Europaparlamentsvalet 2009 (EP-valet 2009) ägde rum den 4–7 juni 2009 i Europeiska unionens medlemsstater och var det sjunde allmänna och direkta valet till Europaparlamentet med syfte att välja ledamöterna av Europaparlamentet för valperioden 2009–2014. Valdeltagandet sjönk till 42,98 procent, det lägsta valdeltagandet sedan det första direkta valet 1979. Därmed fortsatte den obrutna trenden med ett avtagande valdeltagande.
Inget europeiskt politiskt parti erhöll egen majoritet i valet, men med mer än 32 procent av rösterna stärkte Europeiska folkpartiet (EPP) sin position som det största europeiska partiet. Samtidigt lyckades Europeiska socialdemokratiska partiet (PES) inte att vända trenden med ett allt lägre väljarstöd sedan valet 1994 och hamnade under 18 procent. Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR) och Europeiska gröna partiet (EGP) gick däremot framåt i valet.
Efter valet valdes Jerzy Buzek (EPP) till ny talman och José Manuel Barroso (EPP) omvaldes som Europeiska kommissionens ordförande för en andra mandatperiod. Efter ett utdraget utnämningsförfarande kunde kommissionen Barroso II tillträda den 10 februari 2010.
Bakgrund Valet 2009 var det sjunde allmänna och direkta valet till Europaparlamentet sedan 1979. Det var det första valet som Bulgarien och Rumänien deltog i tillsammans med övriga medlemsstater. I likhet med tidigare val reglerades valet av både europeisk och nationell rätt, vilket innebar att valsystemet i viss mån skiljde sig från medlemsstat till medlemsstat, men att vissa principer var gemensamma överallt i unionen.
Europeiska rådet hade ursprungligen som plan att Lissabonfördraget skulle träda i kraft den 1 januari 2009, i god tid innan valet i juni månad. Planen sprack emellertid på grund av en irländsk folkomröstning under 2008 som gav ett negativt utslag till fördraget och försenade ratificeringsförfarandet. Fördraget trädde därför i kraft den 1 december 2009 och valet ägde istället rum i enlighet med Nicefördragets bestämmelser. Detta innebar att antalet mandat som tillsattes genom valet var 736 istället för 751. Om Lissabonfördraget hade trätt i kraft innan valet hade ett nytt utnämningsförfarande tillämpats efter valet vid utnämningen av Europeiska kommissionens ordförande vilket skulle ha gett Europaparlamentsvalet större betydelse. Istället sköts användandet av dessa nya bestämmelser upp till valet 2014.
Utformning
miniatyr|vänster|Valaffischer i Storbritannien. Valet var utformat i enlighet med de bestämmelser som fanns fastställda i unionens fördrag, akten om val till Europaparlamentet samt ett direktiv från 1993. Utöver de bestämmelser som fanns på europeisk nivå kunde varje medlemsstat själv anta bestämmelser för att reglera övriga delar av valets utformning. Detta innebar att valsystemet i viss mån skiljde sig åt mellan medlemsstaterna och fick, i kombination med den icke-samordnade valrörelsen som till stor del fokuserade på nationell politik istället för europeisk politik, konsekvensen att valet antog formen som 27 parallella nationella val.
I korthet innebar de gemensamma bestämmelserna att valet skulle vara proportionellt på nationell nivå, att varje unionsmedborgare som var bosatt i en medlemsstat där han eller hon inte var medborgare skulle ha rösträtt på samma villkor som de egna medborgarna i medlemsstaten och att valet skulle äga rum i respektive medlemsstat under en eller flera av de fyra valdagar som var fastställda på unionsnivå. Valresultatet från medlemsstaterna fick inte offentliggöras förrän valet hade avslutats i hela unionen. Det var inte tillåtet för en väljare att rösta i flera av medlemsstaterna, men på grund av dålig samordning mellan de nationella valmyndigheterna kunde vissa unionsmedborgare med dubbelt medborgarskap ändå rösta i mer än en medlemsstat.
I valet röstade väljarna på sina respektive nationella partier. Vissa av dessa nationella partier tillhörde europeiska partier och kunde på så sätt samordna sina valrörelser över statsgränserna. Konsolideringen av de europeiska partierna hade ytterligare stärkts genom en förordning under 2007, men fungerade trots det fortfarande mer som paraplyorganisationer än riktiga partier. De valda ledamöterna av Europaparlamentet bildade efter valet olika politiska grupper.
Valdagar I enlighet med akten om val till Europaparlamentet ägde valet rum med början på torsdagen efter den första måndagen i juni månad. Detta innebar att valet hölls den 4–7 juni 2009. Varje medlemsstat hade möjlighet att förlägga sin del av valet under en eller flera av dessa valdagar. De flesta medlemsstater valde att hålla sin del av valet under söndagen den 7 juni, men några medlemsstater valde att hålla valet under de övriga veckodagarna på grund av andra traditioner. Valet hölls under torsdagen i Nederländerna och Storbritannien, under fredagen i Irland och under lördagen i Cypern, Lettland, Malta och Slovakien. Italien och Tjeckien höll valet under två på varandra följande dagar; i Italien under lördagen och söndagen och i Tjeckien under fredagen och lördagen. Frankrikes utomeuropeiska områden röstade den 6 juni på grund av skillnaden i tidszonerna. I övriga 18 medlemsstater hölls valet under söndagen.
Politiska manifest miniatyr|höger|Europeiska folkpartiets partikongress i Warszawa den 29 april 2009. Inför valet 2004 stärktes den rättsliga statusen för de europeiska partierna och Europeiska gröna partiet (EGP) försökte som första europeiska parti bedriva en sammanhållen europeisk valrörelse. I valet 2009 följde de andra etablerade europeiska partierna, Europeiska folkpartiet (EPP), Europeiska socialdemokratiska partiet (PES), Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR) och Europeiska vänsterpartiet (EV), efter i olika hög grad. Dessa europeiska partier antog politiska manifest med syfte att skapa tydligare politiska alternativ på europeisk nivå, men också för att samordna valrörelsen i de olika medlemsstaterna på ett bättre sätt för att skapa en mer sammanhållen europeisk debatt.
De politiska manifesten antogs under slutet av 2008 och början av 2009. De fokuserade främst på hur den finansiella krisen skulle lösas och hur liknande framtida kriser skulle kunna förhindras. Även miljö, säkerhetspolitik, en gemensam migrationspolitik, demokrati, en fördjupad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och reformeringen av unionens jordbrukspolitik stod på agendan.
ELDR antog sitt manifest den 31 oktober 2008. Den 29 november 2008 antog EV sitt manifest. PES antog sitt manifest den 1 december 2008 och EGP antog sitt manifest i början av 2009. EPP antog sitt valmanifest den 30 april 2009 under sin kongress i Warszawa, Polen.
Valrörelse Informationskampanj miniatyr|vänster|Exempel på valmaterial som Europaparlamentet finansierade. För att höja valdeltagandet genomförde Europaparlamentet i samarbete med några av unionens övriga institutioner en gemensam offentlig informationskampanj med slogan Du väljer! inför valet. Med start den 17 mars 2009 påbörjades denna kampanj i form av reklam på internet, affischer och skyltar. Tio olika teman utarbetades med fokus på bland annat konsument-, energi-, och säkerhetspolitik på samtliga unionens officiella språk samt eventuella regionala språk. I varje medlemsstat användes de fyra teman som ansågs mest lämpade just där. Veckorna innan valet avtog Europaparlamentets kampanj för att inte påverka den partipolitiska debatten. Huvudsyftet med kampanjen var att informera väljarna om parlamentets ökade befogenheter och betydelse sedan valet 2004, men målet att öka valdeltagandet misslyckades. Engagemanget hos de nationella regeringarna för att höja valdeltagandet varierade kraftigt mellan medlemsstaterna.
Europaparlamentet startade i september 2008 en egen webbaserad tevekanal EuroparlTV med syfte att nå ut med information och nyheter direkt från parlamentet. Kanalen var en del av parlamentets ambition att stärka sin öppenhet och tillgänglighet för allmänheten innan valet.
Politiska kampanjer Inget europeiskt parti kampanjade öppet för en specifik kandidat till befattningen som kommissionsordförande. Europeiska folkpartiet (EPP) stödde förvisso ett återval av José Manuel Barroso (EPP), men bedrev ingen öppen valrörelse för detta. Europeiska socialdemokratiska partiet (PES) misslyckades med att enas om en kandidat, vilket gjorde att många väljare uppfattade att valet av den nya ordföranden för kommissionen var bestämt på förhand.
De partipolitiska kampanjerna och debatterna präglades, i likhet med tidigare val till Europaparlamentet, av nationella frågor snarare än europeiska frågor. I praktiken bedrevs 27 parallella och olika valrörelser; en i varje medlemsstat. Särskilt i de medlemsstater där även nationella, regionala eller lokala val ägde rum låg fokus främst på nationella frågor. Den europeiska dimensionen stärktes dock genom ett ökat engagemang i valet från europeiska politiker och genom de europeiska partiernas ökade synlighet, vilken förstärktes genom genomslaget av internet och paneuropeiska massmedier.
De nationella valrörelserna styrdes i första hand av dynamiken mellan den nationella regeringen och oppositionen. I vissa fall överskuggades valet av korruptionsskandaler eller motsvarande kontroverser; i Storbritannien uppdagades en ”utgiftsskandal” som fick flera Labour-politiker att lämna regeringen, i Italien uppmärksammades premiärministerns privatliv och påstådda missbruk av offentliga medel och i bland annat Rumänien, Tjeckien och Österrike spelade högerextrema eller populistiska partier en viktig roll. I vissa medlemsstater återupplivades också diskussionen om det nationella medlemskapet i unionen, trots att detta inte var någon fråga för Europaparlamentet. I andra medlemsstater, såsom Danmark, stod frågan om det nationella medlemskapet mindre i fokus än i tidigare val. Även frågan om unionens utvidgning, i synnerhet Turkiets eventuella framtida anslutning, väckte debatt.
I de fall gränsöverskridande kampanjer genomfördes var det sällan av ideologiska skäl, utan snarare för att nå ut till egna medborgare i en annan medlemsstat eller andra unionsmedborgare som talade samma språk. Då europeiska frågor diskuterades låg fokus ofta på hur mycket unionen skulle få bestämma i förhållande till medlemsstaten själv. Debatterna tog oftare sin utgångspunkt i ett nationellt än ett ideologiskt tänkande. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) pekade i sin valobservation ut Sverige som ett exempel på en medlemsstat där de europeiska frågorna dominerade över de nationella frågorna.
Mediebevakning Precis som den politiska valrörelsen varierade mediebevakningen från medlemsstat till medlemsstat. Endast ett fåtal mediebolag existerade på europeisk nivå medan de flesta var nationellt baserade. I allmänhet bevakades valet i betydligt mindre utsträckning än ett nationellt parlamentsval. Särskilt i de medlemsstater som samtidigt höll nationella, regionala eller lokala val hamnade valet till Europaparlamentet i skymundan. Detta ledde till att väljarna blev mindre informerade om valet.
Avsaknaden av mediebolag på europeisk nivå berodde främst på de språkliga och kulturella barriärerna mellan medlemsstaterna. Det fanns dock ett fåtal europeiska nyhetskanaler och -tidningar som bevakade valet intensivt, däribland den åttaspråkiga nyhetskanalen Euronews och den engelskspråkiga tidningen European Voice. Google tillhandahöll en tjänst för valbevakning enligt en modell som hade använts vid presidentvalet i USA 2008.
Andra allmänna val Folkomröstningar eller nationella, regionala och lokala val ägde rum parallellt med Europaparlamentsvalet i nio medlemsstater. Valdeltagandet i dessa medlemsstater var i genomsnitt högre än i övriga unionen. Luxemburg höll nationella parlamentsval medan regionala eller lokala val hölls i Belgien, Irland, Italien, Lettland och Malta samt i vissa delar av Storbritannien och Tyskland. Dessutom höll Danmark en folkomröstning om sin tronföljd.