Brian Christian de Claiborne Howard, född 13 mars 1905 i Hascombe, död 15 januari 1958 i Nice, var en engelsk poet och senare skribent för New Statesman.

Biografi Howard föddes i Hascombe i Surrey av amerikanska föräldrar med protestantisk härkomst. Han var en ättling till Benjamin Franklin1911 British census, 1873 District of Columbia Marriage records, "Founders of Anne Arundel and Howard Counties, p. 384", 1850 United States Census och växte upp i London. Hans far Francis Howard Gassaway var son till författaren Frank GassawayBrian Howard: Portrait of a Failure, Marie-Jaqueline Lancaster, Timewell Press, 2005, pg 6 och var medarbetare till James Whistler. Hans farfarsfar Stephen Griffith Gassaway var episkopal kyrkoherde i Christ Church, Georgetown, D.C.https://www.episcopalarchives.org/sites/default/files/publications/1850_GC_Journal.pdf p.222

Howard gick på Eton College, där han var en av Eton Arts Society-gruppen som innefattade Robert Byron, Harold Acton, Oliver Messel, Anthony Powell och Henry Green. Han började studera vid Christ Church, Oxford 1923. Han var framträdande i gruppen som senare blev känd som Oxford Wits. Han var medlem i Hypocrites' Club som inkluderade Harold Acton, Lord David Cecil, L.P. Hartley och Evelyn Waugh.

Vid Oxford var Howard en del av Railway Club, som inkluderade Henry Green, Roy Harrod, Henry Thynne, 6:e markis av Bath, David Plunket Greene, Harry Fox-Strangways, 7:e earl av Ilchester, Michael Parsons, 6:e earl av Rosse, John Sutro, Hugh Lygon, Harold Acton, Bryan Guinness, 2:e baron Moyne, Patrick Balfour, 3:e baron Kinross, Mark Ogilvie-Grant och John Drury-Lowe.

Det har föreslagits att Howard var Waughs modell för Anthony Blanche i En förlorad värld. Men Waugh skrev till Lord Baldwin: "Det finns en estetisk typ som ibland dyker upp i mina romaner under olika namn – det var 2/3 Brian [Howard] och 1/3 Harold Acton. Folk tror att det var helt och hållet Harold, som är en mycket mer rar och sansad man [än Howard]."

Vid denna tid hade han redan publicerats som poet, i A.R. Orages The New Age och den sista antologin Wheels av Sitwell. Han använde pseudonymerna "Jasper Proude" och "Charles Orange." Hans verser fanns också med i Oxford Poetry 1924. Hans poesi beundrades och främjades av Edith Sitwell i slutet av 1920-talet.

I slutet av 1920-talet var han en nyckelfigur bland Londons "Bright Young Things", en privilegierad, modemedveten och bohemisk grupp obevekliga festdeltagare, satiriserade i romaner som Evelyn Waughs Vile Bodies från 1930 där karaktären Miles Malpractice liknar Howard. Förutom Waugh kände Howard denna krets, inklusive Nancy Mitford, Henry Green, Harold Acton och särskilt Allanah Harper och Nancy Cunard. Han höll kontakt med båda under hela sitt liv.

År 1929 var han omskriven som inblandad i "Bruno Hat"-bluffen när de modemedvetna mr & mrs Bryan Guinness arrangerade en parodi på en Londonkonstutställning av en till synes okänd tysk målare vid namn Bruno Hat (imiterad av den tysktalande Tom Mitford, bror till Nancy och Diana Mitford — den senare vid den tiden gift mrs Guinness, societetsdam, konstbeskyddare och vän till Howard, Lytton Strachey, Evelyn Waugh, Boris Anrep, Dora Carrington, John Betjeman och andra konstnärliga och litterära personligheter – innan hennes andra äktenskap med den brittiske fascistledaren Sir Oswald Mosley. Bruno Hats målningar var verk av Brian Howard.

Howard tillskrivs att ha myntat uttrycket "Alla över 30 som skådas på en buss har misslyckats i livet", ofta felaktigt tillskrivet Margaret Thatcher. Enligt Daily Telegraphs korrespondent och historiker Hugo Vickers ( november 2006), var författaren Brian Howard. Uttrycket kom i bredare bruk när det användes av Loelia, hertiginna av Westminster, i hennes memoarer Grace and Favour (1961).

Därefter levde han ett mycket aktivt socialt liv, försökte acceptera sin homosexualitet och publicerade endast en omfattande diktsamling, God Save the King (1930). Han var aktiv som poet under spanska inbördeskriget, men engagerade sig inte i slutändan med någon stor noggrannhet i sina verk. Han drack mycket och använde droger.

Han hade en lång kärleksaffär med Sandy (Alexander William Bertie Gordon) Baird, som han kände från Eton.

Under andra världskriget deltog Howard i evakueringen av Dunkerque och arbetade senare för MI5 men avskedades i juni 1942, varefter han blev inkallad till Royal Air Force och fick en låg tjänstegrad vid Bomber Command. Överförd till en annan tjänst, där han kallade sin befälhavare för "Colonel Cutie" (en benämning Evelyn Waugh gav sin rebelliska skurk Basil Seal i romanen Put Out More Flags), avskedades Howard i december 1944, vid vilken tidpunkt han hade inlett en långvarig öppen relation med Sam Langford, en irländare som tjänstgjorde i Air Sea Rescue.

Efter kriget reste Howard runt i Europa med Sam, fortsatte att skriva sporadiska artiklar och recensioner för New Statesman, BBC och andra, arbetade sporadiskt på en ofullbordad biografi om den homosexuelle engelske författaren Norman Douglas, författare till romanen South Wind, men gjorde inget större arbete. På grund av alkohol, drogbruk och sexuella överträdelser blev de i tur och ordning utvisade från Monaco, Frankrike, Italien och Spanien, där de franska myndigheterna noterade deras "moralité douteuse" (tvivelaktiga moral).

Han led av dålig hälsa på 1950-talet och begick självmord genom att ta en överdos barbiturater efter sin älskare Sam Langfords (1926–1958) död, som dog plötsligt men naturligt i Howards badkar.Robert Adrich, Garry Wotherspoon - Who's Who in Gay and Lesbian History: From Antiquity to World War II De begravdes sida vid sida på den rysk-ortodoxa kyrkogården i Nice.

Evelyn Waugh skrev: "Jag brukade känna Brian Howard väl – en bländande ung man i mina oskyldiga ögon. Senare i livet blev han mycket farlig – han attackerade ständigt folk med knytnävar på offentliga platser – så jag höll mig borta från honom. Han hade tuberkulos, men den omedelbara dödsorsaken var ett brustet hjärta."

Marie-Jaqueline Lancaster skrev en biografi om Howard. Hans långvariga vän Allanah Harper bidrog med användbara anekdoter, men hon motsatte sig att han kallades "misslyckad" och att betona hans homosexualitet.

Referenser

Noter

Tryckta källor Portrait of a Failure (1968) Marie-Jacqueline Lancaster. Timewell Press. German Writers in French Exile, 1933–1940, by Martin Mauthner (London: 2007), . Children of the Sun: A Narrative of Decadence in England after 1918, by Martin Green (Basic Book Inc. 1976, Constable & Company 1977, Pimlico 1992),

Kategori:Engelskspråkiga författare Kategori:Brittiska författare Kategori:Engelska poeter Kategori:Män Kategori:Födda 1905 Kategori:Avlidna 1958 Kategori:Alumner från Christ Church, Oxford