Plotterkonst

Plotterkonst är bildkonst som framställs med en plotter, en datorstyrd ritmaskin som drar linjer på papper med en penna. Till skillnad från vanliga skrivare, som bygger upp bilden av punkter, arbetar plottern utifrån vektorgrafik och utför varje linje som en fysisk pennrörelse. Resultatet blir en teckning i bläck, inte ett tryck. Konstnären skriver i regel ett program som genererar bilden medan maskinen utför den, vilket knyter plotterkonsten till datorkonsten och till generativ och algoritmisk konst.

Plottern var en av datorns tidigaste utenheter och användes från 1950-talet främst till stora tekniska ritningar inom arkitektur och ingenjörsarbete. Från mitten av 1960-talet togs den i bruk av konstnärer, och de första utställningarna med datorritad grafik hölls i Stuttgart 1965. Under 1960- och 1970-talen var plottern det huvudsakliga sättet att ge datorgenererade bilder fysisk form, hos konstnärer som Vera Molnár, Manfred Mohr, Frieder Nake, Georg Nees, Harold Cohen och Roman Verostko.

Sedan plottern förlorat sin plats i industrin har den fått en renässans inom konst- och hobbysammanhang från 2010-talet, buren av förhållandevis billiga bordsplottrar och av nätgemenskaper kring hashtaggen #plottertwitter.

mini|Zuse Graphomat Z64, den flatbäddsplotter som Georg Nees använde för de teckningar som visades i Stuttgart i februari 1965.

Terminologi Maskinen kallas på svenska plotter eller ritmaskin; i svenska källor förekommer även penplotter och trumplotter om de olika konstruktionerna. På engelska används plotter art och pen plotter art om konstformen, och museer katalogiserar de enskilda verken som plotter drawing – hos Victoria and Albert Museum beskrivs till exempel Vera Molnárs Interruptions (1969) och (Des)Ordres (1974) på det sättet.

Plotterkonst avgränsas mot annan digital konst av att verket existerar som en unik, mekaniskt utförd teckning. Teckningarna har också tryckts om i grafiska tekniker och katalogiseras då separat: Victoria and Albert Museum har till exempel Molnárs Letters from my Mother (1988) som en serigrafi efter en plotterteckning.

Teknik Maskiner Plottrar byggs i två huvudtyper. I en trumplotter sitter papperet runt en trumma som roterar fram och tillbaka, medan pennan förs i sidled; kombinationen av de två rörelserna ger åtta möjliga riktningar per steg. I en flatbäddsplotter ligger papperet stilla medan en ritarm rör pennan i två axlar.

Bland de tidiga maskinerna fanns Zuse KG:s Graphomat Z64, tillverkad 1961–1964, som beskrivs som den första plottern med mycket hög ritnoggrannhet. Den ritade i fyra färger, tillverkades i omkring 98 exemplar och såldes för 79 000–128 000 D-mark. Enligt Zuse-Computer-Museum kom den snabbt att användas också som konstnärligt medel. Den amerikanska tillverkaren California Computer Products (CalComp) utvecklade 1959 vad som beskrivits som världens första trumplotter, och företagets modell 565 blev dess starkaste produkt i början av 1960-talet.

Dagens plotterkonst görs i huvudsak med små bordsmaskiner. AxiDraw, som lanserades av Evil Mad Scientist Laboratories i mars 2016, är en flatbäddsplotter som håller vanliga pennor, reservoarpennor och märkpennor och kan rita på nästan vilken plan yta som helst. Den är tillsammans med skärplottrar av märkena Cricut och Silhouette den vanligast förekommande maskinen i de nätgemenskaper som ägnar sig åt plotterritning. Evil Mad Scientist ingår sedan 2024 i Bantam Tools, som fört vidare konstruktionen under namnet NextDraw.

mini|Trumplotter från Hewlett-Packard, modell HP 7585B, i Deutsches Museums samlingar. I en trumplotter roterar papperet medan pennan förs i sidled.

Arbetsflöde och material Ett typiskt arbetsflöde börjar med ett program som konstnären själv skrivit och som genererar vektorgrafik, oftast i formatet SVG. Filen bearbetas därefter med verktyg som Inkscape eller kommandoradsprogrammet vpype och skickas till maskinen, antingen översatt till maskininstruktioner i G-kod eller genom direktstyrning från ritprogrammet.

Steget från fil till färdig teckning är inte enkelt förutsägbart. Plottern accelererar, bromsar och lyfter pennan i olika hastigheter, och egenskaperna hos papper, bläck och penna varierar; forskarna bakom en studie av gemenskapen #plottertwitter beskriver därför överföringen från skärm till fysiskt verk som allt annat än en fråga om att trycka på skriv ut. Pennval, bläckflöde och hur papperet spänns fast är återkommande samtalsämnen bland utövarna, liksom hur pennor kan fyllas på och hur man undviker att en penna torkar ut mitt i en ritning.

Verktyg utanför det avsedda användningsområdet är vanliga. Roman Verostko monterade från 1987 orientaliska penslar i plotterns ritarm och skrev en rutin som pausar maskinen så att penseln kan laddas med färg. Licia He använder AxiDraw-plottrar i A1-format med specialtillverkade extrafina penslar och vattenbaserade färger, styrda av en egen algoritm skriven i Python.

Historia De första utställningarna 1965 Den första kända utställningen med bilder som räknats fram av en dator och ritats av en plotter var Georg Nees Computer-Grafik i Studiengalerie vid Technische Hochschule Stuttgart 4–19 februari 1965. Nees hade 1964 medverkat till inköpet av en Graphomat Z64 och programmerade den i ALGOL. Utställningen kurerades av filosofen Max Bense, som också var Nees handledare, och åtföljdes av häftet rot 19, vilket brukar räknas som den första publikationen om datorkonst. I november samma år ställde Nees ut tillsammans med Frieder Nake på Galerie Wendelin Niedlich i Stuttgart; Nake arbetade likaså med en Graphomat Z64.

Konsthistorikern Catherine Mason konstaterar att några av de första utställningarna med plotterritade teckningar ägde rum i Stuttgart 1965, och att Nees och Nake skrev program som automatiskt genererade teckningar via en plotter. Deras arbeten visades 1968 på Cybernetic Serendipity vid Institute of Contemporary Arts (ICA) i London, 2 augusti–20 oktober, med Jasia Reichardt som curator. Utställningen samlade över 130 medverkande och sågs av omkring 60 000 besökare, och var den första internationella utställningen i Storbritannien som ägnades förhållandet mellan konst och ny teknik.

Pionjärerna Vera Molnár utvecklade från 1959 en metod hon kallade machine imaginaire, där hon utförde algoritmiska serier för hand. År 1968 fick hon tillgång till en dator vid ett beräkningscentrum i Orsay utanför Paris och började framställa teckningar med plotter; tillsammans med maken François Molnár skrev hon 1974 programmet Molnart, som byggde in en andel avsiktliga fel för att göra bilderna mindre maskinmässiga. Victoria and Albert Museum har flera av hennes plotterteckningar, bland andra Interruptions (1969) och Structure of Squares (1974).

Manfred Mohr visade 11 maj–6 juni 1971 utställningen Une esthétique programmée på ARC vid Musée d'Art Moderne de la Ville de Paris. En Benson-ritmaskin med tillhörande magnetbandstation installerades i museet och ritade verk under utställningens gång. Enligt konstnärens egen dokumentation var det den första separatutställningen på ett museum med verk som helt räknats fram av en dator och ritats av en plotter.

Harold Cohen skrev från 1973 programmet AARON, som genererade teckningar utan att kopiera förlagor. Bilderna utfördes först av en ritande ”sköldpadda” – en liten robot med tuschpenna som rörde sig över pappersark på golvet – och senare av flatbäddsplottrar och robotarmar. De tidiga teckningarna var svartvita och färglades ofta för hand av Cohen.

Roman Verostko började programmera algoritmisk konst under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal och arbetade från mitten av 1980-talet med flerpennsplottrar av typen Houston Instruments DMP-52. År 1995 grundade han tillsammans med Jean-Pierre Hébert konstnärsgruppen Algorists, efter en panel med titeln ”Art and Algorithms” på SIGGRAPH.

Sverige Tidig svensk datorkonst har dokumenterats av Tekniska museet inom projektet Från matematikmaskin till IT, där konstvetaren Anna Orrghen 2007–2008 genomförde intervjuer med pionjärer på området. Bland de miljöer som identifierades fanns Datacentralen vid Lunds universitet, IBM och SAAB, och bland aktörerna konstnärsduon Beck & Jung, Sture Johannesson, Ann-Charlotte Johannesson, Sten Kallin, Mikael Jern och Ture Sjölander. Två utställningstillfällen lyfts fram: ”En festival kring konst och teknologi” i Lund 1968 och ”L'Artiste et l'Ordinateur”, visad i Paris och Sverige 1979–1980.

Sten Kallin, civilingenjör vid svenska IBM 1963–1991, kom åt en överbliven trumplotter kopplad till en IBM 1130 vid utbildningsavdelningen i Solna och skrev Fortran-program för att rita bilder med den, till en början utan konstnärliga anspråk. Efter en förfrågan till IBM inledde han ett samarbete med textilformgivaren Astrid Sampe och därefter med Sture Johannesson i Malmö. Samarbetet med Johannesson gick under namnet INTRA och pågick 1969–1974. Med IBM 1130 och penplotter arbetade de med bilder uppbyggda av matematiska kurvor och med den moiréeffekt som uppstår vid successiva linjeförskjutningar i kombination med linjeupprepningar. IBM lät under tre år trycka upp bilder ur samarbetet och skicka ut dem som julhälsning till de anställda. År 1974 utgavs i Malmö boken Computed art = Beräknad konst om projektet.

Vid Datacentralen i Lund utvecklade Mikael Jern 1970–1976 tillsammans med professor Helmuth Hertz det som kom att bli färgbläckstråleplottern, en teknik som gjorde det möjligt att skriva ut datorgenererad bild i färg.

Nedgång och återkomst Plottern trängdes undan i industrin av snabbare utskriftstekniker och används inte längre i någon större utsträckning där, men den har tagits upp av hantverks- och hackargemenskaper. Ett tecken på återkomsten var lanseringen av AxiDraw 2016.

Hashtaggen #plottertwitter användes från slutet av 2010-talet på Twitter och Instagram för att dela plotterritade arbeten. Parallellt växte grupper fram på Facebook, Discord och Reddit; servern DrawingBots hade omkring 800 medlemmar i januari 2021, och sedan 2018 har gemenskapen ordnat träffar och utbyten av verk i London, New York och San Francisco. Webbplatsen drawingbots.net startades 2019 av en medlem för att samla resurser som vektorgeneratorer samt penn- och pappersrekommendationer.

Gemenskapen har studerats vetenskapligt. I en artikel presenterad vid konferensen CHI 2021 analyserade Hannah Twigg-Smith, Jasper Tran O'Leary och Nadya Peek 1 500 inlägg insamlade mellan 11 mars och 9 juli 2020 och fann att utövarna genomgående bygger egna program- och maskinvaruverktyg i stället för att följa färdiga arbetsflöden.

Plotterritning har också blivit ett återkommande inslag i den samtida generativa konstscenen och i handeln med kryptokonst. I utställningen +GRAPH på plattformen Feral File 2023 såldes fysiska plotterteckningar tillsammans med NFT:er som fungerade som äkthetsintyg för det enskilda arket. År 2023 utkom boken Tracing the Line – The Art of Drawing Machines and Pen Plotters med verk av 100 samtida konstnärer och presentationer av elva pionjärer.

Estetik Plotterkonsten förenar en programmerad, regelstyrd bildidé med ett materiellt utförande som inte helt går att kontrollera. Slumpen har varit ett medvetet inslag sedan de tidigaste arbetena, där konstnärerna kombinerade matematiska kurvor och slumptalsgeneratorer med formregler.

Bland dagens utövare betraktas maskinens brister ofta som en tillgång. Fläckar och ojämnheter i bläcket, en penna som håller på att torka ut eller ett papper som glidit lyfts fram som kvaliteter snarare än fel, och maskinen beskrivs som en medarbetare i processen. Konstnären Julien Gachadoat har uttryckt det som att plotterritningen tillför verket värde genom oförutsägbarheten hos analoga material och bläck.

Samlingar och utställningar