Viborgsromantiken är ett begrepp som sedan 1959 används i forskningen om en kortvarig litterär och kulturell verksamhet inom det ryska guvernementet Viborg – 1802–1811 benämnt Finländska guvernementet – skolväsende kring i början av 1800-talet. Verksamhetens rötter spåras till tysk bildningstradition och ett tidigt intresse för finsk natur och folkdiktning.
Benämningen myntades i analogi med Åboromantiken som Viborgsromantiken begrepps- och delvis idémässigt anknyter till. Begreppets innebörd och avgränsning har diskuterats i forskningen.
Bakgrund thumb|Johann Gottfried Seume vandrade till fots i Viborgstrakten sommaren 1805 och jämförde böndernas villkor på ömse sidor av den svensk-ryska gränsen. Ett tidigt tecken på det gryende intresset för finsk natur och folklynne var författaren Johann Gottfried Seumes korta besök i Viborgstrakten sommaren 1805, men det förblev inte det enda. Sedan tyska blivit guvernementets förvaltningsspråk under Katarina II fick kulturlivet en alltmer kosmopolitisk prägel med täta band till det tyska kulturrummet vid Östersjön, och Viborgs gymnasium inrättades 1805. Inom guvernementets skolväsende växte det fram en krets av lärare och tjänstemän med intresse för Finlands historia och folkdiktning. Flera av dem hade tagit del av Henrik Gabriel Porthans forskning om ämnet.
Tolkningar av begreppet
Begreppet Viborgsromantiken myntades 1959 av Sven Hirn som daterade perioden till gymnasiets första decennium, åren 1805–1814. Ursprungligen betraktades företeelsen som en separat och isolerad avläggare av de idéströmningar som präglade Tyskland i början av 1800-talet, utan någon påvisbar direkt koppling till de samtida förhållandena i Åbo.
Enligt Hirn skilde sig företeelsen både från den porthanska fennofilin, som koncentrerade sig på vetenskaplig forskning om det finska språket och folket, och från Åboromantiken, som redan hade politiska mål kopplade till folkspråkets ställning. Hirn ansåg lärarnas litterära verksamhet vara ett tecken på att kulturimpulserna nådde Gamla Finland från Sankt Petersburg, Baltikum och det lutherska Tyskland snarare än från Sverige.
Senare forskning har gett företeelsen delvis motstridiga tolkningar. Den har också beskrivits som ett uttryck för samma slags nationella och kulturella uppvaknande som ett drygt decennium senare, och mer känt, kom till uttryck i Åboromantiken.
Andra forskare har gått längre i sin skepsis och ifrågasatt om en gemensam beteckning som Viborgsromantiken överhuvudtaget är motiverad för en litterär aktivitet som varade i drygt tio år. Enligt denna tolkning rör det sig snarare om en variant av tysk upplysning och rationalism med regionalpatriotiska inslag, ett i jämförelse med det kontinentala Europa försenat och i grunden förnapoleonskt idébygge.
August Thiemes Finnland
Strömningens mest omfattande litterära uttryck var diktverket Finnland (1808), skrivet av August Thieme[de] (1780–1860)Uppgifterna om Thiemes dödsår går isär i litteraturen. Flera källor anger 1860, medan Sven Hirn redogör utförligt för Thiemes senare liv i Tyskland och anger att han avled i Allstedt 1866, vid hög ålder, efter att i sitt andra äktenskap ha fått en dotter så sent som 1846., inspektor för guvernementets kretsskolor. Dikten omfattar närmare 600 versrader. Thieme hade flyttat till Finland efter avslutade studier, till synes på inrådan av författaren J.G. von Herder.
Efter fyra inledande verser följer tio pentameteravsnitt och tio hexameteravsnitt i alternerande följd. Pentameteravsnitten målar upp negativa sidor av Finland – ett skrämmande, ogästvänligt naturlandskap och ett smutsigt, primitivt folk – medan hexameteravsnitten sedan vederlägger eller nyanserar samma bild och lyfter fram landets tillgångar och befolkningens gästfrihet och läskunnighet. För lokalfärg använder Thieme enstaka finska ord, bland dem ”Mamura” (multer) och ”Koko” (midsommarbrasa). Redan tidigt i dikten omnämns Väinämöinen med sin masurbjörkskantele. Diktens slut för fram upplysningstida teman som kosmopolitism och dygd, men även ett hopp om en tysk-finsk-rysk syntes, symboliserad av tyskarnas mytiske stamfader Thuisko tillsammans med de personifierade gestalterna Fennia och Ruthenia.
Diktens tvådelade uppbyggnad väckte lokal kontrovers i Viborg: kritiker fäste sig ensidigt vid de negativa pentameteravsnitten och ansåg att dikten gav en felaktig bild av Finland, trots att Thiemes egna sympatier låg hos landet. Thieme såg sig därför tvungen att skriva en försvarsskrift till diktens stöd. Diktens genomgående nyttoperspektiv har i forskningen betraktats som ett upplysningsdrag snarare än ett romantiskt. Till skillnad från romantikens helhetliga naturuppfattning tycks Thieme inte ha tagit intryck av Schellings naturfilosofi under sina studier i Jena.
Andra litterära och publicistiska uttryck
Viborgs gymnasiums årliga tryckta skolprogram innehöll, förutom elevernas översättningar av klassisk litteratur, även självständigt författade prosastycken. Överläraren Ludwig Purgold (1780–1821) underströk uttryckligen vikten av inhemska ämnesval. Programmet för 1808 upptog tre sådana bidrag: Johan Stråhlmans geografiska beskrivning av Finland, Johan Löfbergs etnografiska skildring av finländska julseder och Friedrich Dälins beskrivning av Kymmene älvs vattenfall vid Mämmälä.
Samma program innehöll också ett provstycke ur en finsk-tysk-rysk ordbok som utarbetats av eleverna. Det finska ordförrådet sammanställdes av eleverna Elias Holmstein från Savitaipale och Johan Tykén från Kerimäki samt Aleksanteri Uimonen från Sordavala. De ryska översättningarna gjordes av Aleksius Malafejev, som under sitt sista skolår tvingades avbryta studierna för att inträda i krigstjänst. Ordboken blev aldrig färdigställd, men Purgold hade kommit överens med August Thieme om att denne skulle skriva dess inledning. Bland lärarna publicerade även August Wilhelm Tappe en egen lärobok, en tysk-rysk grammatik, 1810.
Utöver diktverket Finnland publicerade Thieme flera andra arbeten med finländsk anknytning; han hade dessutom redan omkring 1806 utarbetat ett tyskspråkigt manuskript till en finsk grammatik, som aldrig publicerades. I den petersburgska tidskriften Ruthenia utgav han 1808 studien Mythologie der alten Finnen, som innehöll översättningar av finska runor[fi]. År 1810 följde uppsatsen Die Ableitung des Saimasees om Saimens uppkomst och en samling på 66 finska ordspråk i original och tysk översättning. Den föregående motsvarande samlingen hade Henrik Florinus publicerat över hundra år tidigare Samma årgång av Ruthenia innehöll även hans drama Peter der Erste bey Pultawa (”Peter den förste vid Poltava”), som enligt uppgift förbjöds och konfiskerades efter att ha uppförts i Sankt Petersburg. År 1810 recenserade den inflytelserika Halle-baserade litteraturtidskriften Allgemeine Literatur-Zeitung[de] diktverket Finnland och ansåg tanken förtjänstfull, men menade att en prosaframställning hade passat en internationell läsekrets bättre än versformen.
En annan lokal författargestalt var teaterdirektören och tillfällesdiktaren J.C. Evert, som 1816 gav ut diktsamlingen Huldigungen (”Hyllningar”). Merparten av samlingen bestod av patriotiska hyllningsdikter till Ryssland och Alexander I, präglade av den samtida krigsbegeistringen efter segern över Napoleon, men den innehöll även dikter med äkta romantiska tongångar under rubriker som ”Abschied” (”Avsked”), ”Dämmerung” (”Skymning”) och ”Heimweh” (”Hemlängtan”). Prenumeranterna på samlingen fanns spridda från Åbo till Moskva, med en majoritet bland borgerskapet i Sankt Petersburg, Viborg, Reval och Riga. I Viborg fanns sedan 1790-talet också en läsförening med ett lånebibliotek för ny, huvudsakligen tyskspråkig litteratur, vars grundare och medlemmar till stor del utgjordes av officerare och tjänstemän i guvernementets och stadens tjänst.
Nicolay och Monrepos
thumb|Vy av Monrepos huvudbyggnad på 1830-talet. En bakgrundsgestalt för kretsen var Ludwig Heinrich von Nicolay (född i Strasbourg 1737), en lärd författare och hovman som från 1769 tjänstgjorde vid det ryska tronföljareparet Pauls hov, först som lärare åt storfursten och sedan som dennes sekreterare och hushållsföreståndare. Vid Pauls trontillträde 1796 belönades Nicolay rikligt med utmärkelser och gåvor och utnämndes till medlem av kejsarens kabinett, slutligen geheimeråd och 1798–1803 preses för Ryska vetenskapsakademien. Han hade redan som ung vunnit rykte som författare, bland annat för sina fabler och sina ofta parodiska riddarepos i renässansstil, och översatte flera av dessa till tyska samt även skådespel av Racine, Molière och Carlo Goldoni. På äldre dagar skrev han också själv, år 1804, en längre dikt med finländska och viborgska motiv, Das Landgut Monrepos, utgiven i Sankt Petersburg 1806, i form av en fingerad vandring till parkens attraktioner med avsnitt om natur och folk i Finland.
thumb|Finlands första Väinämöinen-staty skapades av skulptören Gotthelf Borup för Monrepos park.
Prins Friedrich Wilhelm av Württemberg, Viborgs ståthållare och ägare till godset Charlottenthal, föll i onåd hos kejsarinnan 1786 och begärde avsked året därpå. Han blev senare kung av Württemberg. År 1788 sålde han godset, som han döpt om till Monrepos, till Nicolay. Nicolay planerade parkens huvuddrag med bland annat en lindallé och ett nätverk av slingrande engelska gångar, och lät uppföra flera byggnader, bland dem en kinesisk paviljong. Han flyttade permanent till Monrepos 1803 med sitt bibliotek och sina konstsamlingar och avled där 1820.
Sonen Paul von Nicolay[fi], diplomat i rysk tjänst, tog över Monrepos. Godsparken fick 1831 en Väinämöinen-staty skapad av den danske skulptören Gotthelf Borup[fi]. Den blev Finlands första Väinämöinen-monument och restes två år innan den så kallade ”Gamla Kalevala” av Elias Lönnrot utkom. Statyn uppvisar tydliga influenser från den västeuropeiska, ”ossianska” romantiken. Den blev senare skadad och ersattes 1873 av en ny staty av Johannes Takanen, som i sin tur försvann på 1940-talet. En ny version restes på samma plats sommaren 2007.
Nicolays bibliotek, omkring 9 000 band huvudsakligen 1700-talslitteratur på franska, tyska och engelska, flyttades 1915 till Nationalbiblioteket i Helsingfors och är ett av mycket få bevarade ryska 1700-talsprivatbibliotek. Flera av familjeporträtten från Monrepos konstsamlingar ingår numera i Finlands nationalmuseums samlingar, en mindre del i Eremitaget i Sankt Petersburg.
Identitet thumb|Flera viborgska studenter i det tyska Göttingen i början av 1800-talet betecknade sig som ”viborgare” eller ”finne”. Kretsens medlemmar betraktade sig som förankrade i sydöstra Finland snarare än i det ryska kejsardömet i övrigt, i likhet med sina svensktalande eller finskättade ståndsbröder. I början av 1800-talet uppgav fyra av fem viborgska studenter inskrivna vid Göttingens universitet sin nationalitet som antingen ”viborgare” eller ”finne”. Endast en uppgav sig vara ryss. Ett tidigare exempel på en sådan registrering är Magnus Alopaeus, som redan 1766 vid Göttingens universitet lät anteckna sin nationalitet som ”rysk-viborgare”, ”Russo-Wiburgensis”. Samtliga fem samtida studenter från det svenska Finland vid samma universitet ansåg sig däremot vara svenskar. Trots denna lokala hemkänsla drogs många av guvernementets burgna borgarsöner ändå mot Ryssland av praktiska skäl: Napoleonkrigen hade skurit av de normala sjöförbindelserna till Västeuropa, vilket gjorde en officersbana inom den ryska armén till ett mer lockande alternativ än handel.
Eftermäle