thumb|Den amerikanske statsvetaren och författaren Michael Parenti har skrivit debatterande böcker med elitteori som utgångspunkt.
Elitteori är en samhällsteori som beskriver hur makten i större eller mer komplexa samhällen är starkt ojämnt fördelad. Det vill säga, inflytandet över centrala eller mer långsiktiga beslut tenderar att koncentreras till eliten, en fåtalig och mer eller mindre enhetlig samhällsgrupp som reproduceras över tid. Enligt elitteorin vinner denna minoritet sin dominerande ställning genom metoder, vilka ligger bortom legitima val. Skenet av demokratisk majoritetskontroll kan därför anses bedrägligt för många. Minoriteten kan via en rad metoder, från tvång till propaganda, manipulera majoriteten för sina syften. På grund av sin makt, sin organisation, sin politiska skicklighet, eller sina personliga egenskaper, kan eliten bevara sin hegemoni. Elitens enhet betraktas ibland som ett resultat av dess sociala bakgrund och ibland som ett resultat av elitens egen organisation, det vill säga den anda av enhet som är baserad på sammanfallande intressen och deras homogena uppträdande. Elitens sammanhållning skapar också en självmedvetenhet som fungerar som en extra drivkraft.
Elitteori har nära samband med teorier om klass och social stratifiering men även med public-choice teori.
De tidiga elitteoretikerna Tre sociologer räknas in i denna skola, även kallad elitdoktrinen, de båda italienarna Vilfredo Pareto och Gaetano Mosca, och den tyske, i Italien verksamme, Robert Michels. De var aktiva under sekelskiftet mellan andra halvan av 1800-talet första halvan av 1900-talet. Som mest kända verk räknas; Paretos The Mind and Society (1935), Moscas The Ruling Class (1939) och Michels Zur Soziologie der Parteiwesens (1911).
Vad dessa samhällsforskare och deras efterföljare har försökt besvara, är frågeställningen; om ett samhälle styrs enligt demokratiska principer eller om det i själva verket i varierande grad är en hägring. Är vi då utsatta för maktutövning bortom demokratisk kontroll?
Storleken på de eliter, vilka teoretikerna försöker skilja från majoriteten, varierar beroende på var de drar gränsen mellan de som har stort eller litet inflytande. Ofta delar man in eliten i två nivåer, vilket också Pareto och Mosca gjorde. Denna nivågruppering innebär, att de olika teoretikerna gör skillnader i såväl graden som typen av inflytande. Ofta har de lägre graderna inom eliten en medlande funktion, mellan eliten och massan. Mosca menar dessutom, att det lägre lagret i eliten utgör rekryteringsbasen för de högre skikten. Denna "medelklass" är opinionsbildare och tjänar den högre eliten genom att kontrollera att fattade beslut genomförs. Därför är byråkratins personal ofta rekryterad från den nedre eliten.
Utvecklingen av elitteorin
Den amerikanske sociologen C. Wright Mills ser också två skikt hos eliten, den inre och den yttre kärnan. Den inre kärnan består av de verkliga beslutsfattarna, medan den yttre består av folk som har ett visst inflytande och vars åsikter man måste beakta, men som inte har någon avgörande betydelse i beslutsfattandet. Pareto gjorde för sin del en skillnad i elitens sammansättning genom att dela den i en styrande elit och i en icke-styrande elit. Den icke styrande eliten finns i verksamheter som inte är av politisk karaktär. Elitteoretikerna av den klassiska skolan hade, i motsats till Mills, uppfattningen att en styrande elit var ett ofrånkomligt drag i varje samhälle. Michels hävdar i sitt klassiska arbete om "oligarkins järnlag" följande: "Uppkomsten av oligarkier inom de många olika demokratiska strukturerna bygger på en organisk nödvändighet" Michels (1911). (Soziologie der Partiewesens). I sin definition av oligarkins järnlag, hävdar Michels att varje demokratisk organisation inom sig bär fröet till en diktatur. Detta skeende beror inte på ledarnas ondska utan är en strukturell nödvändighet. När en organisation blir permanent, bildas ofrånkomligt ett funktionärsskikt som förr eller senare skapar ett fåtalsvälde.
C. Wright Mills delar inte den deterministiska synen. Han menar att människan i hög grad är ett handlande väsen, som själv, inom vissa gränser, formar sin framtid. Strukturerna är starka, men de är inte oföränderliga. Mills var också klart skild från de andra elitteoretikerna vad det gällde politisk åskådning. Pareto, Mosca och Michels kom alla tre att tjäna som mer eller mindre medvetna ideologer för den framväxande fascismen. Varken Pareto eller Mosca var fascister men delar av deras teorier användes för att legitimera denna rörelse. Michels gick från att vara radikal socialist och besviken demokrat till att bli fascist och professor i Italien under Mussolinis styre.)
Även om Mills intar en radikal politisk ståndpunkt när han studerar eliten, kan man inte som många gjort anse att hans arbete Makteliten är en studie enligt renodlad marxistisk teori. Andra som gjort studier av eliten, till exempel James Burnham i The Managerial revolution(London, 1942), har gjort det med utgångspunkt att kontroll över produktionsmedel är liktydigt med samhällelig makt. Men Mills har en mycket vidare definition av maktbegreppet, vilket är kopplat till samhällets alla institutioner. Här skiljer sig Mills också från Pareto, som gjorde sina studier utifrån det psykologiska perspektivet, men också från Michels och Mosca, som båda hade en organisatorisk utgångspunkt. Enligt Mills är den ekonomiska institutionen den kanske i grunden viktigaste samhällsföreteelsen, men man kan inte hävda, att all makt utgår från den, menar han. Benämningen "härskande klass" är en dålig definition av total makt, enligt Mills, då "härskande" är en term hämtad från den politiska sfären, medan "klass" är hämtad från den ekonomiska sfären.
Koordination och rollbyten inom eliten För att en nationell maktelit skall kunna existera krävs, menar Mills, någon form av kontakt mellan hierarkiernas ledare. Mills menar att sådana kontakter kan sträcka sig från medveten konspiration till enbart ett fastställande av gemensamma synsätt hos ledarna vad gäller värderingar och politiska riktlinjer. Denna form av institutionell närhet är starkast när individer byter chefsfunktioner i toppen av en dominerande institutionell apparat med personer i en annan dylik. Mills anför som exempel de talrika fall då verkställande direktörer och styrelseledamöter i stora företag i USA övergått till viktiga regeringsbefattningar och sedan återvänt till affärsvärlden eller till någon stor stiftelse. Eller som Mills själv uttrycker det:(Mills,Makteliten,1971.sid330ff.)
En hel del ledande män från den militära, den ekonomiska och den politiska världen hade åren efter andra världskriget suttit på höga poster i någon eller båda av de andra världarna. Mellan dessa högre kretsar finner man en hög grad av utbyte som formellt grundas på att de här människornas exekutiva förmåga gör dem användbara var som helst, men i realiteten grundas på inval i olika klickar. Många av de som ägnat sig åt denna trafik har som medlemmar av makteliten alltmer börjat betrakta statsmakten som ett slags paraply som de arbetar under" menade Mills.(Mills,Makteliten,1971.sid.119)
Den lätthet, med vilken sådana nämnda rollbyten genomförs, indikerar för Mills, elitens grad av sammanhållning. Ju högre grad av utbyte och institutionell närhet, desto mer enhetlig är eliten. Fast denna enhetlighet i första hand är ett resultat av den institutionella strukturen, märks också maktens kumulativa karaktär genom att förbindelserna mellan eliterna leder till gemensam livsstil och en känsla av enighet. "Medvetenhet" tillkommer alltså, utöver "sammanhållning". Denna livsstil har en tendens att bli permanent, eftersom en likartad rekrytering leder till att den blir allmänt omfattad. Som följd av detta, är eliten i USA, fastän den inte kommer från ett litet antal framstående familjer, ändå rekryterade från de välsituerade klasserna.
Massamhället och eliterna En av orsakerna till varför eliten kan dominera som den gör ligger, enligt C. Wright Mills, i förekomsten av det han kallar "massamhället". Enligt de som studerat samhället med utgångspunkt från att det kan finnas en ledande elit i varje samhälle, har motsatsen till en "elit" alltid varit en "massa". Definitionen av massans egenskaper har också varit tämligen likartade. Det kännetecknande för "massan" är, "att den sönderfaller i sina delar". Medlemmarna i massan är inte organiserade för samordnat politiskt handlande. Individerna i massan förefaller leva ett närmast totalt privat liv. De koncentrerar sig på sina egna intressen både på arbetet och fritiden. Umgänget hos massan är tämligen begränsat och inskränker sig i stort sett till familjen, grannarna och arbetskamraterna. Genom att leva i en miljö med så snäva gränser inskränks också individens kännedom om allmänna angelägenheter. I motsats till eliten saknar massan en utsiktspunkt, från vilken den kan överblicka den samhälleliga strukturen i sin helhet.
Mills hävdar, att massans medlemmar är fångar i sin egen miljö. Endast eliten kan gå utanför den miljö där den befinner sig, så länge "massamhället" råder. Bara eliten på samhällets befälsposter når fram till en allmän överblick. Varseblivningen hos massan är splittrad. Den kan oftast inte ens uppfatta syftet med den egna verksamheten, då den har svårt att urskilja vilken roll den spelar i det samlade samhällsbygget. Individerna i massan har inga egna uppslag, utan följer endast med i de existerande rutinerna, menar Mills.
Även Mosca och Michels uppfattar massan i en representativ demokrati, som politiskt inkompetent, apatisk och i avsaknad av handlingsförmåga. Individerna i massan har ingen önskan att axla något politiskt beslutsfattande. Mosca menar exempelvis, att det politiska initiativet blivit elitens ansvarsområde, främst på grund av massans likgiltighet. Medan eliten försöker vidmakthålla sin sammanhållning, söker man gentemot massan inta en attityd av att söndra och härska. Mills ser ett samhälle till största delen befolkat av en massa, som en direkt motsats till ett samhälle där de klassiska demokratiska idealen förverkligats. Mills anser att det råder en diskrepans mellan de i USA allmänt omfattade liberala idealen och den faktiska verkligheten. Enligt Mills terminologi kan man säga, att den upplysta allmänheten har förvandlats till en lättmanipulerad massa. För att förstå denna förvandling måste man begripa vilka fundamentala föreställningar en sådan demokrati bygger på. Mills nämner några sådana:
Individualismen, vilken i massamhället ersatts av kollektiva, ekonomiska och politiska former. En föreställning om en fridfull och naturlig harmoni av intressen som skapar en social balans. Denna föreställning har i massamhället ersatts av klassmotsättningar och organiserade påtryckningsgrupper. En föreställning om en "förnuftig", mänsklig hållning, vilken förutsätter att allt handlande sker genom att beslut fattas efter överläggningar mellan olika individer. I stället grundas nu beslut på expertråd med mera, vilkas beslut tjänar vissa intressen. Som tidigare beskrivits, menar Mills, att "förnuftet" har övergått i någon slags "instrumentell-rationalitet".
Det bör tilläggas att såväl "allmänhet" som "massa", av Mills, beskrivs som idealtyper, vilka aldrig existerat som rena samhällsformationer. Mills hävdar heller inte, att det moderna USA är ett totalitärt samhälle, men han ser en tendens där utvecklingen mot idealtillstånden fått ge vika för en utveckling som nyss beskrivits.
Elitstyrets fyra dimensioner C. Wright Mills utvecklar fyra kriterier eller dimensioner mot vilka man kan bedöma i hur hög grad ett massamhälle och därmed om ett elitstyre, utvecklats strukturellt sett.
Den första dimensionen (1) berör förhållandet mellan opinionsskapare och opinionstagare. I det moderna samhället finns ofta en opinionsbildare som på ett opersonligt vis, genom masskommunikation, vänder sig till miljontals tittare och åhörare.