Romerska riket eller romarriket, även kallat romerska civilisationen eller antikens Rom (med flera), var en kulturell, militär och politisk enhet som utgick från staden Rom och så småningom kom att dominera hela medelhavsområdet och stora delar av Europa. Antiken är namnet på perioden cirka 800 f.Kr–500 e.Kr. inom den grekiska och romerska historien. Den romerska kulturen anses vara en av dem som har spelat störst roll i världshistorien.Thylander (1977) s. 9 Spodek (1996), s. 163
Enligt traditionen grundades Rom av tvillingarna Romulus och Remus år 753 f.Kr.The Kingfisher History Encyclopedia. Kingfisher Books 1999, s. 34. Fram till år 509 f.Kr. var romarriket ett kungadöme och därefter en republik som mellan 44 och 27 f.Kr. gradvis omvandlades till ett kejsardöme. Det romerska kejsardömet delades år 395 e.Kr. i Västrom och Östrom. Den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus avsattes år 476 e.Kr. Den östra rikshalvan, det östromerska riket, senare känt som det Bysantinska riket, levde kvar under medeltiden ända fram till år 1453 e.Kr., då de turkiska osmanerna erövrade Konstantinopel. De svenska benämningarna romerska riket och romarriket avser dock normalt endast den antika perioden då Rom var maktcentrum.
Under sin första tid var Rom en kungastyrd stadsstat som vi i dag inte vet så mycket om men som enligt den gängse romerska historieskrivningen leddes av sju kungar. Den siste av dem, den etruskiske Tarquinius Superbus, avsattes år 509 f.Kr. då den romerska republiken grundades.
Republikens första tid präglades av motsättningar mellan bördsaristokratin (patricierna) och den stora befolkningsmajoriteten (plebejerna), något som gradvis löstes genom att även plebejer kunde väljas till ämbeten och ingå i senaten. De olika städerna och byarna i närområdet låg ofta i fejd med varandra, och under 300-talet erövrade Rom allt större delar av den Apenninska halvön. De besegrade gjordes till medborgare eller allierade med skyldighet att bidra med soldater till Roms växande krigsmakt.
År 264 f.Kr. kontrollerade Rom hela det italienska fastlandet söder om Poslätten. Den största militära utmaningen under denna tid kom från staden Karthago i Nordafrika. Mellan åren 264 och 146 f.Kr. fördes de tre så kallade puniska krigen mellan dessa makter. Det sista kriget slutade med att Rom brände ned Karthago med marken och att romarna, som en symbolisk handling, plöjde upp marken och spred salt i jorden så inget skulle kunna växa där.Thylander s.48-90 De överlevande männen, kvinnorna och barnen togs tillfånga och gjordes till slavar.
År 83 f.Kr. utbröt ett inbördeskrig mellan de två generalerna Lucius Sulla och Gaius Marius. Sulla invaderade Rom och utropade sig själv till diktator, men avgick efter två år. År 60 f.Kr. bildade Julius Caesar, Pompejus och Marcus Licinius Crassus ett triumvirat som innebar att de tre delade på makten. Stridigheter utbröt dock mellan de tre och Caesar kunde, efter att ha besegrat sina konkurrenter, styra riket som diktator från 47 f.Kr. till 44 f.Kr. då han mördades av sina rivaler. Han hade redan innan utsett sin syster Julias barnbarn Gaius Octavius till sin efterföljare på tronen. Octavius styrde framgångsrikt romerska riket i femtiosex år; han stabiliserade gränserna, omstrukturerade den statliga administrationen, förbättrade infrastrukturen, underlättade handeln och genomförde betydelsefulla kulturella projekt. År 27 f.Kr. gav senaten honom namnet Augustus som betyder ”helig” eller ”ärevärdig” och bekräftade hans position som Princeps vilket betyder "den förste/främste". Detta markerar övergången från republik till kejsardöme i Roms historia.Vissa källor anger emellertid år 31 f.Kr. som inledningen på kejsartiden. Se exempelvis uppslagsordet romerska riket, kejsartiden, principatet från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 13 februari 2009. Från och med denna tidpunkt är Rom ett enat imperium med makten i händerna på kejsaren. Kejsartiden brukar indelas i principatet och dominatet. Principatet, som sträcker sig mellan 27 f.Kr. och 284 e.Kr., har fått sitt namn från kejsarens beteckning princeps senatus (”förste man i senaten”). Dominatet varade under perioden 284–476 e.Kr. År 324 blev kristendomen officiellt erkänd och en rikskyrka grundades. Romarriket plågades vid denna tid av oroligheter kring gränserna. Efter ett stort antal krig och invasioner avsattes slutligen den sista västromerska kejsaren Romulus Augustulus år 476 av germanen Odovakar. Östromerska riket skulle dock komma att bestå ända till 1453.
Historia Att ange ett årtal och till och med ett datum för stadens grundande var ett sätt för senare tiders romare att etablera en lång och ärorik historia. I verkligheten är Rom, liksom de allra flesta städer, resultatet av en gradvis utveckling. Det finns få eller inga skrivna källor från tiden före 200 f.Kr., och de berättelser som romarna själva baserade sin historieuppfattning på är nedskrivna under århundradet kring vår tideräknings början.Beard (2015) sid 72 Den viktigaste av dessa ”historiker” var Titus Livius, död år 17 e.Kr. Även om de var tveksamma till vissa fantastiska inslag så såg Livius och hans samtida de traditionella berättelserna som i stort sett historiskt sanna. Ett tecken på detta var att det fördes en debatt om grundläggningsårtalet, där vissa förespråkade år 814 f.Kr. och där året 753 f.Kr. etablerades som sant av Marcus Terentius Varro (116–27 f.Kr.).
För det senare romarrikets historia finns det gott om skrivna källor, men deras sanningshalt är inte självklar. Roms historia är en historia av maktstrider och mord, och den som gripit makten genom våld hade allt att vinna på att framställa sin företrädare i dålig dager. Den kejsare som dog en naturlig död och efterträddes av en nära bundsförvant blev i stället hyllad som en god härskare vars livsverk skulle fortleva. Romforskaren Mary Beard uttrycker det så här med hänvisning till kejsaren Gaius (Caligula): Gaius kan ha blivit mördad för att han var ett monster, men det kan lika väl vara så att han gjordes till ett monster eftersom han blev mördad.Beard (2015) sid 397
Under många århundraden ansågs de bevarade skrivna källorna förmedla en sann bild av historien. En helt ny inriktning i synen på de antika källorna kom med den tyske historikern Barthold Georg Niebuhrs Römische Geschichte 1811–32. Niebuhr etablerade en källkritisk metod inom historieforskningen och strävade efter att skilja mellan å ena sidan det poetiska och mytologiska innehållet i en text och å andra sidan de historiska data som kunde rekonstrueras med hjälp av texten. Under återstoden av 1800-talet utsattes den romerska historien för en kritisk granskning som skalade av allt mer av sagohistorien. Under 1900-talet utvecklades en delvis hyperkritisk historieforskning av romarriket, representerad av bl.a. Einar Gjerstad, men under de senaste decennierna har en tilltro till det skrivna källmaterialet ökat.
Roms mytologiska ursprung
Det finns flera olika myter om Roms ursprung. En av dem handlar om tvillingarna Romulus och Remus, som blev räddade av en varginna när de som nyfödda satts ut för att dö. De grundade tillsammans staden Rom och Romulus blev sedan, enligt myten, Roms första kung efter att ha slagit ihjäl sin bror. En annan ursprungsmyt handlar om hjälten Aeneas från staden Troja i Mindre Asien. Enligt Homeros diktepos Iliaden besegrades Troja av grekerna i det trojanska kriget, som antogs ha ägt rum på 1100-talet f.Kr. Sagan om hur Aeneas flydde från Troja och slutligen slog sig ned i Italien och grundade Rom hade funnits länge i romersk tradition innan poeten Vergilius skrev det romerska nationaleposet Aeneiden ungefär år 20 f.Kr. Båda grundningsmyterna och deras huvudpersoner ansågs sanna av antikens romare, och det gjordes många försök att kombinera dem genom att göra Aeneas till Romulus förfader.Beard (2015) sid 74-77
Roms kungatid
miniatyr|Roms sju kullar
Enligt legenden grundades staden Rom (Roma på latin och italienska) den 21 april 753 f.Kr. av tvillingbröderna Romulus och Remus. Efter att ha slagit ihjäl sin bror blev Romulus år 753 den första av Roms kungar.Beard (2015) sid 88 Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk.
Stadens sju kullar var bebodda redan under företruskisk tid och alltsedan 900-talet f.Kr. av latinare. Sju kungar uppges ha härskat i Rom under en tid av 243 år. För de senare romerska historieskrivarna var kungarna historiska personer. De tre sista var enligt Titus Livius etrusker och den förste av dem, Tarquinius Priscus, sägs ha invandrat till Rom från etruskernas huvudstad Tarquinii, nuvarande Tarquinia. Dagens forskning ser dem – eller åtminstone de tidigare av dem – snarare som mytologiska gestalter, men deras påstådda härstamning från olika grannfolk kan ses som ett tecken på att det tidiga Rom skapades genom inflytande från flera olika kulturer. Att den siste kungen Tarquinius Superbus och hans två närmaste föregångare var (eller antogs vara) etrusker tyder på ett starkt etruskiskt inflytande.Beard (2015) sid 100-117
Rom var under hela kungatiden ett av många maktcentra i området och inledningsvis klart mindre och svagare än de etruskiska grannarna. Beteckningen kungarike speglar inte helt samhällets karaktär, som av den nutida romforskaren Mary Beard beskrivs som ”en värld av hövdingadömen och krigarband, inte av organiserade arméer och utrikespolitik”.Beard (2015) sid 117 I mitten på 500-talet f.Kr. beräknas staden, och därmed riket, ha haft 20 000–30 000 invånare. Rom var då ett viktigt men inte enastående maktcentrum i området och fortfarande klart mindre och mera anspråkslöst än några av de grekiska bosättningarna på Sicilien och i Syditalien.Beard (2015) sid 119.
Romerska republiken
miniatyr|Romerska rikets expansion och fall Under den romerska republikens tid utvecklades Rom från en stadsstat till ett imperium, som i republikens slutskede omslöt större delen av Medelhavet.
Republiken grundades då Roms sista kung Tarquinius Superbus störtades 509 f.Kr., och varade i över 450 år. Under senare delen av republiken fördes flera inbördeskrig, och epoken slutar antingen i Julius Caesars mord (44 f.Kr.), slaget vid Actium (31 f.Kr.) eller då Gaius Octavianus fick hederstiteln Augustus (27 f.Kr.).
Republikens första tid präglades av motsättningar mellan bördsaristokratin (patricierna) och den stora befolkningsmajoriteten (plebejerna), något som gradvis löstes genom att även plebejer kunde väljas till ämbeten och ingå i senaten. De olika städerna och byarna i närområdet låg ofta i fejd med varandra, och under 300-talet erövrade Rom allt större delar av den Apenninska halvön. De besegrade gjordes till medborgare eller allierade med skyldighet att bidra med soldater till Roms växande krigsmakt.
Republiken regerades av två konsuler som valdes för ett år. Deras viktigaste uppgift var att leda republiken i krig. År 451 f.Kr. utfärdades de första skriftliga lagarna, som kallades de tolv tavlornas lag.
Rom blev större och utökade sina krig mot länderna runt Medelhavet. Efter de tre puniska krigen besegrades Karthago, och Rom underkuvade till slut alla sina fiender. Den snabba tillväxten till ett imperium och rikedomarnas ojämna fördelning orsakade inrikespolitiska spänningar, vilket ledde till blodiga inbördeskrig.
Romerska kejsardömet
Kejsardömet avlöste den romerska republiken år 31 f.Kr. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket; även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning.