Risinge gamla kyrkogård, även kallad Risinge S:ta Maria kyrkogård är en kyrkogård vid Risinge gamla kyrka, även kallad Sankt Maria kyrka, i Risinge socken, Finspångs kommun. Kyrkogården ligger omkring tre kilometer söder om Risinge nya kyrka och har vuxit fram omkring den medeltida kyrkan.

Kyrkogården omges till stor del av en medeltida bogårdsmur och innehåller även en sannolikt medeltida tiondebod. Tillsammans med kyrkan bildar dessa en ovanligt välbevarad medeltida kyrkomiljö. Kyrkogården har inte varit i fullt bruk sedan Risinge nya kyrka invigdes 1849, men begravningar har fortsatt att ske där under senare tid. Historia Den medeltida kyrkplatsen Risinge gamla kyrkas äldsta delar kan ha uppförts under slutet av 1100-talet eller omkring år 1200. Kyrkogården växte sannolikt fram omkring kyrkan redan under medeltiden. Kyrkans ursprungliga långhus förlängdes tidigt mot väster. Under 1300-talets första hälft ersattes det äldre koret av ett nytt kor med samma bredd som långhuset. Under 1400-talet valvslogs kyrkan och försågs med kalkmålningar utförda av den så kallade Risingemästaren. Kyrkogården omgavs under 1300-talet av en spåntäckt bogårdsmur av sten. I muren fanns stigluckor i öster och söder samt senare även i väster. Den murade tiondeboden i kyrkogårdens nordöstra hörn anses också kunna vara medeltida. Kyrkans nuvarande kor med tresidig avslutning uppfördes 1638. Ett timrat vapenhus tillkom i väster 1712, sakristian byggdes under 1730-talet och 1738 uppfördes en korsarm i norr. Korsarmen var avsedd för smeder och andra arbetare vid Finspångs bruk.

Bogårdsmuren och klockstapeln Den västra delen av bogårdsmuren revs 1712 när kyrkogården utvidgades mot väster. Den ersattes senare av ett järnstaket. En klockstapel stod ursprungligen på kyrkogården. År 1684 flyttades den utanför ringmuren till ett berg söder om kyrkan. Klockstapeln revs 1829. Kyrkan saknade stentorn. Enligt en beskrivning från 1760 fanns i stället ett mindre trätorn över koret och ytterligare ett över sakristian.

Risinge nya kyrka Trots flera utbyggnader blev den medeltida kyrkan för liten för den växande församlingen. En ny kyrka uppfördes omkring tre kilometer norr om den gamla och stod färdig 1849. När den nya kyrkan togs i bruk övergavs den gamla kyrkan och fick under en tid förfalla. Kyrkogården fortsatte dock sannolikt att användas, åtminstone för enklare gravsättningar. Under vissa perioder kan begravningsverksamheten helt ha legat nere. Den gamla kyrkan genomgick en omfattande översyn under 1890-talet. År 1907 beslutade församlingen att överlämna kyrkan till staten. Överlämnandet genomfördes 1908, och kyrkan kom därefter att förvaltas av Riksantikvarieämbetet.

Kyrkogården under 1900-talet

Trots att kyrkan hade överlämnats till staten fortsatte kyrkogården att användas som begravningsplats. Bogårdsmuren reparerades 1911 och under de följande åren ordnades hela kyrkogården. Ett fotografi från 1913 visar att området söder om kyrkan då huvudsakligen bestod av gräsmark utan gravvårdar. På fotografier från 1930-talet syns däremot höga gravstenar, enklare stenvårdar och flera vitmålade träkors. Äldre fotografier visar även små blomsterkullar och grusgravar omgivna av häckar. Under mitten av 1900-talet fanns ett område med häckomgärdade grusgravar från korets sydportal och västerut förbi kyrkans sydportal. En gravkarta upprättades 1951. Den visar bland annat gravar med stenramar och häckar samt ett gravstaket omkring gravplats A:1. Kyrkogården dränerades 1944. Året därpå reparerades bogårdsmuren och ett hål i murens sydöstra hörn sattes igen. Hela muren försågs då med spåntäckning. Arbetet utfördes av vapenfria värnpliktiga. Ytterligare reparationer av muren genomfördes under 1970-talet. Fotografier från 1975 visar att vissa delar av muren var oputsade medan andra hade ett tunt putslager.

Läge och omgivning Kyrkogården ligger i ett småkuperat odlingslandskap utmed en äldre vägsträckning. Marken sluttar svagt uppåt mot norr och omgivningarna består av öppna åkrar och skogklädda höjder. Väster om kyrkogården ligger Risinge prästgård. Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes 1859 på samma plats som en äldre föregångare. Byggnaden är uppförd av reveterat timmer och förklarades som byggnadsminne 1977. Norr om kyrkogården ligger Risinge hembygdsgård och en klockstapel. Hembygdsgården invigdes 1930 och den nuvarande klockstapeln stod färdig 1936.

Kyrkogårdens utformning Kyrkogården har en rektangulär planform med sin längsta utsträckning i öst–västlig riktning. Kyrkan ligger nära den norra muren och är orienterad i samma riktning. Kyrkogården är indelad i 33 gravkvarter. Den sydöstra delen har en öppen och ålderdomlig karaktär med stora gräsytor och få häckar. Den västra och sydvästra delen är mer regelbundet ordnad med rygghäckar och familjegravar från framför allt 1900-talet. Den medeltida kyrkan, den höga bogårdsmuren, stigluckorna och tiondeboden ger kyrkomiljön en tydligt ålderdomlig prägel.

Bogårdsmuren Utformning Kyrkogårdens norra, östra och södra sidor omges av en hög bogårdsmur. Muren är huvudsakligen uppförd av gråstensblock, grovslammad och vitkalkad. Muren kröns av ett sadeltak som vilar på liggande timmer och är täckt med stickspån. På den södra murens utsida finns fem strävpelare. Den västra delen av kyrkogården omges i stället av ett enkelt smidesjärnstaket på en låg grund av gråsten. Staketet fortsätter en kortare sträcka längs de västligaste delarna av den norra och södra sidan. Bogårdsmuren betraktas som en av de bäst bevarade medeltida kyrkogårdsmurarna i Sverige och som unik i Östergötland.

Stigluckor I den östra muren finns en stiglucka med sadeltak täckt av stickspån. Porten består av pärlspontad träpanel och är försedd med stora smidda gångjärn. I den södra muren finns en djup stiglucka som skjuter ut från muren och bildar ett mindre rum. Mot kyrkogården har den dubbla plankportar av enkel uthustyp. Den yttre öppningen är igensatt. Stigluckorna är viktiga delar av den medeltida kyrkomiljön och hör nära samman med bogårdsmurens utformning.

Ingångar Huvudingången ligger i väster och består av en dubbelgrind av järnsmide mellan fyrkantiga granitstolpar. Grindarna har delvis vågformade järntenar och ett konkavt krön. Till grinden leder en trappa av granit med enkla ledstänger av smidesjärn. Grindarna är från 1900-talet. I norr finns en enkelgrind med liknande utformning. Vid inventeringen fanns även en tillfällig öppning där en del av järnstaketet hade lyfts bort.

Tiondeboden

I kyrkogårdens nordöstra hörn står en byggnad som sannolikt har använts som tiondebod. Den är inbyggd i kyrkogårdsmuren och kan vara medeltida. Byggnaden är huvudsakligen uppförd av gråsten och har slätputsade fasader. Sadeltaket är täckt med stickspån. På den norra gaveln finns en dörr, en stickbågig öppning med trälucka på den övre våningen och ytterligare en mindre öppning högre upp. Dörren är försedd med smidda järnbeslag och små järnringar. Tiondeboden hör till ett fåtal bevarade byggnader av denna typ i Östergötland.

Vegetation Kyrkogården omges delvis av en trädkrans. Den består bland annat av lindar, lönnar, en ek och yngre lövträd. En stor lind öster om kyrkans kor dominerar den östra delen. Flera lindar flankerar även gången fram till kyrkans västra vapenhus. På den västra och sydvästra delen finns klippta rygghäckar av bland annat tuja, idegran, oxbär och liguster. Häckarna ger dessa delar en mer strikt och regelbunden karaktär. Trädkransen finns markerad på den häradsekonomiska kartan från 1800-talets senare del. Den är ett uttryck för det parkideal som blev vanligt på landsbygdens kyrkogårdar under 1800-talet.

Gångsystem Kyrkogårdens gångar är belagda med krossgrus. Huvudgången löper från den västra grinden till kyrkans vapenhus. Gången fortsätter söder om kyrkan till den östra stigluckan och norr om kyrkan fram till den norra korsarmen. En större grusgång löper runt kyrkogårdens södra och östra delar. Kvartersindelningen markeras i allmänhet inte av gångar. Mellan de flesta kvarteren finns i stället gräsytor.

Kvarter

Kvarteren A–G Kvarteren A–G ligger nordväst om kyrkan. Området har en förhållandevis strikt karaktär genom de klippta rygghäckarna. Den västra delen av kvarter A skiljer sig från de övriga genom sina större familjegravar. Där finns bland annat en grusgrav omgiven av ett gjutjärnsstaket och försedd med ett stort granitkors över kontraktsprosten Stenhammar, som avled 1845. I området finns även ett gjutjärnskors från 1911 och flera höga gravvårdar av svart granit från början av 1900-talet. De flesta gravsättningarna är från perioden 1908–1984. Titlar som hemmansägare och lantbrukare förekommer på flera gravvårdar och speglar socknens jordbruksprägel.

Kvarter H Kvarter H ligger i kyrkogårdens sydvästra hörn och innehåller ett antal större och mer påkostade gravanläggningar. Flera av gravvårdarna är från 1890-talet och utförda i svart eller grå granit. Bland vårdarna finns en svart obelisk och en gravvård av kalksten med inskriftstavla av marmor. En grusgrav över kyrkoherden Graneli omges av en klippt tujahäck. I kvarteret finns gravar över två kontraktsprostar och en kyrkoherde. Området tycks därmed ha använts för flera av församlingens präster.

Kvarteren J–R Kvarteren J–R ligger sydväst och söder om kyrkan. De har en strikt karaktär som skapas av åtta nord–sydligt orienterade rygghäckar. Gravvårdarna är varierande, men merparten är låga och breda och utförda av svart eller grå granit. I områdets centrala del finns även flera högre vårdar. Bland gravvårdarna finns två gjutjärnskors. Det äldsta är från 1846 och rest över masmästaren Hallberg. Korset har trepassformade ändar. Det andra järnkorset är av en typ som är vanlig på Risinge kyrkogård. Järnkors av denna typ kan ha tillverkats vid Finspångs bruk. I området finns också en bevarad grusgrav med stenram. Titeln hemmansägare är vanlig, medan titeln masmästare visar anknytningen till traktens bergs- och järnhantering.

Linjegravsområdet Sa–Sk Kvarteren Sa–Sk ligger söder och sydöst om kyrkan. Området saknar träd, buskar och häckar och har därför en öppen och ålderdomlig karaktär. Kvarteren har huvudsakligen använts för gravsättningar i den allmänna linjen. Gravsättningarna skedde efter hand som dödsfallen inträffade, utan att särskilda familjegravplatser reserverades. Gravvårdarna består huvudsakligen av små granitstenar, träkors samt kors av smides- eller gjutjärn. Omkring 15–20 procent av vårdarna är kors. Bland de bevarade gravvårdarna finns fyra träkors från perioden 1948–1963 över personer som bodde på Mo gård. Där hade en skola för döva inrättats 1946. Två små svarta gravvårdar är resta över skogvaktaren C. A. Frej och hans hustru A. Maria Frej. Eftersom makarna avled vid olika tidpunkter men vårdarna står intill varandra kan stenarna ha flyttats från sina ursprungliga platser. Linjegravsområdet är ett av de bäst bevarade i Östergötlands län. Årtalen på gravvårdarna visar att begravningarna sannolikt började i öster och fortsatte västerut. Antalet linjebegravningar på Risinge gamla kyrkogård minskade troligen efter att Björkallén vid Risinge nya kyrka invigdes 1916 för den typen av gravsättningar.

Kvarteren I, T och U Kvarteren I, T och U ligger längs den södra och östra bogårdsmuren. De består huvudsakligen av öppna gräsytor och innehåller endast ett fåtal gravvårdar. Vid inventeringen fanns endast fyra gravvårdar i områdena, samtliga i kvarter U. De var från perioden 1968–1983, med undantag för en vård som kan vara äldre. Mellan kvarteren I och T finns den igensatta södra stigluckan, som senare har använts som förrådsutrymme.

Kvarteren V, Y och Z