Johan Hansson Dreilich, död 1686 eller 1687, var en borgmästare i Nora stad 1654-1681. Han var stadens representant vid riksdagarna 1654, 1664, 1672, 1675, 1676 och 1680.
Inget är känt om Johan Hanssons bakgrund. Han kom till Nora 1650 som stadsskrivare, och verkar ha skött uppgiften väl, och då han tillträdde som borgmästare verkar det ha skett utan något att invända från borgarna. Efterhand verkar dock konflikterna med Noraborna hopa sig. Johan Hansson hade tendens att sköta posten som borgmästare utan att rådgöra med några andra och med tydlig ambition att sko sig. Han drog på sig mängder med rättstvister. Han hade dock en god förmåga att formulera sig i skrift och lyckades inför landshövdingen få det att framstå som att han var den oskyldigt attackerade. En av de han råkade i konflikt med var kyrkoherden Erik Olofsson, som tvingades resa till domkapitlet för att försvara sig mot borgmästarens anklagelser. Till en början var det mest småkonflikter, men 1667 lät Noraborna genom stadsskrivaren Nils Knutsson författa en lång besvärsskrift på klagomål som dom lade fram för borgmästaren, som klaga inför Kunglig majestät över deras uppvigling. Johan Hansson skulle ha vägrat någon inom rådsturätten ta del av stadens räkenskaper, handlat mot rådsturättens vilja och utfärdat vrånga domar. Kunglig majestät hänsköt ärendet till hovrätten, och suspenderade Johan Hansson tills dess dom fallit. Noraborna försökte vid 1668 års ständermöte driva på en avsättning av Johan Hansson, men förgäves. När Svea hovrätts dom slutligen föll i december 1668 innebar den att Johan Hansson friades från alla anklagelser. Stadsskrivaren Nils Knutsson tvingades avgå. Av allt att döma hade Johan Hansson gynnare inom högre kretsar. 1666 fick han som livstidsdonation Fintorp och Gunneruds hage, enligt motiveringen för att han "under den sista danska fejden en fullkomlig rustning till vår och kronans tjänst utan vedergällning hållit". 1667 bekräftade Kunglig majestät hans rätt till Alntorps ö i Norasjön, 1671 lyckades han få kronan att öka hans lön. Sedan Johan Hansson lyckats tysta oppositionen bland borgerskapet kom han dock att söka konflikt med andra, från 1673 låg han i personlig konflikt med bergsfogden Joel Stensson, 1675 lyckades han reta upp sockenborna genom att sätta upp sitt och hustruns namn med förgyllda bokstäver på södra kyrkdörren, kort därefter lät han avsätta tre nämndemän från Nora häradsrätt för att de skulle ha varit partiska vid värderingen av hans ägor. En allvarliga konflikt uppkom sedan han själv ville tillsätta en ny kyrkoherde i Nora. Borgerskapet i Nora hade 1674 valt kaplanen Erik Barkman som sin efterträdare som kyrkoherde. Valet hade bekräftats av biskopen, men när Johan Hansson som varit frånvarande vid valet återkom, skickade han brev till kunglig Majestät, som utnämnde amiralitetspastorn Gustaf Mörck till kyrkoherde. Borgarna i Nora lyckades han tysta genom att ifrågasätta om de verkligen ville klaga över Kunglig majestäts beslut, men bergmännen gick vidare, och påpekade att Nora inte var något regalt pastorat, och lyckades få Nicolaus Johannis Rudbeckius, som var den som utsett Barkman att skriva ett brev där han åberopade sin rätt att få tillsätta kyrkoherdar i icke regala pastorat. Kunglig Majestät godkände utnämningen av Barkman och beordrade även landshövdingen i Örebro att utreda om inte Johan Hansson var den som orsakat oredan genom att han i Stockholm uppträtt såsom representant för "Nora stads innebyggare". Några konsekvenser för Johan Hansson fick dock inte händelsen, men relationen mellan honom och kyrkoherden Barkman blev dock inte den bästa, och Johan Hansson kom att anklaga honom för diverse felsteg under åren framöver. Det verkar dock som de sympatier för Johan Hansson som tidigare funnits i Stockholm blivit förverkade, och som han fortsatte som tidigare växte missnöjet i Nora. När landshövdingen Mårten Reutercrantz besökte Nora i juni 1679 inför valborgsmässorådstun passade alla på att framföra klagomål. Han hade undanhållit pengar ur stadskassan, överfallit fiskalen Lars Krögh och häradsskrivaren Björklund. Den senare hade han fråntagit hans värja och låtit spärra in i stadens häkte, med mera. Johan Hansson försökte försvara sig, men Mårten Reutercrantz lät sig inte nöjas, utan beslutade att ärendet skulle gå till rättslig prövning av häradshövdingen i Nora härad. Johan Hansson valde dock att resa till Stockholm, för att inför Kunglig majestät lägga fram sin syn på saken och få till ett ingripande den vägen. Mårten Reutercrantz valde dock denna gång att ingripa, och skicka ett eget brev till Kunglig majestät där han redogjorde för sin syn, och bifogade en egen skrivelse undertecknad av flera representativa norabor, kyrkoherden Erik Barkman, landsfiskalen Lars Krögh, lagföraren Anders Holm, Stadsskrivaren Olof Norin, bergsfogden Nils Norman och befallningsmannen Gilius Giliusson. Man bevarade att häradsrättens undersökning inte skulle bli rättvis, då häradshövdingen var Johan Hanssons svåger. Resultatet blev att Kunglig majestät 12 januari 1680 beslutade att Svea hovrätt skulle utreda ärendet. Johan Hansson verkar inte ha låtit sig bekommas. Efter att ha återvänt till Nora lyckades han där på allmän rådstuga dels få sig utsedd till riksdagman och dels utförda en skrivelse till kungen, med anklagelser om ämbetsfel mot landshövding Mårten Reutercrantz. Mårten Reutercrantz som snart fick kunskap om skrivelsen skrev han till noraborna och bad om förklaring. Där meddelades, att Johan Hanssons riksdagsmandat tillkommit genom en kupp på rådstugan, och att han i staden inte önskade annat än att få honom avsatt. Noraborna valde i stället att till Stockholm sända rådmannen Johan Petré som stadens representant. Man hade alltså nu två riksdagsmän för staden. Johan Hansson gav dock inte upp kampen. Från Stockholm lät han sända brev till sin hustru, som i hemlighet lät samla "några och fyrtio personer" för vilka upplästes och godkändes en skrift där borgmästaren vände sig till borgarna i Nora från kungen begärde att Johan Hansson skulle få behålla sin representation vid riksdagen. Med den skriften avfärdade Johan Hansson nu Johan Petré. Ännu vid riksdagens slut hade det inte kunnat avgöras vem som egentligen representerade staden. Under tiden hade dock Mårten Reutercrantz och Noraskoga bergslags riksdagsman Olof Nilsson i Kåfalla förmått Svea hovrätt att ta upp fallet för behandling. Nu gick det relativt fort och i september 1681 avsattes Johan Hansson. Turerna runt Johan Hansson var dock inte slut. Han kom att fortsätta att stämma norabor inför rådstugan i ekonomiska konflikter, och uppträdde med "buller och orolighet" samt uttryckte "förakt och missfirmelse" mot rätten. Han vägrade också att redovisa hur han använt stadens medel under sin tid som borgmästare. I december 1684 dömdes han slutligen att "göra redo och besked för alla de penningar och medel, som han under varande sin tjänst vid staden haver haft om händer av stadsens medel och inkomster". Då redovisning ännu ett år senare saknades sattes Johan Hansson i arrest och hans egendom beslagtogs. Efter att ha gett löfte om att söka tillfredsställa sina kreditorer blev han frisläppt, och skyndade då till Stockholm, där han lyckades få resning i Svea hovrätt i fråga om medelförvaltningen. Resultatet blev dock detsamma. Domen stod fast och i juni 1686 erhöll Nora stad tillstånd att gottgöra sina förluster genom att på offentlig auktion försälja Johan Hansson egendom och lösöre.
Johan Hansson stannade kvar i Stockholm och försökte få till stånd en resning. Han avled dock troligen kort därefter. I ett brev 14 maj 1687 sägs han vara död. Han begravdes i Ladugårdslandets kyrka. Ett epitafium över honom och hans hustru, uppsatt i samband med hans hustrus död 1678, hänger dock i Nora kyrka.
Källor Lindesberg och Nora genom tiderna del 2., Wilhelm Tham
Kategori:Födda okänt år Kategori:Avlidna 1680-talet Kategori:Män Kategori:Noras borgmästare