Nionde bergmästardömet var ett bergmästardöme som utgjordes av Skåne, Blekinge, Halland, Kronobergs län och Ädelfors guldverk och bildades 1694.

Historik Nionde bergmästardömet som omfattade Skåne, Blekinge, Halland, Kronobergs län och Ädelfors guldverk. Efter att Skåne hade blivit svenskt tillsattes en inspektor över de skånska bergverken. Tjänsten fanns kvar till 1694, då Skåne genom ett kungligt brev den 13 april förenades med Kronobergs län till ett gemensamt bergmästardöme. Kronobergs län hade dessförinnan, tillsammans med övriga delar av Småland, tillhört det Åttonde bergmästardistriktet.

Skånes främsta bergverk vid denna tid var Andrarums alunbruk. Under åren 1683–1686 lydde bruket direkt under det skånska generalguvernörsämbetet. Genom ett kungligt brev den 21 maj 1686 ställdes det åter under Bergskollegiums tillsyn, vilket även hade varit fallet under perioden 1660–1683. Enligt ett kungligt brev den 5 december 1835 skulle de ordinarie bergsting som dittills hade hållits i Andrarum upphöra.

Vid omorganisationen 1854 införlivades bergmästardömet i det Nionde bergmästardistriktet. Detta omfattade Skåne, Blekinge och Halland samt Kronobergs och Jönköpings län.

Ädelfors guldverk Ädelfors guldverk hade sitt ursprung i en guldfyndighet som upptäcktes 1738 i Alseda socken av skogvaktaren Nils Stenberg och Germund Jonsson. Den 20 april samma år fick de en mutsedel av bergmästaren Anton Svab för en skärpning på Germunderyds hemmans ägor. Den 24 juni 1738 överlät de sin rätt till överjägmästaren Wilhelm Mauritz Pauli, i vars tjänst och på vars uppdrag de hade sökt efter malm. Ett bolag bildades för att driva det guldverk som från denna tid fick namnet Ädelfors. Fler fyndigheter upptäcktes därefter i området. År 1739 köpte auskultanten H. T. Scheffer för statens räkning en fyndighet på Övlandahults hemmans ägor. Den började brytas av kronan under ledning av Scheffer, som hade utsetts till föreståndare för guldverket. Det uppstod tvister mellan kronan och den så kallade Ädelforssocieteten, som gjorde anspråk på en andel även i Övlandahultsfältet. Förhållandena mellan delägarna reglerades vid flera tillfällen, bland annat genom kungliga brev den 6 november 1739 och den 19 februari 1741.

När bolagets ursprungliga kapital hade förbrukats fick societeten från 1741 ekonomiskt stöd av kammarherren Louis De Geer. Han drog sig dock ur finansieringen 1743. Ett försök att få de vid denna tid över hela riket spridda delägarna att skjuta till nytt kapital misslyckades, och bolaget upphörde med driften. Kronan fortsatte däremot att utveckla verksamheten. Genom ett kungligt brev den 10 juli 1748 lades flera socknar som en särskild bergslag under guldverket. Dessutom tilldelades verket kronoegendomar. År 1773 införlivades Pauliströms bruk med verksamheten.

Det ekonomiska resultatet var hela tiden svagt. Verket arrenderades därför ut, och föreståndartjänsten drogs in eftersom den inte längre ansågs behövas. Genom ett kungligt brev den 22 oktober 1800 uppläts egendomen till bergmästaren Anton Svab för en period av trettio år. Svab överlät senare sin arrenderätt till andra personer. Det framfördes vid flera tillfällen anmärkningar mot hur de uppfyllde villkoren i arrendeavtalet. Vid 1815 års riksdag riktades sådan kritik mot den dåvarande arrendatorn, överdirektören Erik Kihlström. En utredning begärdes och genomfördes, men underkändes av 1818 års riksdag eftersom den inte ansågs vara tillräckligt grundlig. Efter en rättsprocess förklarades Kihlström ha förlorat arrenderätten genom Bergskollegiums utslag den 18 december 1821. Egendomen skulle återgå till kronans disposition den 1 oktober 1823. Kihlströms överklagande avslogs av Högsta domstolen den 14 juni 1824. Genom ett kungligt brev den 2 november 1824 beslutades därefter att kronans drift av guldverket skulle upphöra. Samtidigt skulle den som önskade få rätt att, i enlighet med gällande bestämmelser, ta upp och bearbeta gruvorna.

Personal

Inspektorer 1660–1683: Caspar Schmidt 1686–1694: Johan Dimberg

Bergmästare Bergmästaren hade tidigare haft sitt säte i Kristianstad. Genom ett kungligt brev den 26 februari 1778 förenades bergmästartjänsten med uppdraget som föreståndare för Ädelfors guldverk. Bergmästaren var därefter bosatt vid guldverket, fram till dess att föreningen av tjänsterna upphörde genom ett kungligt brev den 22 oktober 1800. Enligt ett kungligt brev den 14 september 1842 skulle bergmästartjänsten tills vidare inte tillsättas med någon ordinarie innehavare, i avvaktan på en omorganisation av bergmästardistrikten. När denna genomfördes genom ett kungligt brev den 6 oktober 1854 förlades bergmästarens stationeringsort till Växjö eller till en plats högst fem mil därifrån.

1694–1702: Jonas Schnack 1702–1709: Tomas Cletzer 1709–1724: Edmund Gripenhielm 1724–1736: Gustaf Lemoine 1736–1741: Anton von Svab 1742–1763: Erik Benzelstierna 1764–1781: Anders Törnebladh 1781–1807: Anders Albrekt Lundström 1807–1810: Abraham Hülphers 1810–1812: Benjamin Sandels 1812–1842: Lars Gustaf Jacobsson 1842–1855: Hans Axel Wedholm 1855–1881: Gustaf Fredrik af Ekenstam

Bergsfogdar Under 1600-talet fanns bergsfogdar endast i de delar av distriktet som omfattade Blekinge och Småland. Dessa tjänster fanns kvar till 1854. Vid Andrarum inrättades en särskild bergsfogdetjänst genom ett kungligt brev den 13 januari 1705. Den drogs in genom ett kungligt brev den 30 juni 1837. Under en period fanns även en särskild bergsfogde vid Ädelfors guldverk. Carl Forsberg fick fullmakt till denna tjänst av Bergskollegium den 1 mars 1803.

Första bergsfögderiet

1705–1707: Jesper Horster 1707–1710: Johan Ollman 1714–1717: Mikael Grahm 1717–1718: Peter Eneroth 1719: Mattias Aschenbom 1720: Nils Hagman 1721–1747: Otto Hjort 1747–1786: Henrik Troberg 1787–1793: Carl Fredrik Gestrich 1794–1810: Mattias Westerdahl 1810–1811: Thomas Ludvig Rönström 1811–1819: Gustaf Berthelius 1819–1837: Johan Wijkman

Andra bergsfögderiet

1664–1686: Jöns Hansson 1686–1692: Hans Jönsson Rosendahl 1692–1732: Gustaf Mobeck 1733–1734: Nils Johan Kiällman 1735–1746: Anders Bergström 1746–1748: Hans Persson Wickenberg 1749–1761: Anders Lönnroth 1761–1765: Sven Gumaelius 1766: Erik Fahlbeck 1766–1776: Carl Magnus Angell 1776–1793: Bengt Olof Lundblad 1793–1815: Anders Törnesson 1816–1827: Gustaf Strömbom 1828–1854: Anders Gustaf Slettengren

Referenser Noter

Kategori:Bergmästardömen