miniatyr|300px|Kinesiska tecken för hanzi, till vänster traditionella kinesiska tecken, till höger förenklade.
Kinesiska tecken är skrivtecken med ursprung i Kina som tillsammans utgör Han-skriften, ett logografiskt skriftsystem som också beskrivs som logosyllabiskt. Skriften utvecklades i Kina under det andra årtusendet före Kristus. Den används för att skriva kinesiska, förekommer även i japansk och koreansk skrift och användes tidigare för vietnamesiska; i Vietnam förekommer den fortfarande i historiska, religiösa och pedagogiska sammanhang. Tecknen kallas hanzi på kinesiska, kanji på japanska, hanja på koreanska och chữ Hán på vietnamesiska. Han-skriften skrevs traditionellt lodrätt i kolumner ordnade från höger till vänster, medan vågrät skrift från vänster till höger är vanlig i modern användning.
Definition och terminologi Han-skriften betecknar skriftsystemet som helhet, medan kinesiskt tecken eller sinogram betecknar en enskild enhet i systemet. Ett logogram representerar ett ord eller ett morfem, medan ett ideogram i strikt mening representerar en idé eller ett begrepp. Han-skriften beskrivs som logosyllabisk eftersom tecknen huvudsakligen används för ord och morfem men i vissa fall också för stavelser utan hänsyn till deras betydelse.
Benämningen morfografisk betonar att skrifttecknen motsvarar morfem snarare än nödvändigtvis hela ord. I kinesiska motsvarar ett tecken vanligen både ett morfem och en stavelse, vilket förklarar beteckningen morfosyllabisk. Logografisk och morfosyllabisk beskriver därmed olika egenskaper hos skriften och är inte ömsesidigt uteslutande.
Att samma tecken används i flera språk innebär inte att skriften återger språkoberoende betydelser, eftersom tecknens uttal och de ord som bildas av dem bestäms av det enskilda språkets användning och sammanhang. Beteckningarna ideografisk skrift och bildskrift beskriver bara en begränsad del av systemet, eftersom endast vissa äldre teckenformer uppstod som avbildningar medan flertalet tecken har bildats genom sammansättning, lån och andra principer.
Uppbyggnad I tryckt text upptar varje Han-tecken normalt lika stor lodrät och vågrät plats, traditionellt en kvadratisk skrivyta, oavsett hur enkel eller komplex formen är. Ett tecken kan grafiskt analyseras på flera nivåer: streck, mindre avskiljbara delkomponenter och större komponenter eller radikaler. Strecken är byggstenar i tecknets form men saknar normalt de uttalsmässiga och logografiska funktioner som kännetecknar självständiga tecken.
I kinesiska motsvarar ett tecken vanligen ett morfem och en stavelse, men samma stavelse och ton kan återges av olika tecken med olika betydelser. Semantisk-fonetiska sammansättningar utgör mer än fyra femtedelar av de kinesiska tecknen och består av en semantisk komponent samt en fonetisk komponent. Den semantiska komponenten ger ofta en ledtråd om tecknets betydelseområde, medan den fonetiska komponenten ger en mer eller mindre tillförlitlig ledtråd om uttalet. Komponenterna följer ofta positionsmönster, och semantiska radikaler förekommer särskilt ofta till vänster eller överst i tecknet. Sambandet mellan tecken och uttal varierar mellan språk; i japanska är flera kontextberoende läsningar för samma kanji regel snarare än undantag.
I lexikografiska sammanhang används radikal också om en klassificeringsenhet, som inte alltid sammanfaller med den komponent som tydligast antyder tecknets betydelse. I Kangxi-systemet tilldelas varje tecken en av 214 radikaler och ordnas därefter efter antalet återstående streck. Vid uppslagning identifieras alltså radikalen och strecken i resten av tecknet, inte strecken i den fonetiska komponenten. Systemet är ibland tvetydigt, eftersom valet av radikal och antalet streck kan variera mellan teckenformer och källor.
Historisk utveckling Tidiga belägg Från det neolitiska Kina finns lokala symbolsystem med tecken på bland annat keramik, jade och sten som är betydligt äldre än de bevarade texterna från Shangdynastin. Vissa tecken från senneolitikum har drag som kan förbindas med senare kinesisk skrift, men avsaknaden av längre följder och otvetydiga belägg för fonetisk användning gör deras direkta förhållande till skriftsystemet omdiskuterat. Luckorna i fyndmaterialet kan delvis bero på att texter skrevs på förgängliga material som bambu- eller trästickor, vilket försvårar en säker rekonstruktion av skriftens uppkomst.
Den tidigaste läsbara och sammanhängande textkorpusen är orakelbensskriften från den sena Shangdynastin, framför allt från Yinxu vid dagens Anyang, med början omkring 1250 före Kristus. Inskrifterna ristades huvudsakligen på skulderblad från nötkreatur och buksköldar från sköldpaddor som upphettades så att sprickor uppstod för spådomstolkning. Texterna behandlar bland annat offer, kungliga angelägenheter, väder, skördar och krig och ger därför både språklig och historisk information om Shangriket. Orakelbensskriften kunde återge sammanhängande språk med grammatiska ord, fonetiska lån och semantisk-fonetiska tecken, vilket visar att den redan var ett moget skriftsystem och måste ha föregåtts av en längre utveckling.
Korta namn, emblem och andra tecken förekommer också på rituella bronsföremål från Shangtiden, alltså både före och parallellt med den stora orakelbenskorpusen. Under västra Zhoudynastin blev bronsinskrifterna fler och längre och användes bland annat för att bevara uppgifter om kärlets ägare åt senare generationer. Bronsinskrifternas utformning visar att skrivna förlagor på förgängligt material användes när texterna planerades och överfördes till gjutformarna.
Standardisering Efter Qins politiska enande 221 före Kristus gjordes en Qin-form av sigillskrift, vanligen kallad den lilla sigillskriften, till rikets officiella skrift, men samtida inskrifter visar att reformen inte omedelbart skapade helt enhetliga teckenformer. Under Handynastin utvecklades kanslistilen, lishu, till en standardiserad penselskrift för skrivare och ämbetsmän. Löpande skrift och kursivskrift utvecklade alltmer förkortade former, medan reguljärskriften, kaishu, fick sin första fullt utvecklade form under Tangdynastin på 600-talet och blev en grund för senare standardformer.
Handskriften förblev normbildande eftersom kejserliga hov kunde göra enskilda kalligrafers skrivsätt till förebilder för utbildning och ämbetsbruk. Tangkejsaren Taizong utsåg på 600-talet Wang Xizhis skrivsätt från 300-talet till ortodox förebild, och senare dynastier bevarade och spred det genom kopior och avgnidningar. En kejserligt beställd samling modellkalligrafier graverades i sten 992 under Songdynastin, så att texterna kunde mångfaldigas som avgnidningar. Under tidig Ming systematiserades en strängt reglerad hovstil som användes i myndighetsdokument och blev förebild för dem som eftersträvade en ämbetsmannakarriär.
Tryckning på papper uppstod i Kina omkring år 700 och gjorde det möjligt att framställa många förhållandevis billiga, likalydande exemplar av samma text. Vid träsnittstryck skrevs förlagan med pensel på papper, överfördes spegelvänd till ett träblock och skars ut i relief, vilket gjorde att handskrivna teckenformer kunde återges mekaniskt. Den kinesiska Diamantsutran från 868 är den äldsta bevarade fullständiga tryckta bok som bär ett dateringsbesked och visar att tekniken då användes för att sprida längre texter. Tidigt träsnittstryck användes bland annat för buddhistiska texter, där mekanisk reproduktion minskade risken för de avskriftsfel som kunde uppstå vid handkopiering. Sambandet mellan kalligrafi och tryck bestod även senare, och under Yuandynastin gav Zhao Mengfus reguljärskrift upphov till en ny stil för träsnittstryckta böcker.
Moderna reformer I Folkrepubliken Kina offentliggjorde statsrådet 1956 ett förenklingsschema för kinesiska tecken, och 1964 sammanställdes de gällande formerna och förenklingsreglerna i en fullständig förteckning. Förteckningen återutgavs med mindre ändringar 1986, och 2013 sammanfördes den med andra normer i Den allmänna förteckningen över standardiserade kinesiska tecken, som omfattar 8 105 tecken i tre nivåer. Förenklade former används främst i Fastlandskina och Singapore, medan traditionella former dominerar i Hongkong, Macao och Taiwan samt i delar av den kinesiska diasporan. De flesta tecken har samma form i de båda systemen, men omvandling mellan dem kan vara komplicerad eftersom en förenklad form ibland motsvarar flera traditionella tecken.
I Japan fastställdes 1946 Tōyō kanji-listan med 1 850 tecken för allmänt bruk. En typsnittslista från 1949 standardiserade formerna bland annat genom att sammanföra varianter, ta upp hävdvunna kortformer och ordna om vissa streck. År 1981 ersattes Tōyō kanji-listan av Jōyō kanji-listan, som då omfattade 1 945 tecken. Den reviderade listan från 2010 omfattar 2 136 tecken. Listan är en riktlinje för teckenbruk i det allmänna samhällslivet, inte en fullständig förteckning över alla kanji som får användas.
De kinesiska och japanska standardiseringarna genomfördes var för sig, vilket har gett både gemensamma och olika förenklade former. De kinesiska formerna i tabellen följer den kinesiska standardförteckningen från 2013. De japanska formerna följer den officiella förteckningen över Jōyō kanji, där äldre former anges inom parentes.
+ Jämförelse mellan traditionella former och standardformer i Kina respektive Japan Traditionell form Standardform i Kina Standardform i Japan Betydelse Förenklade i Kina men inte i Japan 電 电 電 elektricitet 開 开 開 öppna 東 东 東 öster 車 车 車 kärra, bil, fordon 紅 红 紅 röd 無 无 無 inte, utan 鳥 鸟 鳥 fågel 熱 热 熱 het, värme Förenklade i Japan men inte i Kina 佛 佛 仏 Buddha 惠 惠 恵 välvilja, ynnest 拜 拜 拝 buga, vörda 黑 黑 黒 svart 拔 拔 抜 dra ut, avlägsna 步 步 歩 steg, gå 晚 晚 晩 kväll, sen Förenklade på olika sätt i Kina och Japan 歲 岁 歳 år, ålder 圖 图 図 bild, diagram 轉 转 転 vrida runt, förändra 廣 广 広 vid, bred 惡 恶 悪 dålig, elak, ond 豐 丰 豊 riklig, ymnig 腦 脑 脳 hjärna 樂 乐 楽 glädje, musik 氣 气 気 luft Samma förenklade form i Kina och Japan 學 学 学 lära, studera 體 体 体 kropp 點 点 点 punkt 貓 猫 猫 katt 蟲 虫 虫 insekt, kryp 黃 黄 黄 gul 盜 盗 盗 stjäla, tjuv 國 国 国 land, stat
Spridning Under många århundraden användes klassisk kinesiska som skriftspråk i stora delar av Östasien, och kunskaper i detta skriftspråk lade grunden för att Han-tecken skulle kunna anpassas till japanska, koreanska och vietnamesiska. Vid anpassningarna knöts tecknen till de enskilda språkens ord, morfem och uttal, vilket innebär att grafiskt likartad skrift inte utgör ett språkoberoende innehåll.
Kinesiska språk Han-tecknen utvecklades för kinesiska och utgör det grundläggande skriftsystemet för skriven kinesiska. Ett tecken motsvarar i regel både ett morfem och en stavelse, även om förhållandet mellan tecken, uttal och betydelse inte är entydigt. Tecknens uttal och ordförrådets utformning varierar mellan kinesiska språk, och standardiserad skriven kinesiska motsvarar inte direkt talad kantonesiska eftersom vissa ord och fraser uttrycks på olika sätt. Det regionala skrivbruket återspeglas bland annat i Hong Kong Supplementary Character Set, som innehåller tecken som används för kantonesiska uttryck.
Japanska Japan tog över kinesiska tecken omkring 500-talet, efter att klassisk kinesiska först hade använts för bland annat officiella texter. För att skriva japanska anpassades tecknen efter både betydelse och ljud, och formerna i hiragana och katakana utvecklades ur förenklade eller stiliserade former av vissa Han-tecken. I modern japanska används kanji tillsammans med de båda kana-skrifterna. Ett kanji kan ha en eller flera on-läsningar som ytterst bygger på kinesiska uttal samt kun-läsningar som bygger på inhemska japanska ord.
Koreanska