The Police var ett brittiskt reggae/rock- och new waveband bildat i London 1977. Under nästan hela bandets historia bestod gruppen av Sting (sång, basgitarr), Stewart Copeland (trummor) och Andy Summers (gitarr). The Police blev internationellt kända i slutet av 1970-talet och generellt sett som ett av de första new wave-banden att nå framgång inför en bred publik.
Gruppens femte och sista album, Synchronicity, nådde plats nummer 1 både i Storbritannien och i USA, där det också sålt i över 8 miljoner exemplar. Gruppen upplöstes 1986, men återförenades i början av 2007 för en världsturné som varade till augusti 2008. Bandet har vunnit ett antal utmärkelser under sin karriär, däribland sex Grammy Awards, två Brit Awards, en MTV VMA, och blev 2003 invalda i Rock and Roll Hall of Fame and Museum."The Police: Timeline". Rock On The Net. Retrieved 16 October 2012 The Police har sålt mer än 50 miljoner album världen över, och var de musiker som tjänade mest under 2008, tack vare återföreningsturnén. Bland gruppens mest kända låtar kan nämnas "Roxanne", "Message in a Bottle", "Every Little Thing She Does Is Magic" och "Every Breath You Take".
Historik 1977–1978: Gruppen bildas Efter att det brittiska progressiva rockbandet Curved Air lades ner 1976, var bandets trummis, amerikanen Stewart Copeland, ivrig att bilda en ny trio och vara med i den spirande punkscenen i London. Sångaren och basisten Sting var lärare och dikesgrävare och spelade i jazz-rockband. I början av 1977 träffades de båda musikerna på en lokal jazzklubb och bestämde sig för att bilda ett progressivt popband tillsammans med gitarristen Henri Padovani."The Police: Biography". Allmusic. Retrieved 8 April 2013 Under de första månaderna spelade gruppen på lokala pubar i London. Deras första singel "Fall Out" spelades in med en budget på 150 pund och gavs ut i maj 1977.Sutcliffe, Phil & Fielder, Hugh (1981). L'Historia Bandido. London and New York: Proteus Books. . Page 41.
I mars och april 1977 turnerade trion som förband till Cherry Vanilla och Wayne County & the Electric Chairs. I maj samma år bjöd musikern Mike Howlett, som tidigare spelat i Gong, in Sting och gitarristen Andy Summers för ett projekt som de döpte till Strontium 90. Howlett ville ha med trummisen Chris Cutler, som dock var upptagen vid denna tidpunkt, varpå Sting istället bjöd in Copeland. Strontium 90 spelade in flera demolåtar, och spelade på en av Gongs återföreningskonsert i Paris den 28 maj 1977. Ett album med några av dessa låtar (både live och studioinspelade) gavs ut 1997, 20 år senare, under namnet Strontium 90: Police Academy.
Kort efter konserterna av Strontium 90 sprang Summers på Copeland, och efter att ha känt på sig att Sting var missnöjd med Padovanis relativt begränsade förmågor som gitarrist, föreslog han att han själv skulle bli gitarrist i bandet, på villkoret att de skulle fortsätta som trio. Av lojalitet till Padovani, motstod både Copeland och Sting initialt idén, och The Police började uppträda som kvartett i juli 1977. Strax efter två spelningar på Music Machine i London och på Mont de Marsan Punk Festival, och en avbruten inspelning med producenten John Cale den 10 augusti, blev Padovani informerad om att han sparkats och Summers blev då ensam gitarrist. Padovani blev senare medlem i Wayne County & the Electric Chairs och bildade så småningom sitt eget band, Flying Padovanis. Ännu lite senare blev han vice VD för IRS Records. Inom punken var det ovanligt med band med endast tre medlemmar men denna uppsättning förblev den samma ända tills gruppen upplöstes. Under denna period spelade Sting och Summers med den tyska kompositören Eberhard Schoener; Copeland medverkade också ett tag. Detta resulterade i tre album, alla tre var en mix av rock, elektronika och jazz."Trance-Formation" (EMI 1C 064-32 526) with Andy Summers (1977); "Flashback" (EMI 1C 066-32 839) with Sting, Andy Summers and Stewart Copeland (1978); "Video-Magic" (EMI 1C 064-45 234) with Sting and Andy Summers (1978). De medverkade flera gånger i tysk tv och gjorde den tyska allmänheten medveten om Stings ovanligt höga sångregister, och hjälpte till att bana väg för The Police senare popularitet.
Stewart Copelands äldre bror, Miles Copeland III, var till en början skeptiskt till att Summers skulle bli ny gitarrist i gruppen då han var rädd att det skulle underminera gruppens trovärdighet som punkband. Han gick dock motvilligt med på att låna gruppen 1 500 pund för att finansiera bandets första studioalbum. Inspelningen av Outlandos d'Amour var svår för gruppen då de hade en väldigt liten budget och var utan manager och skivkontrakt. Albumet spelades in på Surrey Studios i London, en liten studio som ägdes av Chris och Nigel Gray. Under ett av Miles regelbundna besök hörde han för första gången "Roxanne" och ordnade omedelbart ett skivbolagskontrakt med A&M Records åt gruppen. "Roxanne" gavs ursprungligen ut som singel 1978, men det var inte förrän den återutgavs året därpå som den blev en hit. Det var då The Police fick ett allmänt erkännande i Storbritannien och även en mindre hit i flera andra länder. Deras framgång ledde bland annat till en spelning på den berömda New York-klubben CBGB och en ansträngande USA-turné där bandet själva körde all sin utrustning i en Ford Econoline van. "Roxanne" tog sig inte in på BBC;s spellista, vilket främjades av A&M som med affischer promotade bandet som "Bannlysta av BBC".Walking on the Moon: The Untold Story of the Police and the Rise ... - Page 65 Chris Campion - 2010 "“We got a lot of mileage out of it being supposedly banned by the BBC,” Stewart Copeland admitted twenty-three years after the fact. “In fact, all that really happened was that we didn't make their playlist, so we turned that into 'Banned by the BBC.' ” A&M even printed up posters that announced ..." BBC bannlyste den andra singeln från Outlandos d'Amour, "Can't Stand Losing You" för omslaget till singeln, som visade Copeland när han hänger sig över en smältande isbit.Revolver Interview April 2000 "Revolver: Bands like the Offspring cite 'Can't Stand Losing You' as an important early punk song. Wasn't it banned by the BBC? Copeland: Actually, we got a lot of mileage out of it being supposedly banned by the BBC. In fact, all that really happened was that we didn't make their playlist, so we turned that into 'Banned by the BBC'. Sting: Wait a minute - it was 'Roxanne' they wouldn't play. Then we had that publicity campaign with posters about how the BBC banned 'Roxanne'. The reason they had a problem with 'Can't Stand Losing You' was because the photo on the cover of the single had Stewart standing on a block of ice with a noose around his neck, waiting for the ice to melt. "
1979–1982: Genombrott The Police höll sin första konsert i Sverige Jun 19 1979, The Police konserthistorik, s60 /setlist.fm (läst 28 november 2025) den 19 juni 1979 med ett framträdande på Music Palais i Stockholm under sin Outlandos d'Amour-turné. I oktober 1979 gav gruppen ut sitt andra studioalbum, Reggatta de Blanc, vilken blev en storsäljare i Europa. Albumet toppade den brittiska albumlistan och bandet fick två singelettor i låtarna "Message in a Bottle" och "Walking on the Moon". Det instrumentala titelspåret "Reggatta de Blanc" vann en Grammy för "Best Rock Instrumental Performance".Grammy Awards by the Police, Grammy.com.
I mars 1980 påbörjade The Police sin första världsturné, där man besökte platser som vanligtvis inte var värdar för utländska artister, bland annat; Mexiko, Indien, Taiwan, Hong Kong, Grekland och Egypten. Turnén blev senare dokumenterad i filmen "The Police Around the World", regisserad av Kate och Derek Burbridge, som innehåller material som till en början var tänkt till BBC-produktionen "The Police in the East". I maj 1980 gav A&M ut Six Pack i Storbritannien, som innehöll bandets fem tidigare singelutgivningar (förutom "Fall Out") samt en alternativ monoinspelning av "The Bed's Too Big Without You" och en liveversion av "Truth Hits Everybody". Six Pack nådde som bäst plats 17 i Storbritannien. Stewart Copeland sade senare, i november 2001, att han ansåg att Reggatta de Blanc var gruppens bästa album. miniatyr|230px|Sting live med The Police i Buenos Aires, december 1980. The Police blev sedan pressat av sitt skivbolag att snabbt spela in ett nytt studioalbum och sedan fortsätta turnera. Det tredje studioalbumet, Zenyatta Mondatta, gavs ut i oktober 1980 och nådde en topplacering på albumlistan i Storbritannian, Australien och Frankrike. "Don't Stand So Close to Me" och "De Do Do Do, De Da Da Da" gavs ut som singlar. De båda nådde topp-10 på Billboard Hot 100, medan den förstnämnda gav gruppen sin tredje raka singeletta i Storbritannien. Trots att de tre bandmedlemmarna och producenten Nigel Gray beklagade sig över den kvicka inspelningen av albumet, som färdigställdes klockan 4 på natten samma dag som gruppen skulle påbörja en ny världsturné, så fick Zenyatta Mondatta mycket beröm från kritiker.Sutcliffe, Phil & Fielder, Hugh (1981). L'Historia Bandido. London and New York: Proteus Books. . Page 77. Den instrumentala "Behind My Camel", skriven av Andy Summers, gav bandet åter en Grammy för "Best Rock Instrumental Performance", medan "Don't Stand So Close to Me" vann en Grammy för "Best Rock Vocal Performance for Duo or Group". The Polices fjärde studioalbum, Ghost in the Machine, som producerades tillsammans med Hugh Padgham och spelades in i Air Studios i Montserrat, gavs ut 1981. Albumet hade ett djupare sound med bland annat saxofoner och syntar. Tre singlar gavs ut, "Every Little Thing She Does Is Magic", "Invisible Sun", och "Spirits in the Material World". Bandet kunde inte komma överens om vilket omslag de skulle använda, så omslaget fick ha tre röda piktogram – digitala liknelser av de tre bandmedlemmarna. Under 1980-talet blev Sting och Summer skatteflyktingar och flyttade till Irland, medan Copeland, som amerikan, stannade i England.
1982 fick The Police mottaga pris som bästa brittiska grupp på Brit Awards.1982 Brit Awards Brits.co.uk. Retrieved 5 December 2011 Efter turnén till Ghost in the Machine gjorde bandet ett uppehåll och medlemmarna arbetade istället med projekt utanför gruppen. Vid denna tiden hade Sting blivit en stor stjärna och hade också etablerat en karriär som skådespelare. 1979 hade han spelat 'Ace Face' i Quadrophenia, filmversionen av The Whos rockopera, följt av en roll som en mekaniker i filmen Radio On. 1982 hade han huvudrollen i Richard Loncraines film Brimstone and Treacle. Han hade också en mindre hit i Storbritannien med "Spread A Little Happiness" (som också var med på soundtracket till filmen, tillsammans med tre nya låtar av The Police; "How Stupid Mister Bates", "A Kind of Loving", och "I Burn for You"). Under 1981 och 1982 spelade Summers in sitt första studioalbum tillsammans med Robert Fripp, I Advance Masked. 1983 komponerade Stewart Copeland musiken till Francis Ford Coppolas film Rumble Fish. Singeln "Don't Box Me In (Theme from Rumble Fish)", ett samarbete mellan Copeland och singer/songwritern Stan Ridgway (från bandet Wall of Voodoo) spelades mycket på radio under året. Under 1983 medverkade Sting också i David Lynchs film Dune. Samtidigt som Stings berömmelse ökade försämrades hans förhållande med Stewart Copeland. Deras alltmer ansträngda partnerskap sträcktes ytterligare från trycket av världsomspännande publicitet och berömmelse, motstridiga egon, och deras ekonomiska framgångar. Samtidigt kraschade både Stings och Summers äktenskap (Sting bosatte sig med sin nya partner Trudie Styler, som han senare gifte sig med, medan Summers, efter ett kort förhållande, gifte om sig med sin andra hustru Kate).
1983–2006: Synchronicity och uppbrott