Finlands namn är två till ursprunget obesläktade. Finland används på svenska och i olika former på de flesta av världens språk; Suomi används på finska och i motsvarande former i de övriga östersjöfinska språken. Ingetderas ursprung är känt, och för ingetdera finns någon allmänt accepterad förklaring.

Äldre härledningar av Suomi ur de finska orden suo ’kärr’ eller suomu ’fjäll’ är förkastade i modern forskning på både semantiska och morfologiska grunder. Två förklaringar dominerar dagens diskussion, där den ena härleder Suomi genom en kedja av lån mellan urfinska, samiska och baltiska språk ur ett baltiskt ord för ’land’; detta knyter därmed namnet till landskapsnamnet Häme och det samiska sápmi. Den andra förklaringen ser Suomi och sápmi som återspeglingar av en gemensam urfinsk-samisk självbeteckning av oklart ursprung. Det fornnordiska ordet finnr bakom Finland tycks däremot ha varit en skandinavisk benämning på nordliga grannar i allmänhet; i norskt bruk avsåg det samerna, i svenskt invånarna i sydvästra Finland.

Båda namnen syftade ursprungligen bara på kusttrakten kring Åbo, det landskap som senare kom att kallas Egentliga Finland. Från 1308 var Österlandet den officiella benämningen på den östra riksdelen; från mitten av 1400-talet trängde Finland undan det, och Österlandet nämndes i officiella dokument sista gången 1525. Titeln storfurste av Finland, införd i den kungliga titulaturen 1581, bars fram till 1720, och från 1809 blev Storfurstendömet Finland den officiella beteckningen på det autonoma Finland inom det ryska riket.

Suomi

Belägg och utbredning

På finska heter Finland Suomi och varianter av detta namn används på de östersjöfinska språken, såsom estniska, samt på samiska och de baltiska språken lettiska och litauiska. På svenska heter landet Finland och varianter av detta namn används på de flesta av världens språk. Bådadera namnens ursprung är oklart.

Som personnamn är Suomi belagt redan 811, som ortnamn i former som Somewesi 1323, och avledningen suomalainen som personnamnet Somalayni 1340. Motsvarande former finns i de övriga östersjöfinska språken: ingriska sōmi, votiska sōmi, estniska Soome och livländska sūom, medan formerna i karelska, ludiska och nordsamiska är lån från finskan. Lettiskans sāms ’finne’ har härletts ur östersjöfinskt *sōme.

Namnets ålder

Namnet kan visas vara gammalt. Det är en e-stam, och sådana stammar är med få undantag minst 1 500 år gamla; avledningen suomalainen saknar dessutom den stamväxling som finns i yngre namn som Lappi–lappalainen. Om ordet ursprungligen var ett ortnamn eller ett etnonym är oklart; innan dess syftning vidgades betecknade det trakten kring Åbo, det landskap som senare kom att kallas Egentliga Finland.

Förkastade förklaringar

Enligt en äldre teori, som går tillbaka till 1600-talet men numera är förkastad, skulle Finland och Suomi båda betyda ”kärrlandet” (”fenland”), eftersom suo betyder kärr eller mosse på finska, likaså Fen (→ Fin) på äldre och regional nordiska (jämför , ”kärr”; jämför även Danmark, ”plattlandet”). Nyare forskning har avfärdat kopplingen mellan Suomi och suo av både semantiska och morfologiska skäl. Även för Finland och finne anses härledning ur ordet för kärr vara fonologiskt ohållbar.

Låneförklaringar

Enligt en teori som ursprungligen lades fram av Jorma Koivulehto härstammar Suomi från samma urbaltiska ord för ”land” (jämför lettiskans zeme och litauiskans žemė) som antas ligga bakom landskapsnamnet Häme (Tavastland) och det samiska folknamnet sápmi, via en flerledad lånekedja mellan urfinska, samiska och baltiska språk. Koivulehto reviderade senare sin egen förklaring till bakomliggande ord, men själva tanken att Suomi, Häme och sápmi har gemensamt ursprung räknas alltjämt som en av de mer diskuterade hypoteserna. Petri Kallio föreslog ett tag i stället att Suomi fristående skulle härröra från ett indoeuropeiskt stamord med betydelsen ”land” eller ”människa” (jämför latinets homo), utan koppling till Häme eller samiskan, men har sedermera själv övergett den förklaringen.

Suomi och sápmi

Enligt en nyare, alltmer diskuterad uppfattning har i stället Suomi och det samiska sápmi ett gemensamt urfinsk-samiskt ursprung som självbeteckningar, snarare än att vara lånord från baltiska språk. Enligt denna tolkning, som förs fram i den etymologiska ordboken Suomen sanojen alkuperä, är ursprunget till den gemensamma formen oklart, och landskapsnamnet Häme skulle i så fall vara ett senare lån från dess samiska form.

Finland

Ordet finnr

Det fornnordiska ordet finnr betecknade olika folk i olika skandinaviska språk: i norskt bruk syftade det traditionellt på samerna och på Lappland, i svenskt bruk på invånarna i Egentliga Finland. I Norge har finne och Finnmarken behållit den samiska innebörden ända in i vår tid, medan finnarna där kallats kväner. Sedan svenskarna – kanske under vikingatiden – börjat kalla samerna lappar kom finne och Finland i svenskt språkbruk i stället att avse Finlands finskspråkiga invånare och deras hemland.

En parallell har dragits till det germanska ord som ligger bakom welsh, vallon och vlach: i olika germanska språk kom det att beteckna helt olika grannfolk, och betydelsen var ungefär ’de som inte är vi’. Detsamma gäller sannolikt finnr och Finland. I takt med att det svenska väldet utvidgades österut under senmedeltiden vidgades syftningen hos Suomi och Finland parallellt med varandra.

Fenni och Phinnoi

Den romerska historikern Tacitus nämner Fenni-folket omkring 100 e.Kr. Namnformen återkommer omkring 198 hos Klaudios Ptolemaios som Phinnoi. Han beskriver dem som ett fattigt folk som livnärde sig på jakt snarare än jordbruk. Fenni nämns i sällskap med de näraliggande folken peucini och venethi, vilkas etniska tillhörighet Tacitus själv sade sig osäker på. Flera forskare har utifrån detta menat att Tacitus fenner snarare var samer än östersjöfinnar. Andra har invänt att jordbruket kanske ännu inte var den huvudsakliga näringen bland östersjöfinsktalande vid den här tiden. Beskrivningen utesluter därför inte heller dem entydigt.

Tidigaste belägget för finnar som invånare i Finland finns i påvebullan Gravis admodum från 1171 eller 1172 som uppmanade Sveriges biskopar och jarl att förhindra finnarnas (Phinni) återfall till hedendomen. Till skillnad från flera äldre källor, där finnar ofta syftade på samerna, avser bullan otvetydigt invånarna i Finland.

Finn-ortnamn i Skandinavien

I Danmark och södra Sverige förekommer gamla bynamn med leden finn- – Finne, Finby, Finböle – som ibland tagits som belägg för att finnar en gång bott så långt västerut. Ortnamnsforskningen stöder inte detta, eftersom finskspråkig bosättning kunde väntas ha lämnat även andra slags ortnamn efter sig. De nordiska språken spred sig norrut förhållandevis sent – för omkring 1 500 år sedan talades de ännu i Danmark och södra Sverige – och när de vandrade i vågor längs Norges kust och upp genom Sverige fördes den gamla benämningen på de tidigare invånarna över på varje ny uppsättning grannar: på samerna hos norrmännen, på finnarna hos svenskarna.

Namnens historiska användning

Under medeltiden syftade namnet Finland ursprungligen bara på landskapet kring Åbo, medan Sveriges hela östra riksdel började på 1300-talet kallas Österlanden eller Österlandet. Från 1400-talets senare hälft övertog Finland i stället den vidare betydelsen. Det ursprungliga landskapet fick därför namnet Egentliga Finland, men först på 1600- och 1700-talet.

De äldsta beläggen

miniatyr|Den förkomna runstenen U 582 i en teckning av Johan Hadorph från 1600-talet. Inskriften är det äldsta kända belägget för ortnamnet Finland.

Det äldsta kända belägget för ortnamnet Finland är en inskrift på den numera förkomna runstenen U 582 vid Söderby-Karls kyrka i Norrtälje kommun, daterad till vikingatiden (725–1100). Stenen tillägnades en man ”som blev dräpt i Finland” (drepinn á Finnlandi). En andra runinskrift som nämner landet är gravhällen G 319 i Rute kyrka på Gotland, daterad till 1200-talets förra hälft, gjord för Auðvaldr, ”som dog i Finland” (á Finnlandi dó).

Latinska och isländska källor från 1200-talets första hälft innehåller flera av de äldsta beläggen för namnet Finland. Termen Finlandia nämndes första gången i ett bevarat påvebrev från 1221 och knöts till Åbobiskoparnas titulatur. I Egilssagan räknades området Finnland upp bland grannländerna öster om Skandinavien. Samtliga dessa latinska och isländska namnformer syftade på trakten kring Åbo, det landskap som senare fick namnet Egentliga Finland.

Finland i medeltida ämbetstitlar

Termen Finlandia påträffades under medeltiden även i världsliga svenska ämbetstitlar. Överst stod hertigen av Finland (latin dux Finlandiae), en titel belagd från 1200-talets slut. Denna hertigtitels kända medeltida innehavare var Birger jarls son Bengt (1284–1291), Magnus Ladulås son Valdemar (1302–1317) och stormannen Bengt Algotsson (1353–1357). Riksdelens förvaltning sköttes av ”ståthållare” eller ”fogde över Finland” (advocatus respektive praefectus Finlandiae) med säte på Åbo slott. Militära ärenden i området hanterades av ”befälhavaren över Finland” (capitaneus terrae Finlandensis), som åtminstone 1335 residerade i Viborg.

Österlandet

Under medeltiden växte även benämningen ”Österlanden” (latin partes orientales) fram för att beteckna samtliga svenska besittningar öster om Bottniska viken. Namnet belades första gången i svenska källor vid kung Birgers förlikning med sina bröder i Örebro 1308. Benämningen blev vedertagen i synnerhet efter 1330-talet.

Även Österlanden förekom i ämbetstitlar, till exempel ”fougta i Österlandom”, capitaneus de Osterlande och ”hövitsman över allt Österlanden”. Bengt Algotsson, som 1353 gjordes till hertig av Finland och Halland, kallade sig själv 1355 osterlandiarum et vtriusque Hallandie dux (”hertig av Österlanden och båda Hallanden”).

Vid mitten av 1300-talet övergick man i skrift till den bestämda singularformen ”Österlandet”. Därefter fungerade Österlandet som samlingsnamn för hela den östra riksdelen, Egentliga Finland inräknat.

Österlandens samtliga områden likställdes med Åbo stift vid 1357 års uppgörelse mellan kung Magnus och hans son Erik. Gränsen mellan Uppsala ärkestift och Åbo stift vid Bottniska vikens norra kust gav den östra riksdelen en geografisk avgränsning som bestod ända fram till 1809.

Att Österland var ”ett biskopsdöme och ett lagmansdöme” motiverade i ett brev från 1362 landsdelens rätt att delta i kungavalet vid Mora stenar. Brevet har länge setts som Österlandets (sedermera Finlands) slutgiltiga inträde som en riksdel likvärdig med rikets övriga landskap, men rätten att delta i kungaval fanns redan inskriven i Magnus Erikssons landslag från omkring 1350.

Österlandet utgjorde ursprungligen en enda lagsaga, som 1435 delades i Norrfinne och Söderfinne lagsagor med Aura å som gräns. Enligt Jarl Gallén valdes namnen uppenbarligen eftersom ”södra och norra Österland” inte ansågs lämpliga. Denna förklaring har Torbjörn Eng ifrågasatt med hänvisning till senare exempel på liknande namnkonstruktioner, bland annat 1600-talets Västernorrlands lagsaga. Samma gräns vid Aura å gällde för häraderna inom Abå slottsläns fögderi: Masko och Vemo som räknades till Norrfinland, samt Pikis och Halikko som räknades till Söderfinland. Även Österlandets invånare började kallas för ”österleningarna”, ett uttryck belagt på 1400-talet.