1984 är en opera i två akter med musik av den amerikanske dirigenten och kompositören Lorin Maazel, och libretto av J. D. McClatchy och Thomas Meehan. Operan är baserad på George Orwells dystopiska roman 1984 från 1949. Den hade premiär den 3 maj 2005 på Royal Opera House i London i en produktion regisserad av Robert Lepage och dirigerad av Maazel.
Operan kommer få svensk premiär den 31 oktober 2026 på Göteborgsoperan i en uppsättning från Theater Regentsburg i Tyskland.https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/QJ7A6W/orwells-1984-till-goteborgsoperanhttps://www.opera.se/forestallningar/sasong-2026-2027/1984/
Historia 1984 var Maazels första opera, efter en dirigentkarriär som sträckte sig över mer än 50 år. Han var 75 år gammal när hans verk hade sin premiär."Premiere for opera of Orwell's 1984," BBC News Operan beställdes ursprungligen av Maazels vän August Everding 1997, när båda arbetade i München, Everding som generaldirektör för Prinzregententheater och Maazel som chefsdirigent för Bayerska statsoperan. Maazel erkände senare att han blev förvånad över erbjudandet. "Jag hade aldrig tänkt på att skriva en opera, och det tog år att övertyga mig," sade han i en intervju före premiären."Eyes on Big Brother," The Times Everding framförde starka argument för det dystopiska ämne som Maazel till slut valde. Genom detta placerade han sig i traditionen av operor som bygger på litteratur, precis som Verdi inspirerades av Shakespeares Othello och Puccini av Sardous pjäs La Tosca:
"Jag frågade mig själv vilken roman från 1900-talet som skulle vara mest utmanande och lämplig att göra till en opera. Jag letade efter något väldigt samtida. 1984 kom i åtanke. Jag läste om den och fann operans verkliga komponenter – en dödsdömd kärleksaffär, politisk intrig – mycket lik Don Carlos, eller Fidelio, eller Tosca."Premiere for opera of Orwell's 1984 (BBC, 3 mei 2005). Gearchiveerd op 16 juni 2023.Biography for Lorin Varencove Maazel (Robin Choy, Pennsylvania State University, voorjaar 2010). Gearchiveerd op 20 mei 2022.
Efter Everdings död såg det ut som om verket kanske inte skulle få någon fortsättning, men Maazel fick det uppköpt av Covent Garden och Tokyo Opera. Detta skulle vara ett gemensamt projekt, men Tokyo drog sig slutligen ur och lämnade återigen verkets fortsättning osäkert.Covent Garden in row over vanity project (Charlotte Higgins, The Guardian, 2 mei 2005). Gearchiveerd op 16 december 2022. Maazel klev då in och betalade cirka 400 000 pund för att finansiera projektet genom ett företag han bildat för ändamålet, Big Brother Productions. Genom att stå för nästan hälften av kostnaderna tillät han Royal Opera House att spendera vad det skulle göra för en typisk återuppsättning från standardrepertoaren, istället för en dyrare ny produktion.All eyes on Big Brother (Robert Thicknesse, The Times, 29 april 2005) Detta räddade operan från glömska, men ledde också till anklagelser om att Royal Opera House spenderade skattepengar på att stödja ett fåfängligt projekt."Covent Garden in row over vanity project," The Guardian"Maazel Offers a Salute to Orwell's Vision," New York Times
Operans uppsättning på Royal Opera House var slutsålt vid premiären den 3 maj 2005, liksom ett senare engagemang på La Scala i Milano där operan framfördes sju gånger mellan 2 och 17 maj 2008. Kompositören själv jämförde den moderna högteknologiska scenografin, mellan väggar av perforerat stål som inte tillåter någon integritet eller intimitet, gigantiska videoskärmar och fångar i orange hängselbyxor, med världen från filmtrilogin The Matrix. Berättelsen förblev dock mestadels trogen Orwells original.
Den första nyuppsättningen av operan och samtidigt den tyska premiären ägde rum på Theater Regensburg 2023. En version för medelstor orkester spelades.
Produktionen spelades in för DVD-utgåva.DVD page for Amazon.co.uk
Personer RollerStämmaPremiärbesättning 3 maj 2005Dirigent: Lorin Maazel Winston baryton Simon Keenlyside Julia sopran Nancy Gustafson O'Brien tenor Richard Margison Gyminstruktören sopran Diana Damrau Berusad kvinna sopran Syme tenor Lawrence Brownlee Parsons bas Jeremy White Charrington bas Graeme Danby En arbetare mezzosopran Mary Lloyd-Davies Cafésångerska Johnnie Fiori Pubkvartett The Demon Barbers
Till skillnad från de flesta operors konventioner castas hjälten Winston i 1984 som baryton (sjungen av Simon Keenlyside vid premiären), medan huvudtenoren tar rollen som skurken O'Brien (sjungen av Richard Margison vid premiären). Julia-rollen sjöngs av sopranen Nancy Gustafson i originaluppsättningen. Andra individuella roller i operan inkluderar Syme, Parsons och Charrington, en gyminstruktör/berusad kvinna, en arbetarkvinna och en cafésångerska. Maazel inkorporerar en viktig roll i kören, som sjunger en "hatkör" för de demonstrationer Orwell kallade Two Minutes Hate, samt en upplyftande "Oceaniens nationalsång." Telescreen-rösten talades av Jeremy Irons. Barnkören framfördes av New London Children's Choir.
Mottagande De brittiska pressrecensionerna för Londonpremiären var negativa och beskrev produktionen som en fåfäng hyllning till en utmärkt dirigent men medioker kompositör. Andrew Clements recension i The Guardian kritiserade insatsen och förklarade att det var "både chockerande och upprörande att Royal Opera, ett sällskap med påstådd internationell standard och status, skulle sätta upp en ny opera av sådan eländighet och brist på musikaliskt värde.""Opera: 1984," The Guardian Andrew Clark från Financial Times sade att "den enda anledningen till att vi hittar denna slipade förvrängning av Orwell på Covent Garden-scenen är för att superrike Maazel köpte sig dit genom att höja produktionskostnaderna," medan Rupert Christiansen i The Daily Telegraph avfärdade det som "operatisk snabbmat.""Lorin Maazel's Opera 1984 Draws Big Crowds and Bad Reviews" Associated Press/Andante Magazine
Neue Zürcher Zeitung skrev: "Den ambivalens som kännetecknar några av Orwells karaktärer, den kritiska granskningen av efterkrigstidens sociala strömmar, bitterheten i slutet – allt föll under bordet. Och ersatts av musik som inte hittar sin ton. Här och där i operans historia använder hon sig själv; Hon ekar hymner, fanfarer och ursprungliga sånger från Amerika – men blandningen förblir slumpmässig eftersom bakgrunden till den personliga signaturen saknas. Att det finns en ouvertyr och en öppningskör, plus många arior och duetter, att soloviolinen klättrar upp till känslor av framväxande kärlek, framkallar föreningen mellan manliga och kvinnliga terser och våldsutbrott dånande tromboner – måste det sägas?"Peter Hagmann: Heisse Luft rasch verpufft, Beitrag in der NZZ vom 6. Mai 2005
Mer sympatiska recensioner dök upp utanför de brittiska medierna. Newsweek, som noterade att även om "musiken ibland kan låta mer som ett överdrivet filmsoundtrack än den köttiga orkestreringen av en opera," så "framkallar produktionen effektivt den nedslående tomheten i Orwells hemska vision. Det ovanliga och inspirerade valet av barytonen Simon Keenlyside för huvudrollen som Winston ger verket en mörkare ton.""High Notes," Newsweek Den spanska tidningen La Vanguardia berömde Maazel med att säga: "mästaren kan mycket musik och han visar det, precis som han visar sin skicklighet i orkester- och vokalarbete.""Lorin Maazel's opera of "1984" draws crowds and opprobrium" Associated Press/Free New Mexican
Referenser
Externa länkar
Kategori:Engelskspråkiga operor Kategori:Musikåret 2005