A3 var en spårvagnsmodell som användes av Stockholms Nya Spårvägs AB (SNS) och dess efterföljare Stockholms Spårvägar (SS). De 50 vagnarna var tillverkade år 1907 av Arlöfs Waggonfabrik, med elektrisk utrustning från AEG, och kallades därför "Arlövvagnar". Vagnarna var tvåaxliga, ursprungligen med 1,8 meters axelavstånd, och skilde sig från tidigare elspårvagnar i Stockholm genom att vara något större och ha tvärställda säten.

Ursprungligen fanns två versioner med olika motortyper; vagnarna med nummer 121-150 hade därför littera A3 medan vagnarna med nummer 151-170 hade littera A4. A4-vagnarna hade också lite mindre påkostad inredning i furu i stället för mahogny. När vagnarna togs över av SS omlittererades de tidigare A3-vagnarna till A2, medan de tidigare A4-vagnarna förvirrande nog omlittererades till A3. Vagnsnumren ändrades inte.

Mellan 1918 och 1922 experimenterade SS för att hitta ett bra sätt att modernisera A2- och A3-vagnarna. Verkstaden i Råsunda byggde om ett antal vagnar på prov med olika utformning av plattformarna och med axelavståndet ökat till 2,2 eller 2,3 meter. Dessa varianter littererades A2a, A2b, A2d, A3b och A3d. Två andra vagnar fick 3 meters axelavstånd år 1920, likt det första förslaget till A11-vagnarna, och littererades A2c respektive A2f. 3 meter visade sig vara ett alltför långt axelavstånd som gjorde vagnarna urspårningsbenägna. 1922 och 1923 byggdes tio vagnar om till den nya varianten A2e med 2,4 meters axelavstånd och en dörrplacering som var anpassad till enmansbetjäning, utan konduktör. SS ville minska personalkostnaderna, men inte heller detta försök var helt lyckat: resenärerna i Stockholm gillade inte att behöva betala direkt vid påstigningen och började ofta argumentera med förarna.

År 1925 hade SS experimenterat klart och alla Arlövvagnar utom A2c, A2e och A2f byggdes om till ett nytt standardutförande med stora inbyggda plattformar, dubbeldörrar och 2,6 meters axelavstånd. Alla de ombyggda vagnarna fick littera A3 oavsett nummerserie och tidigare ombyggnader. Utformningen var inspirerad av A8-vagnarna som hade byggts om på ett liknande sätt år 1923-1924. År 1928 byggdes även A2e-vagnarna om till den nya standardtypen A3. De två A2c- och A2f-vagnarna byggdes däremot inte om mer utan skrotades redan 1935.

Innan A11-vagnarna levererades år 1922 användes Arlövvagnar även på långa linjer exempelvis till Bromma och Sundbyberg, men från 20-talet var de framförallt innerstadsvagnar. Förortslinje 18 till Ekensberg trafikerades dock med A3-vagnar ända till nedläggningen år 1949.

De sista A3-vagnarna togs ur trafik år 1964. A3 143 såldes år 1963 till Svenska Spårvägssällskapet och har gått i museitrafik såväl på Museispårvägen Malmköping som på Djurgårdslinjen. Två vagnar byggdes om år 1957 till dieselelektriska lok littera A288, varav ett också har bevarats i Malmköping. En vagn byggdes om till dammsugningsvagn för Stockholms tunnelbana och står sedan 1998 uppställd vid Brommadepån i orenoverat skick.

Referenser

Kategori:Stockholmsspårvagnar