Margaret Elizabeth O'Brien, född 1711, död 1787, var en spansk hovfunktionär. Hon var hovdam till Elisabet Farnese.Pavía Dopazo, Naiara (21 de junio de 2012). «Margarita Isabel O´Brien: condesa jacobita y dama de la monarquía española». Brocar. Cuadernos de Investigación Histórica (36): 65-93. ISSN 1885-8155. doi:10.18172/brocar.1564.

Hon var dotter till irländaren Eugene O'Brien och N. Ballecour, dotter till guvernören i Douai i de spanska Nederländerna. Vid det franska hovet spekulerades det i att hon var den oäkta dottern till kardinal Pierre Guérin de Tencin.

År 1726 gifte hon sig med sin släkting, Daniel O'Brien, som då var soldat i den franska armén. Från och med detta ögonblick skulle hon vara känd som Madame O'Brien. Efter att ha fått en son, James Daniel (1736-1780), tog äktenskapet slut.

Efter sitt äktenskap bodde Margareta i Paris och blev en viktig figur, och hade till och med affärer med personer som Charles de Saint-Albin, ärkebiskop av Cambrai och oäkta son till regenten Philippe, hertig av Orléans; och Marmontel. Hon spelade också en betydande roll som spion och intrigmakare vid det franska hovet för den spanska kronans räkning, särskilt under Fernando de Silva y Álvarez de Toledos, dåvarande hertig av Huéscar, ambassad till Ludvig XV. Efter en serie förhandlingar som fördes av kardinal Silvio Valenti Gonzaga , och genom Benedictus XIV: s ingripande, utsågs hon till hovdam åt Elisabeth Farnese, Spaniens drottning, hustru till Filip V. Hon tjänstgjorde aldrig som hovdam vid det spanska hovet; hon fick helt enkelt lönen och beordrades att stanna kvar vid Ludvig XV:s hov.

Från 1745 anslöt sig hennes make till den jakobitiske tronpretendenten, James Francis Edward Stuart. Han skickades först till Paris av prinsen och flyttade senare till hans exil i Rom för att bo nära honom. Daniel O'Brien fick titeln Earl of Lismore från den jakobitiske tronpretendenten, och därför var Margaret O'Brien allmänt känd i Frankrike som Madame de Lismore. Efter undertecknandet av fördraget i Aachen 1748, genom vilket Ludvig XV erkände huset Hannovers legitimitet till den engelska tronen (mot James Francis Edward Stuarts påståenden), blev hennes ställning i Paris komplicerad. Till exempel slutade hon ta emot hovmedlemmar förutom Benedictus XIV:s påvliga nuntie.

Hon fick slutligen order att lämna det franska hovet i januari 1749. Margaret flyttade till Orléans, där hon blev sjuk. Enligt René Louis de Voyer de Paulmy, markis d'Argensons, memoarer låg ursprunget till denna exil i Ensenadas fall, som stod den dåvarande änkedrottningen Elisabeth Farnese nära, och Carvajals uppgång, som stod kung Ferdinand VI av Spanien nära. I januari året därpå återvände hon till hovet på order av Ludvig XV. Denna order kom med en varning att inte intrigera ytterligare, samt en förklaring från Ludvig XV som uppgav att exilen berodde på hans minister Maurepas. Samma år hade hennes make utsetts.

På 1750-talet hamnade Margaret i centrum för en genealogisk kontrovers på grund av information som Moreri publicerade i hans ordbok om hennes härkomst. Det var Charles O'Brien, earl av Thomond och marskalk av Frankrike, som motsatte sig släktskapet med Margaret och hennes make, vilket han hävdade härrörde från den information som Margaret lämnat till ordboken, allmänt känd som Moreris.

År 1757, fyra år efter att hertigen av Huéscar lämnat sin ambassad, fick hon en order från Ludvig XV om sin exil till den franska staden Caen. Två år senare nämns hon i Casanovas memoarer, där hon åtföljde Charles de Saint-Albin.

Referenser

Kategori:Kvinnor Kategori:Födda 1711 Kategori:Avlidna 1787 Kategori:Personer i Frankrike under 1700-talet Kategori:Spanska hovdamer Kategori:Spioner under 1700-talet