miniatyr|300px|Slaget vid Trafalgar 1805 Royal Navys historia går åtminstone tillbaka till 800-talet när Alfred den store byggde upp en flotta för att bekämpa vikingarna. Under medeltiden avlöste perioder av starka och svaga engelska flottor varandra. Från en styrkeperiod i mitten av 1300-talet förföll flottan och i början av 1400-talet var Englands kuster utlämnade åt främmande flottors härjningar.

Från början av 1500-talet började Royal Navy reformeras och byggas ut. Segern över den spanska armadan 1588 etablerade definitivt Royal Navy som en av världens ledande flottor. Under 1600-talet skapades en permanent flotta och England inledde en mera expansiv maritim politik, vilket ledde till en serie krig med Nederländerna, vars starka flotta bjöd Royal Navy på hårt motstånd.

Efter den ärorika revolutionen 1688 inleddes en drygt 200-årig period av brittiskt herravälde på haven. Genom unionsakten 1707 införlivades den skotska flottan med Royal Navy, vars amiraler även förde befäl över Nederländernas flotta. Den växande flottan drogs inledningsvis med ekonomiska problem, men sedan nya metoder för finansiering utvecklats i mitten av 1700-talet kunde Royal Navy växa till världens största flotta. Ständig aktivitet, både i ständiga drabbningar med europeiska konkurrenter, främst Frankrike och Spanien, och i olika koloniala engagemang gav Royal Navy besättningar vars kompetens ingen annan nation kunde matcha.

Royal Navys makt kulminerade i och med Napoleonkrigen. Den brittiska flottan spelade en avgörande roll i den slutgiltiga segern över Napoleon och vann många drabbningar, varav den mest kända var den vid slaget vid Trafalgar 1805. Under hela 1800-talet bibehöll Royal Navy sin särställning på haven. Från mitten av 1800-talet ändrade dock flottan karaktär i och med att segelfartyg i trä ersattes med ångdrivna pansarklädda fartyg, och en teknologisk kapprustning började ta fart.

I och med sjösättningen av slagskeppet 1906 bekräftade Royal Navy sin position som den ledande flottan, och etablerade en ny standard för de tyngsta fartygen. I praktiken led dock Royal Navys epok som härskare över haven mot sitt slut. Nya framväxande industrinationer som USA och Tyskland hade redan passerat Storbritannien som producenter av industriprodukter och i Tyskland inleddes en massiv marin upprustning.

Under det första världskriget lyckades Royal Navy genom en serie mindre drabbningar stänga den tyska Högsjöflottan inne i Nordsjön. De viktigaste striderna till sjöss utkämpades dock mellan tyska ubåtar som försökte strypa britternas försörjningsleder över Atlanten och de allierade eskortfartyg som skyddade dessa leder och de konvojer som färdades längs dem. Även här segrade Royal Navy, men med knapp marginal.

Det andra världskriget blev delvis en upprepning av det första. Åter ställdes Royal Navy främst mot tyska ubåtar. Denna gång var man dock betydligt svagare, och stod nu även inför hot från Italien i Medelhavet och Japan i Stilla havet. Avgörande för att Royal Navy än en gång kom att stå som segrare var hjälpen från USA. I takt med att kriget fortlöpte blev Royal Navy allt mer beroende av amerikansk utrustning, och den amerikanska flottan kom också att överta rollen som den dominerande i världen. Särskilt i Stilla havet spelade Royal Navy en ytterst marginell roll.

Efterkrigstiden präglades för Royal Navys del av en omställning från en global stormaktsflotta till en flotta som i huvudsak inriktades på ubåtsbekämpning i Atlanten inom ramen för NATO. Dess storlek minskades kraftigt och inriktningen försköts från hangarfartyg och tunga ytfartyg till eskortfartyg. Falklandskriget innebar att denna utveckling delvis hejdades, och att viss förmåga att projicera sjömakt behölls. Kalla krigets slut innebar en återgång till en mera global roll för Royal Navy. Från 1960-talet kom också ansvaret för Storbritanniens kärnvapenavskräckning att ligga på Royal Navy i form av ett antal ballistiska robotubåtar.

Royal Navys förhistoria - Medeltiden England - Saxiska flottan (cirka 800-1066) Englands första flotta etablerades på 800-talet av Alfred den store men lyckades, trots att den förfallit, vålla stor skada för vikingarna i Wantsumkanalen vid Plucks Gutter i närheten av Stourmouth i Kent. Flottan återupplivades dock av kung Athelstan och vid tiden för hans seger i slaget vid Brunanburh år 937 hade den engelska flottan omkring 400 skepp. I samband med den normandiska invasionen av England så var kung Harald tvungen att lita på att flottan skulle hejda Vilhelm Erövrarens invasionsflotta från att korsa kanalen. Inte långt före normandiska invasionen förstördes dock flottan i en storm och drevs in i hamn. Normanderna kunde då korsa kanalen utan motstånd.

England - Normanderna och medeltiden Efter att de anglosaxiska sjöstyrkorna hade misslyckats med att hindra Vilhelm Erövraren från att korsa kanalen och förlorat slaget vid Hastings, satte de normandiska kungarna upp en liknande styrka år 1155, då med många skepp anskaffade från Cinque Ports-alliansen (eventuellt skapad av normanderna eller möjligen redan existerande och utvecklad av dem för egna syften). Normanderna skapade troligtvis titeln Lord Warden of the Cinque Ports, med uppgift att vaka över hamnarnas rättigheter. Under Hundraårskriget var den engelska flottan till en början underlägsen den franska men 1340 vanns en storartad seger i slaget vid Sluis där den franska flottan nästan helt förstördes.

Kung Johan hade en flotta med 500 skepp. I mitten av 1300-talet hade Edward III ett flotta på 712 skepp. Därefter inleddes en period av nedgång för flottan. Det medeltida Englands intresse fokuserades inte mot haven, utan mot Frankrike, där de engelska kungarna hade stora besittningar. Försvagat av hundraårskriget och inbördes stridigheter, Rosornas krig, lät England sin flotta förfalla till sådan grad att man inte längre kunde skydda sina kuster från pirater.

Royal Navys framväxt 1485-1692 England - Huset Tudor och Royal Navy 1485-1603 miniatyr|200px|höger|Henry Grace à Dieu illustrerad i Anthonyrullen. I och med huset Tudors trontillträde fick England en period av inre stabilitet. Henrik VII gynnade engelsk sjöfart och lät bygga de första örlogsfartygen på 50 år. Hans politik kännetecknades dock av ekonomisk sparsamhet och utrikespolitisk försiktighet, så den stora utbyggnaden av flottan kom först senare.

Den första reformationen och större expansionen av Navy Royal, som den senare skulle vara känd som, skedde under 1500-talet under Henrik VIII:s regim. Hans skepp Henry Grace à Dieu ("Great Harry") och Mary Rose anföll den franska flottan i slaget om Solent år 1545, och avvärjde en fransk invasion, till priset av att Mary Rose gick under. Vid kungens död år 1547 hade hans flotta växt till 58 skepp.

Inspirationen till Henrik VIII:s flotta kom från Skottland, där stora kanonbestyckade fartyg börjat byggas. Under 1400-talet hade inte England förmått att självt producera de nyaste fartygstyperna, karaveller och karacker, som utgjorde stommen i de spanska och portugisiska flottor som ledde uppbyggandet av dessa båda rikens kolonialvälden. Den nya engelska flottan byggdes dock med sådana moderna fartyg, kraftigt bestyckade och med kanonerna bakom kanonportar i skrovet. Däremot syntes tydliga spår av det medeltida marina tänkandet i det faktum att fartygen fortfarande hade fler infanterister än sjömän ombord och att bestyckningen var arrangerad för att slå tillbaka bordningsförsök snarare än att beskjuta fartyg med bredsidor, så som senare blev vanligt.

Under Henrik VIII byggdes också flertalet skeppsvarv, och 1545 fick engelska flottan ett organisatoriskt övertag över andra flottor i och med att "Navy Board" infördes för att överta och fördela alla de uppgifter som flottans skapare, William Gonson, haft. I Navy Board fick flottan en professionell organisation präglad av specialisering och arbetsdelning.

Efter Henrik VIII drabbades England av ännu en tid av inre stridigheter, denna gång mellan katoliker och protestanter, och dyra krig med Frankrike. Ännu en gång förföll den brittiska flottan. Kriget med Frankrike ledde 1558 till förlusten av den sista engelska besittningen på Europas fastland, Calais. Denna händelse blev inledningen på en omorientering av de brittiska intressena från kontinenten och mot världshaven.

Efter Elisabeth I:s trontillträde 1558 fick protestanterna övertaget i Englands religiösa stridigheter och förbindelserna mellan England och dess forna allierade, det katolska Spanien, försämrades raskt. England hade inte styrka att utmana den spanska stormakten direkt, men förde ett inofficiellt krig mot Spanien genom stöd till rebellerna i Nederländerna och genom kaparkrig på haven. miniatyr|200px|Sir Francis Drake, c. 1540–1596.

Kapare var ett slags licensierade pirater, som fått en regents fullmakt, kaparbrev, som gav rätt att plundra fiendens fartyg. Sådana hade sedan lång tid anlitats av bland annat Engelska kungar och lokala ämbetsmän. Henrik VIII intensifierade användandet av kapare i sitt krig med Frankrike, men lät även kaparna anfalla spanska galeoner lastade med ädelmetaller och socker från Nya världen. Omkring 1570 inleddes en ny våg av kaparkrigföring, utförda av kaptener som Hawkins och Drake, riktade mot det spanska rikets livsnerv, silverflottorna från Peru och Mexiko till Spanien. Det centralstyrda spanska riket hade svårt att reagera på dessa härjningar eftersom det tog så lång tid för information att färdas från Västindien till Madrid och åter.

Kaparverksamheten ledde till framväxten av privata engelska flottor. Hawkins hade till exempel 1571 16 fartyg, bestyckade med sammanlagt 400 kanoner, som bemannades av 1500 besättningsmän. Dessa flottor var ett viktigt verktyg för att ge det spanska imperiet kännbara nålstick, men också en del av försvaret mot den spanska invasion som hela tiden fruktades, och som också planerades.

År 1588 var det spanska imperiet Europas stormakt och hotade England med en invasion. Den spanska armadan satte segel för att upprätthålla den spanska dominansen över Engelska kanalen och transporterade trupper från Spanska Nederländerna till England. Armadan misslyckades dock på grund av dåligt väder och uppror bland holländarna i de spanska territorierna längs Engelska kanalen. Drake-Norris expedition år 1589 blev dock vändningen för Royal Navy. England fortsatte sina räder mot spanska hamnar och skepp som färdades över Atlanten under Elisabet I regim men led också svåra förluster mot den reformerade spanska flottan.

England - Huset Stuart och Royal Navy 1603-1692 miniatyr|200px|Jakob I av England Huset Stuarts trontillträde 1603 innebar en ändring av den engelska politiken. Elisabeths krig hade lämnat djupa hål i kassakistorna och den nya kungen Jakob I intresserade sig mer för teologi och vetenskap än krigföring. 1604 slöts fred med Spanien och Kaparkriget inställdes. Många kapare kom dock att fortsätta sin verksamhet utan officiellt godkännande, som pirater. Åter fick den engelska flottan förfalla.

När den engelska flottan åter byggdes upp i mitten av 1600-talet var Holland huvudkonkurrenten. Under första halvan av 1600-talet hade holländarna ryckt åt sig en ledande ställning inom handel och sjöfart. Kapare och statsunderstödda handelskompanier i kombination med de rika handelsstäderna i Holland låg bakom denna ställning. Efter inbördeskriget ville det segrande engelska parlamentet utmana denna holländska dominans. Navigationsakten 1651 var ett led i detta, liksom återupptagen kaparverksamhet, nu mot holländarna.