Vägtornsdvärgmal (Stigmella catharticella) är en fjäril som beskrevs 1853 av Henry Tibbats Stainton. Arten ingår i släktet Stigmella och familjen dvärgmalar.SLU Artdatabanken (2026). Artfakta: vägtornsdvärgmal (Stigmella catharticella), läst 2026-05-09
Utseende Vägtornsdvärgmal har ett vingspann på 4,5–5,5 mm, gul- till rostbrunt huvud med gulvita ögonlock. Antennerna når ungefär 60 procent av framvingens längd. Bakkroppen är brungrå och hanen har en liten, brunaktig analtofs. Framvingarna är mörkt gråbruna med grova fjäll, svag purpurton och en vit fläck vid bakhörnet. Den liknar johannesörtsdvärgmal, men bakkantsfläcken är placerad längre ut mot vingkanten. Larven är gröngul med ljusbrunt huvud och spinner en gul kokong.
Utbredning Vägtornsdvärgmal har en västpalearktisk utbredning och förekommer från Storbritannien och österut till södra Ural.
Förekomst i Norden I Sverige förekommer den så långt norrut som till Uppland men är vanligast i de sydöstra kustregionerna. I Danmark förekommer den i de flesta delar, utom på norra och södra Jylland. I Norge är den bara känd från västra sidan av Oslofjorden i Vestfold och i Finland bara från Åland och sydvästra Finland.
Ekologi thumb|left|Larven minerar blad på getapel. Vägtornsdvärgmalens värdväxt är getapel (Rhamnus cathartica), som tidigare hette "vägtorn", och som växer i biotoper som torra lövskogar, buskmarker, vägkanter och åkerrenar. Arten utvecklar två generationer per år och de fullbildade fjärilarna flyger i maj–juni samt i juli–augusti. Larven är en minerare som lever på getapelns blad, med den första generationen i juli och den andra i september. Minan är karaktäristisk och byter utseende under larvens utveckling. Den inleds som en rak gång fylld med gröna exkrementer, övergår i täta svängar med svarta exkrementer i tvärbågar, och avslutas som en klar fläckmina. Det är vanligt att flera larver minerar samma blad samtidigt.
Källor
Kategori:Dvärgmalar Kategori:Fjärilar i palearktiska regionen