Danmarks statsskick innebär att Danmark är en parlamentarisk konstitutionell monarki. Det innebär vidare att landet har en representativ demokrati där det danska parlamentet, Folketinget, är landets folkrepresentation som representerar Danmarks medborgare och som är det högsta lagstiftande organet. Det finns dock även ett inslag av direktdemokrati i Danmarks statsskick (se nästa avsnitt).
Inslag av direktdemokrati Ett inslag av direktdemokrati finns inskrivet i paragraf 42 (§ 42) i den danska grundlagen,Se här paragraf 42 (§ 42) i kapitel 5 (som handlar om Folketingets arbete) i den danska grundlagen på Folketingets hemsida. Under varje paragraf finns en kommentar/förklaring för hur varje paragraf ska tolkas i sammanhang med andra paragrafer i grundlagen etc. som kallas Danmarks Riges Grundlov, Danmarks rikes grundlag. Det är ganska anmärkningsvärt i jämförelse med många andra parlamentariska stater i Europa. Regeln innebär att en tredjedel av Folketingets ledamöter kan bestämma att ett lagförslag, som Folketinget nyss har antagit, ska godkännas i en beslutande folkomröstning för att slutgiltigt kunna antas som lag. Det kan ske inom tre vardagar efter att Folketinget har antagit lagförslaget.
Paragrafen undantar dock lagförslag om statsbudget, skatter, statsbelåning, pensioner och löner från denna regel. I praktiken har dock bara sex sådana folkomröstningar skett i Danmark sedan grundlagen antogs 1953 (den senaste var Folkomröstningen om införande av euron år 2000). Minoriteten låter i praxis majoriteten styra i de allra flesta fall och använder endast denna regel i undantagsfall (bland annat för att själva inte utsättas för regeln om de skulle komma i regeringsställning). Någon regel om folkinitiativ finns inte alls i grundlagen.
Parlamentarism Danmarks statsminister är landets regeringschef och leder Danmarks regering. Statsministern och regeringen och dess samtliga ministrar ska ha stöd av en majoritet av Folketingets ledamöter,Se här §§ 12-27 i kapitel 3 i grundlagen på Folketingets hemsida. Under varje paragraf finns en kommentar/förklaring för hur varje paragraf ska tolkas i sammanhang med andra paragrafer i grundlagen etc. som är organiserade i ett flerpartisystem med många partier. Detta innebär ett parlamentariskt statsskick.
Regeringen består av ett antal ministrar. Statsministern anses som primus inter pares bland ministrarna och de beslutar till stor del själva om de regeringsärenden som hör till deras respektive ministerium (se nedan). En enskild minister "kan inte stanna i sitt ämbete" (ska avgå) om Folketinget förklarar sitt misstroende mot denne i en omröstning. Det sägs uttryckligen i grundlagens § 15. Där sägs också att hela regeringen alltid ska avgå när statsministern avgår. Det senare gäller även vid en kabinettsfråga, då förklaringen om misstroende eller förtroende anses ha skett genom omröstningen om det lagförslag som regeringen har ställt kabinettsfråga om.
Vid misstroende mot statsministern (det vill säga mot hela regeringen), kan denne dock omedelbart välja mellan att avgå eller att upplösa Folketinget och utlysa nyval till det. Nyval till Folketinget ska alltid ske senast fyra år efter föregående folketingsval (föregående nyval).Se reglerna om hur nyval till Folketinget går till här i § 32 i kapitel 4 (som handlar om Folketinget) i grundlagen på Folketingets hemsida. När statsministern dock har avgått sitter regeringen kvar tills en ny regering har blivit utnämnd av monarken (en expeditionsministär). När en ny regering precis har blivit utnämnd kan inte nyval utlysas förrän statsministern har presenterat sin nya regering för Folketinget.
Andra huvudregler i grundlagen I grundlagen finns ytterligare detaljerade regler för hur statsskicket fungerar. Den består av elva kapitel och 89 paragrafer.Se här paragraferna 1-4 (§§ 1-4) i kapitel 1, i den danska grundlagen på Folketingets hemsida. Medborgarnas fri- och rättigheter (mänskliga rättigheter) regleras i kapitel 8 i grundlagen.Se grundlagens kapitel 8 här på Folketingets hemsida. En regel mot diskriminering finns dock i § 70 i kapitel 7.Se här § 70 i grundlagens kapitel 7.
Grundlagen skrevs under och utfärdades av Fredrik IX den 5 juni 1953 efter att ha beslutats av den dåvarande Danmarks riksdag. I och med den nya grundlagen fick Danmark samma år ett enkammarparlament till skillnad från tidigare och det fick då namnet Folketinget.Se kapitel 11 och § 89 (grundlagens sista paragraf) i grundlagen här på Folketingets hemsida. Där sägs det att den tidigare grundlagen från 1915 upphävs i och med den nya grundlagen och att den dåvarande tvåkammarriksdagen skulle fortsätta som parlament fram till och med att ett nyvalt Folketing kunde sammanträda, vilket skedde i september samma år.
Maktdelning och kontrasignation Den verkställande makten utövas uttryckligen enligt grundlagens § 3 av den danska monarken, medan den lagstiftande makten utövas gemensamt av både monarken och Folketinget och den dömande makten av självständiga domstolar (också enligt § 3). Samtidigt fastslås i § 2 att Danmark är en konstitutionell monarki där monarkens makt är begränsad ("Regeringsformen er indskrænket-monarkisk").
I praktiken utövas monarkens verkställande och lagstiftande makt, på grund av ett par regler om kontrasignation i grundlagen, av ministrarna i den danska regeringen. Regeln är att all statsmakt som utövas av monarken enligt grundlagen ska ske i samverkan med ministrarna enligt grundlagens §§ 12-14. För att monarkens beslut ska bli giltigt, ska dennes underskrift ledsagas av en eller flera ministrar (kontrasignation) enligt § 14. Det innebär att en eller flera ministrars underskrift ska stå på beslutsdokumentet tillsammans med monarkens underskrift för att beslutet (och dokumentet) ska bli giltigt.
I § 12 fastslås att monarken som institution ensam har den högsta myndigheten i landet (är statsöverhuvud): definitionen för vad som är en monarki (att endast en person har den högsta myndigheten). Men samtidigt står det sist i samma paragraf att denna makt alltid ska utövas tillsammans med ministrarna, som dessutom förbereder ärendena före beslutsfattandet (vilket innebär begränsad monarki). I § 13 står det att monarken är ansvarsfri som institution (kan inte åtalas) och att ministrarna är ansvariga för hur landet styrs.
Det innebär att reglerna i kapitel 3 i grundlagen om den verkställande makten och om viktiga regeringsbeslut som där sägs fattas av monarken, till exempel fördrag med utländska makter, propositioner och utnämningar med mera, i praktiken utövas av regeringen då besluten ska ske med ministrarnas kontrasignation. Detsamma gäller när monarken skriver under och utfärdar lagar som också sker med kontrasignation.Se här § 22 i grundlagens kapitel 3.
Andra beslutsärenden som inte regleras i grundlagens kapitel 3, anses som mindre viktiga och beslutas genom ministerstyre av ministern själv om ärendet hör till dennes ministerium. Till exempel ska enligt § 27 i grundlagen tjänstemän utnämnas efter regler som bestäms i en särskild lag. Enbart vissa av dessa behöver formellt utnämnas av monarken enligt samma paragraf.Se här § 27 i grundlagens kapitel 3. Ett annat exempel på ministerstyre är att verkställighetsföreskrifter som handlar om detaljregler för hur en lag ska verkställas beslutas och skrivs under av den minister vars ministerium föreskrifterna hör under. Sådana föreskrifter kallas bekendtgørelse ("tillkännagivande", "kungörelse").Att en enskild minister skriver under sådana, kan ses i Lovtidende som är Danmarks officiella tidning där lagar offentliggörs, den finns i en nätupplaga här.
Tronföljd I § 2 fastställs även att Danmark har en arvmonarki där både kvinnor och män kan ärva kungamakten efter regler i en tronföljdslag från den 27 mars 1953. Kungamakten som institution skrivs sedan som kongen, ”kungen” i resten av grundlagen. Tronföljdslagen från 1953 kan endast ändras på samma svåra sätt som grundlagen själv ändras enligt § 88 i grundlagen. Detta på grund av att tronföljdslagen från den 27 mars 1953 utpekas specifikt i grundlagens § 2.Proceduren för hur grundlagen ändras bestäms i grundlagens näst sista paragraf, § 88, se här på Folketingets hemsida. Enligt danska Wikipedias artikel om tronföljdslagen, :da:Tronfølgeloven, ändras tronföljdslagen på samma svåra sätt som grundlagen själv gör. Det beror på att reglerna för tronföljden ska bestämmas i en utpekad tronföljdslag med datum då den utfärdades omnämnt i själva grundlagen. Samma sak står även i Folketingets tolkningskommentar till § 2 i grundlagen, se § 2 här i grundlagens kapitel 1 på Folketingets hemsida.
Grundlagsändring Grundlagsändring sker genom att två likalydande beslut fattas i Folketinget med mellanliggande val. När det skett ska förslaget därefter bekräftas i en beslutande folkomröstning där en enkel majoritet av de röstande samt minst 40 % av samtliga röstberättigade röstar ja till förslaget (vilket innebär att det ska vara ett rätt högt valdeltagande för att förslaget ska bli antaget).
En sådan svår ändring av tronföljdslagen skedde under åren 2006-2009 då en fullt kognatisk arvsrätt till tronen infördes, det vill säga att söner inte längre skulle gå före döttrar i arvsrätten.
Flerpartisystem Danmark har ett flerpartisystem där inget enskilt parti har haft absolut majoritet i Folketinget sedan början av 1900-talet. Landet har bara haft fyra majoritetsregeringar sedan andra världskriget. Därför har mycket få lagförslag passerat den parlamentariska processen utan förhandlingar och kompromisser med både stöd- och oppositionspartier.
Det är relativt vanligt med samarbete mellan olika politiska partier, och den danska välfärdsmodellen har ett brett parlamentariskt stöd. Detta gör det enklare att koncentrera det politiska arbetet kring effektivisering av den offentliga sektorn och fördelningen av ansvaret mellan stat och kommuner.
Monarki vänster|miniatyr|Kung Fredrik X. Kung Fredrik X (Frederik André Henrik Christian), född 26 maj 1968, har varit Danmarks kung, monark och statschef sedan den 14 januari 2024. Fredrik blev dansk kung efter att Margrethe II av Danmark abdikerat i enlighet med den danska tronföljden, som också bestämmer vem som ska efterträda henne. Enligt grundlagen är monarken i egenskap av statschef grunden för all offentlig makt i Danmark, men sedan 1901 har Danmark i praktiken haft parlamentarism (som utgår från folksuveränitetsprincipen, att all makt utgår från folket).
Monarken har fortfarande möjlighet att vägra godkänna lagförslag och kan också avsätta statsministern och tillsätta en ny, även om detta varit mycket sällsynt i modern tid. Kung Kristian X var den senaste monark som använde detta maktmedel för att på eget initiativ avsätta regeringen. Detta skedde den 29 mars 1920, och ledde till den så kallade "påskkrisen". Det handlade om att kungen hade en annan åsikt än regeringen om den nya gränsen mot Tyskland i Sønderjylland efter Folkomröstningen om Slesvig 1920. Den skedde efter första världskrigets slut som en del av fredsfördraget i Versailles.
Alla monarkens befogenheter, till exempel att utnämna statsminister och möjligheten att förklara krig och sluta fred, ligger i praktiken hos statsministern och hans eller hennes ministrar, men kräver monarkens godkännande.
Idag har monarken i huvudsak en ceremoniell funktion i maktutövandet, både enligt traditionen och den allmänna offentliga meningen. Icke desto mindre har monarken tre grundläggande rättigheter som respekteras av de flesta myndighetsutövare: rätten att bli konsulterad, rätten att ge råd och rätten att varna. En konsekvens av dessa rättigheter är att statsministern och dennes ministär regelbundet träffar den regerande monarken i konselj.
Däremot ska monarkens faktiska betydelse inte underskattas. Att hon har reella maktbefogenheter innebär att hon kan använda sig av dem, om hon anser det nödvändigt.
Regeringen, verkställande makt och myndighetsutövning