosättningar, mycket utspridda. Kommunikation mellan den tätbebodda kusten och de perifera bosättningarna skedde via ett vägnät. Dessa vägar passerade ofta palestinska orter, och var därför lätta mål för attacker. Möjligheten att evakuera dessa svårförsvarade zoner övervägdes, men Haganahs politik fastställdes av David Ben-Gurion, som menade att "det som det judiska folket har måste bevaras. Ingen jude ska överge sitt hem, sin gård, sin kibbutz eller sitt arbete utan tillstånd. Varje förpost, varje koloni, oavsett isolering, måste ockuperas som om det vore Tel Aviv själv." Ett dussintal kibbutzim i Galileen och Gush Etzion skickade dock kvinnor och barn till säkrare zoner.

Jerusalem var en särskilt känslig ort för det judiska ledarskapet, eftersom det trots sin relativa isolering från resten av bosättningarna utgjorde en sjättedel av den totala judiska befolkningen i Palestina. Enligt Förenta nationernas delningsplan för Palestina skulle Jerusalem vara ett corpus separatum (bokst. 'separat organ') som administrerades av ett internationellt organ. Strider utbröt dock omedelbart i staden mellan judiska och palestinsk-arabiska miliser, med bombningar och attacker utförda av båda sidor. Från och med februari 1948 blockerade det Heliga krigets armé under Abd al-Qadir al-Husayni korridoren mellan Tel Aviv och Jerusalem och förhindrade mat och viktiga förnödenheter från att nå den judiska befolkningen.

Haganahs offensiv och Plan Dalet Plan Dalet genomfördes först under de första dagarna i april, med början med Operation Nachshon. Detta markerade början på krigets andra etapp där, enligt Benny Morris, Haganah gick från defensiv till offensiv. Nachshons mål var att häva blockaden av Jerusalem. Abd al-Qadir al-Husayni dödades i samband med offensiven natten mellan den 7 och 8 april, i Al-Qastal. Förlusten av denna karismatiska palestinska ledare "skakade om den arabiska strategin och organisationen i Jerusalem-området".

Massakern i Deir Yassin Huvudartikel: Deir Yassin-massakern

På morgonen den 9 april attackerade Irgun- och Lehi-styrkor byn Deir Yassin nära Jerusalem och dödade minst 107 palestinska arabiska bybor, inklusive kvinnor och barn, med skjutvapen och handgranater. Milismännen tömde byn på dess invånare hus för hus, och led även mindre förluster från attacker av beväpnade bybor. Haganah stödde direkt operationen, tillhandahöll ammunition och täckte eld, medan två Palmach-grupper gick in i byn som förstärkning. Ett antal bybor togs till fånga och paraderades genom västra Jerusalem innan de avrättades. Byn förstördes helt, återbefolkades 1949 av israeler och blev en del av Givat Shaul.

Nyheten om massakern spreds i hela Palestina och bidrog till ett klimat av skräck och terror som fick många palestinier att fly sina hem innan de nåddes av framryckande judiska styrkor. Massakern påskyndade därmed kraftigt den palestinska flykten 1948 och var även en starkt bidragande faktor till de omkringliggande arabländernas invasion fem veckor senare, vilket utmynnade i 1948 års arabisk-israeliska krig.

Referenser

Noter

Kategori:Palestinska krig Kategori:Brittiska krig Kategori:Asiatiska inbördeskrig Kategori:Krigsåret 1948 Kategori:Krigsåret 1947