Nobiltà civica nella Marca pontificia Vy över den historiska stadskärnan i Ascoli Piceno. Område Stadscentra i Marca Anconitana underställda Camera Apostolica, med kommunal autonomi Kronologi Ursprung 1100–1200-talen · Höjdpunkt 1500–1700-talen · Reformer 1796–1831 · Slut 1860–1861 Bosättningar Städer (22) och terre (24)Zenobi (1976). Institutioner Ärftligt deltagande i stadsråden och monopol på civila magistraturer Historisk betydelse Exempel på aristokratiskt kommunalt styre i Kyrkostaten, där lokal makt och urban identitet flätades samman mellan medeltiden och tidigmodern tid Källor Statuter; rådsregister
Nobiltà civica nella Marca pontificia (svenska: borgerlig adel i den påvliga Marken) var en ärftlig urban aristokrati som mellan sen medeltiden och tidigmodern tid styrde många centra i Marca Anconitana, en påvlig provins som i stort motsvarar den nuvarande regionen Marche.
Familjerna inom denna borgerliga adel satt i stadsråden, monopoliserade magistraturerna och utövade administrativa och rättsliga funktioner över de underordnade landsbygdsdistrikten (contadi).
De uppstod inom ramen för den medeltida kommunens institutioner och stabiliserades mellan 1500-talet och 1700-talet, när de styrande stadsgrupperna omvandlade tillträdet till ämbeten till ett släktbaserat privilegium och därmed konsoliderade ett i praktiken slutet stånd.
Patriciaten grundade sin ekonomiska styrka på jordegendom och på inkomster knutna till utövandet av offentliga ämbeten. De verkade med betydande autonomi under påvlig suveränitet, både i städerna och i flera mindre samhällen (terre), där de fungerade som mellanhänder mellan lokalsamhällena och centralmakten.
Detta aristokratiska system bestod i flera århundraden och påverkade varaktigt ägandestrukturer, klientelnätverk, relationerna mellan stad och landsbygd, stadsrummens utformning samt konstruktionen av det civila minnet. Det började upplösas mellan napoleontiden och restaurationsperioden genom en utvidgning av deltagandet i stadsråden och en omorganisation av den påvliga administrationen.
Efter Italiens enande förlorade de styrande familjerna sina kvarvarande privilegier men behöll fram till slutet av 1800-talet en roll inom den lokala eliten.
Den borgerliga adelns natur
Den borgerliga adeln i Marken kännetecknades av den nära kopplingen mellan kommunal makt och inflytande över de underordnade landsbygdsdistrikten (contadi). När stadsråden slöts blev tillträdet till magistraturerna en ärftlig prerogativ. Samtidigt kom den växande koncentrationen av jordegendom att förenas med ett större inflytande för de styrande familjerna över beskattning, lokal milis och rättskipning. Resultatet blev en oligarkisk modell där social status, politiska rättigheter och lokal maktbas tenderade att förstärka varandra.
Från kommunala eliter till borgerlig adel
I stora delar av norra och mellersta Italien uppstod omkring år 1100 självständiga stadskommuner, i stor utsträckning frigjorda från kunglig eller biskoplig makt och, i de påvliga territorierna, endast nominellt underställda den påvliga eller kejserliga auktoriteten.För en allmän översikt över de medeltida kommunerna i Italien, se Maire Vigueur (2010).
Under samma period uppstod även i Marca Anconitana kommuner styrda av konsuler, vilka representerade familjer av riddartradition. Under 1300-talet infördes i många av dessa städer åtgärder för att begränsa den aristokratiska hegemonin, mot bakgrund av interna konflikter mellan adliga släkter och eliternas försök att bevara sitt inflytande trots framväxten av mer dynamiska folkliga grupper.Redan Rasi (1937), s. 193–216, framhöll att «kommunens grund är armén», förstådd som en bred stadsmilis där cives tenderade att sammanfalla med milites. Temat har senare utvecklats av Maire Vigueur (2004), både i dess militära implikationer för riddarväsendet och i dess sociala och institutionella dimensioner.
I Cingoli införde stadens stadga från 1307 — en av de äldsta i Marken — uttryckligt antimagnatiskt inriktade bestämmelser och tilldelade de så kallade «folkets edsvurna», särskilt beväpnade, funktionerna som stadens milis.Colini Baldeschi (1904); Statuto del Comune di Cingoli (1307), tillgänglig på https://www.antiqui.it/doc/archeologia/med/statuti/statuto.htm I Roccacontrada (nuvarande Arcevia) stadgade stadgan ännu i slutet av seklet uttryckligen att magnatsläkter uteslöts från stadens styre.«Nec etiam de ipsorum numerum centum possint, quoquomodo eligi vel assumi aliquis nobilis vel aliquis de genere nobilium et ipsorum nobilium progenie intelligantur esse etiam filiis naturales bastardique»; översättning: «Och bland detta antal av hundra skall på intet sätt någon adlig eller någon som anses tillhöra de adligas släkt eller härstamning kunna väljas eller antas, inte heller deras naturliga barn eller oäkta barn» (Zenobi 1976, s. 97).
Dessa åtgärder hindrade dock inte att en ny urban elit framträdde under de följande två århundradena, en period präglad av utbredda herrskapsregimer.De territoriella signorierna i Marken byggde på den redan existerande territoriella polycentrismen och stödde sig på de kommunala institutionerna utan att ersätta dem. Ett tydligt exempel var furstendömet under Francesco I Sforza (1433–1446), som sträckte sig från Jesi till gränsen mot Kungariket Neapel och vilade på en politik av underkastelsefördrag inte bara med städerna utan även med många mindre borgar. Under senmedeltiden framstår den territoriella signorian som relativt marginell och på väg att försvinna, kvävd av det täta nätet av städer och befästa centra som kontrollerade territoriet enligt modellerna för det kommunala contado-systemet (Pirani 2021, s. 515–516). För en översikt över de viktigaste signorierna i Marken under 1300- och 1400-talen, se Maire Vigueur (1987).
Denna elit var endast delvis arvtagare till de tidigare magnatgrupperna och kom gradvis att säkra kontrollen över städerna och deras respektive landsbygdsdistrikt.Jansen (1997).
Från och med 1400-talet, efter den kraftiga demografiska nedgång som följde på digerdöden, började den urbana makten utövas mer stabilt över det omgivande landsbygdsområdet.Ammannati (2020); Ginatempo (2002). De familjer som innehade ämbeten och magistraturer konsoliderades i ett relativt homogent skikt, som utvecklades till en adel genom den exklusiva och ärftliga koncentrationen av de lagstiftande, verkställande och rättsliga funktionerna på första instans.Mistruzzi di Frisinga (1963); De Luca (2010).
Under 1500-talet formaliserade de urbana oligarkierna denna utveckling genom att utesluta andra samhällsgrupper från regeringsorganen genom så kallade ståndsstängningar.Zenobi (1976). Dessa rättsliga och institutionella åtgärder reserverade tillträdet till magistraturerna för adeln och gjorde det i praktiken ärftligt inom ett begränsat antal familjer, som genom regelbunden växling i ämbetena säkerställde en stabil kontroll över samhällena.
För att den adliga distinktionen skulle ha full giltighet även utanför det lokala sammanhanget kunde separationen mellan stånden inte enbart vara ett de facto-förhållande, utan måste också erkännas de jure. Detta krävde en formell ratificering — ibland uttrycklig.Den 24 januari 1587 bekräftade påven Sixtus V för staden Jesi den ärftliga stängningen av dess allmänna råd, som redan hade fastställts av rådet den 18 januari 1575 genom det apostoliska brevet Quae pacis et tranquillitatis. Påven begränsade sig till att bekräfta rätten att överföra rådsplatsen ärftligt till en son eller närmaste släkting, utan att tilldela någon formell adlig titel till rådsmedlemmarna, vilka endast skulle vara «de mest lämpade och förmögna som kunde inta faderns och farfaderns plats». Trots avsaknaden av en uttrycklig adlig titel erkände Malteserorden adeln hos många medlemmar av Jesis rådsfamiljer redan från ståndsstängningen 1575 (Pompili 2020). — men oftare implicit.Enligt Zenobi ansågs erkännandet vara «tyst förvärvat» när bestämmelser som infördes i samband med kommunal ratificering av en ståndsstängning eller nya normer inte avvisades eller upphävdes av Kyrkostatens centrala organ (Zenobi 1976).
När det gäller ståndsstängningarna i Marca Anconitana har historikern Claudio Donati observerat att «det till stor del rörde sig om en autonom process som så att säga accepterades och ratificerades post rem — det vill säga i efterhand, när stängningarna redan hade genomförts — av den apostoliska stolen». Donati (1977).
I genomsnitt varade dessa stängningar omkring 215 år i städerna och 175 år i de mindre samhällena (terre), med toppar på upp till tre och ett halvt sekel i de förstnämnda och tre sekel i de senare, och upprätthöll länge en tydlig juridisk separation mellan adeln och resten av befolkningen.
Institutionell ram och terminologi
Termen patricier, som hänvisar till patres i gentes under Romerska republiken, det vill säga ledarna för de gamla aristokratiska familjer som utgjorde den första Romerska senaten, användes under medeltiden och den tidigmoderna perioden för att beteckna de styrande skikten i suveräna stadsrepubliker såsom Republiken Venedig, Republiken Genua och Republiken Lucca. I dessa stater utgjorde beteckningen patricier en formellt definierad institutionell kategori.
I städerna i Marca Anconitana talar källorna däremot oftare om nobili eller illustrissimi domini; beteckningen patricier reserverades ibland för familjer av särskilt gammal stadsadel.
Det rörde sig i vilket fall som helst om urbana aristokratier som, genom sin institutionella struktur och den ärftliga överföringen av magistraturer, uppvisade egenskaper som liknade de republikanska patriciaten, även om de verkade inom ramen för Kyrkostatens suveränitet.
I denna artikel används därför termerna borgerlig adel och stadspatriciat i stor utsträckning som institutionella motsvarigheter, utom när sammanhanget kräver att man skiljer mellan patriciaten i suveräna stadsrepubliker och den borgerliga adeln i städerna i den påvliga Marken.
För terminologisk klarhet återger tabellen nedan några begrepp som återkommer i artikeln.