miniatyr|Rom och dess grannar cirka 500 f.Kr. Romerska republiken var en period i Romerska rikets historia. Under republikens tid utvecklades Rom från en stadsstat bland många till ett imperium som i stort sett gjorde Medelhavet till ett romerskt innanhav. Det latinska uttrycket res publica kan närmast översättas med allmänna angelägenheter. Från republikens tidigare tid finns få eller inga skrivna källor, och dagens historieskrivning har att förlita sig dels på arkeologiska fynd, dels på berättelser som skrivits ned flera hundra år efter de påstådda händelserna. Den viktigaste av dessa romerska historieskrivare var Titus Livius, död år 17 e.Kr. Republikens senare tid finns beskriven av historiker som Polybios (omkring 200–120 f.Kr.) och dokumenterad genom samtida skrifter av olika slag.
Republiken grundades enligt traditionen då Roms siste kung Tarquinius Superbus störtades 509 f.Kr., och varade i över 450 år. Under republikens slutskede fördes flera inbördeskrig, som slutligen ledde till att Rom blev ett kejsardöme. Olika historiker ser olika tidpunkter som slutet för den romerska republiken: Mordet på Julius Caesar (44 f.Kr.), slaget vid Actium (31 f.Kr.) eller då Gaius Octavianus fick hederstiteln Augustus (27 f.Kr.).
Romerska republiken fram till 300 f.Kr.
Republikens grundande Enligt traditionen grundades den romerska republiken genom att kungen Tarquinius Superbus störtades år 509 f.Kr. Det som hände, enligt historieskrivare som skrev ned berättelsen åtskilliga århundraden senare, var att kungens son våldtog en gift och mycket ärbar kvinna vid namn Lucretia, och att hon i skammen över detta tog sitt eget liv. Detta ledde till ett uppror mot kungen och ett inbördeskrig där den etruskiskättade Tarquinius sökte hjälp hos Roms etruskiska grannar men slutligen fick se sig besegrad och lämnade Rom.Beard (2015) sid 121–125 Då tog, enligt de romerska historieskrivarna, den republikanska eran sin början, komplett med alla de institutioner som den sedermera kom att kännetecknas av. Nutida forskning ser i stället skapandet av den republikanska statsmakten som en process som drog ut över årtionden eller till och med århundraden.Beard (2015) sid 131
Den romerska republikens tideräkning utgick från vilka personer som varje år var valda till consules, den högsta statliga befattningen. Enligt den etablerade romerska historien var de båda första konsulerna den döda Lucretias make Lucius Tarquinius Collatinus och upprorsledaren Lucius Junius Brutus. Historieskrivaren Livius, verksam kring vår tideräknings början, konstaterar dock att det är nästan omöjligt att veta säkert vilka som innehade ämbetet för så länge sedan, och nutida forskning kan konstatera att själva ordet konsul inte dyker upp i några källor förrän ungefär tvåhundra år efter republikens påstådda grundningsår. Republikens tidiga tid är alltså nästan lika svårgripbar som kungatiden, med en historieskrivning som säkerligen syftade till att legitimera en senare tids syn på det förflutna och förankra dess institutioner i en halvt mytisk storhetstid.Beard (2015) sid 131–132
Republikens grundläggning medförde också ett åtskiljande av den världsliga och andliga makten. Kungen hade tidigare både haft båda dessa makter, men nu inträdde en skilsmässa genom att den politiska makten gick till konsulerna (till en början kallade praetorer) och en pontifex maximus fick överinseendet inom kulten.
Myterna om republikens storslagna första tid. Titus Livius och andra romerska författare från århundradet kring vår tideräknings början berättar om heroiska härförare och stora slag som ska ha utspelats under den romerska republikens första tid. Några av dessa berättelser återges nedan. Den nutida romforskningen kan dock konstatera att det knappast handlade om sammandrabbningar mellan arméer från olika stater, utan snarare om överfall och plundringsräder mellan grannar och lokala krigsherrar, allt inom någon mils avstånd från staden. Även om de stora ledarna kanske har funnits så finns det anledning att tro att mycket som berättas om dem tillhör mytens värld snarare än verklighetens. De arkeologiska fynden tyder inte på någon storslagen inledning av republikens utan visar snarare att Rom hade en nedgångsperiod under 400-talet.Beard (2015) sid 138–141
Sagan berättar, hur den landsflyktige Gaius Marcius Coriolanus i spetsen för volskerna bragte Rom i yttersta fara. År 485 f.Kr. segrade Rom över volskerna, 484 f.Kr. över aequerna. Även 458 f.Kr. ska diktatorn Lucius Quinctius Cincinnatus ha besegrat det senare folket och därmed räddat en romersk, av fiender omringad, här. På denna tid synes Rom ha haft en tills vidare obestridd hegemoni i Latium. I ett handelsfördrag med Kartago (509) förpliktar sig kartagerna att ej angripa Roms bundsförvanter – sålunda existerade ett latinskt förbund – och från 493 f.Kr. har vi en förteckning på 30 latinska städer, som var medlemmar av förbundet. Över volskerna vanns en ny seger 446 f.Kr och mot aequerna fördes åter krig år 432 f.Kr, med en lysande seger för Rom under Aulus Postumius. Ytterligare segrar ska ha skett 418 f.Kr. och 414 f.Kr. Anxur (det nuvarande Terracina) erövrades 406 f.Kr. Även mot Etrurien vände Rom sina vapen. Städerna Veji och Fidenae var de närmaste fienderna; det förra tillfogade Rom det svåra nederlaget vid Cremera 477 f.Kr., då 306 medlemmar av klanen Fabius ska ha stupat efter ett hjältemodigt försvar. Ännu på Augustus tid förvarades i Jupiter Feretrius tempel de krigstroféer (spolia opima) som Aulus Cornelius Cossus (omkring 426 f.Kr.) ska ha tagit från anföraren för Fidenaes här.
De tolv tavlorna Vid sidan av de traditionsburna berättelserna om erövringar och krig finns en källa till förståelse av den tidiga republiken i den så kallade "tolv tavlornas lag". Den består av ett antal regler som ristades in på tolv bronstavlor vid mitten av 400-talet f.Kr. och som sedan dess skrevs av och lärdes utantill av många generationer av romare. De ursprungliga bronstavlorna har gått förlorade, men sentida forskare har kunnat rekonstruera åtminstone delar av deras innehåll.Beard (2016) sid 139–142
Tillkomsten av de tolv tavlorna var ett viktigt steg i formerande av en stat, med fastlagda regler för hur olika typer av konflikter ska hanteras. Reglerna tar knappast upp frågor som idag skulle rubriceras som konstitution, utan berör mestadels mera vardagsnära förhållanden. Därigenom avslöjar de en hel del om det samhälle där de skapades. Det var ett samhälle med stor ojämlikhet. Där fanns slavar, som blivit ofria genom egna skulder eller som tillfångatagits i krig, och även slavarnas barn blev slavar. Lagen påbjöd mycket högre straff för slavar än för fria män som begått samma brott, samtidigt som ett brott mot en slav bara ansågs hälften så grovt som mot en fri man. Slavarna kunde dock bli frigivna.Beard (2015) sid 143–144
Även bland den fria befolkningen fanns tydliga hierarkier. Skillnaden mellan patricier och plebejer handlade om familjetillhörighet och härkomst, där patricierna var de högättade som skulle kunna jämföras med senare tiders adel. Skillnaden mellan assidui och proletarii var den mellan besuttna och egendomslösa. Förhållandet mellan rik och fattig tog formen av patronus–klient, där klienten (som kan jämföras med en torpareMontgomery (1978) sid 161) var beroende av sin patronus för skydd, stöd och ibland även försörjning och i gengäld ställde upp med tjänster när patronus så önskade och röstade på honom om han ställde upp i val.
De bevarade delarna av de tolv tavlornas lag nämner inga offentliga institutioner eller ämbeten, med undantag för en kvinna som i sin egenskap av vestalisk jungfru stod fri från sin faders kontroll, och det finns alltså ingenting som tyder på en utvecklad statsapparat. Inte heller finns några hänvisningar till världen utanför Rom, varken som fiender eller som allierade. De tolv tavlornas Rom framstår som en jordbruksbaserad stad som prioriterar sitt inre liv snarare än relationerna med omvärlden – detta i skarp kontrast mot den erövrarnation som skildras av Livius och andra senare historieskrivare.Beard (2015) sid 145–146
Patricier och plebejer Klassmotsättningen mellan patricier och plebejer kommer till tydligt uttryck i de tolv tavlorna, och ännu mycket mera så hos Livius och andra senare historieskrivare. I den traditionella berättelsen beskrivs hur plebejerna redan år 494 f.Kr., alltså kort efter republikens grundande, genomförde en kraftfull aktion i protest mot att de inte hade samma rättigheter som patricierna. De tågade helt enkelt ut ur staden, som en sorts strejk eller myteri, och lyckades därigenom få till stånd den första av en serie reformer som gradvis minskade skillnaden mellan patricier och plebejer. Den första förändringen var att man år 494 inrättade ämbetet folktribun, med speciell uppgift att försvara plebejernas intressen. Andra viktiga reformer gjordes år 367, då även plebejer fick rätten att väljas till konsuler, och år 326, när det blev förbjudet att förslava någon på grund av skulder. Från den tidpunkten hade alla romare en okränkbar rätt till frihet. Det berättas om en ung plebejisk flicka, Virginia, som dödades av sin egen far inför hotet att bli bortrövad och våldtagen av en patricier. Hennes öde ledde till starka protester från plebejernas sida, något som enligt Livius ledde till att friheten återupprättades efter en tid av stärkt patricierdominans. Allt detta har setts om ett storartat exempel på hur en förtryckt grupp kan tvinga fram ett mera jämlikt och demokratiskt samhälle.Beard (2015) sid 147–150
Nutida forskning kan visa på en rad inkonsekventa och anakronistiska inslag i den traditionella berättelsen, men bekräftar samtidigt att 400- och 300-talen f.Kr. var en tid av hårda sociala konflikter mellan en liten privilegierad bördsaristokrati och det stora befolkningsflertalet. Resultatet blev dock inte att alla romare fick samma rätt till inflytande, i stället ersattes bördskriterierna med hårda ekonomiska krav på den som skulle väljas till politiska ämbeten. Resultatet blev en ny härskande klass, nobiliteten, bestående av rika patriciska och plebejiska familjer. Även inom denna klass var det endast männen som kunde delta i delta i det politiska livet.Beard (2015) sid 189
Året 367 har dock även i nutida historieskrivning en viktig betydelse, men inte av samma skäl som hos Livius utan för att både själva konsulsämbetet och senaten tycks ha etablerats på allvar vid denna tidpunkt.Beard (2015) sid 152
Expansion i närområdet miniatyr|Etruskiskt antefix från Volsinii, c.a 425–400 f.Kr. Om 400-talets krig och fältslag kan ses som myter så finns det mera substans i berättelsen om kriget mot Veji kring år 400. Veji var en blomstande etruskisk stad av ungefär samma storlek som Rom, belägen cirka femton kilometer bort på andra sidan Tibern. Efter ett 11-årigt krig erövrades Veji år 396 f.Kr. av Marcus Furius Camillus. Enligt Livius var detta krig det första där skattemedel användes för att betala sold till krigsfolket. Oavsett om detta stämmer eller ej kan påståendet ses som ett tecken på att det nu fanns början till en centraliserad krigsmakt, i stället för de tidigare krigsherrarnas privata krigsband. Efter segern gjordes Veji till en del av Rom, som på så vis utökade sitt territorium med ungefär 60 procent och välkomnade de besegrade som romerska medborgare.Beard (2015) sid 155
Livius berättar att romarna genom denna seger kunde flytta fram sitt välde i Etrurien ända till trakten av Viterbo. 395 f.Kr. utbröt ett krig med faliskerna. Mot aequerna utkämpades den avgörande striden 392 f.Kr. Volskerna hade samtidigt bemäktigat sig de romerska kolonierna Velitrae och Satricum; detta föranledde ett krig, som slutades med romarnas seger. I Etrurien led invånarna i Vulsinii ett nederlag 391 f.Kr.
Invasion från norr