Europeiska unionens råd, eller enbart rådet (latin: Consilium) och informellt ministerrådet, är den ena lagstiftande institutionen inom Europeiska unionen; den andra är Europaparlamentet. Rådet består av en minister från varje medlemsstat och företräder medlemsstaterna på europeisk nivå. Rådet kan förenklat liknas vid ett överhus i ett tvåkammarsystem.
Rådet ansvarar för att lagstifta och anta unionens årliga budget tillsammans med Europaparlamentet. Lagförslag läggs i regel fram av Europeiska kommissionen och måste godkännas av både parlamentet och rådet för att antas. Rådet ansvarar även för att fastställa delar av unionens politik och fungera samordnande mellan medlemsstaternas regeringar.
Rådet är organiserat i olika konstellationer beroende på vilken sakfråga som ska diskuteras. Varje konstellation samlar ministrarna för den sakfråga som ska avgöras; till exempel består rådet för miljö av unionens miljöministrar. Ordförandeskapet roterar mellan medlemsstaterna på halvårsbasis. Varje rådskonstellation leds av ministern från den medlemsstat som utövar ordförandeskapet, utom i rådet för utrikes frågor, som istället leds av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Rådet har sitt säte i Bryssel, Belgien, men sammanträder i Luxemburg under april, juni och oktober.
Historia
Det första rådet inom Europeiska gemenskaperna bildades den 23 juli 1952 i samband med upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) för att verka som en motvikt till Höga myndigheten – Europeiska kommissionens föregångare och gemenskapens överstatliga verkställande institution. Det ursprungliga rådet hade begränsade befogenheter eftersom kol- och stålfrågor låg i stort sett helt inom Höga myndighetens befogenhetsområde. Endast i andra frågor krävdes rådets godkännande. Rådets funktion bestod därför i huvudsak av att granska Höga myndighetens arbete. 1958 bildades två nya gemenskaper, Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). I samband med detta bildades två nya råd; ett för varje gemenskap. På grund av motståndet till Höga myndighetens överstatlighet, hade dessa råd betydligt mer långtgående befogenheter på bekostnad av de nya verkställande organen, som kallades ”kommissioner”.
miniatyr|vänster|Rådets sekretariat i Bryssel, Belgien. 1965 drabbades råden av deras dittills största kris, ”den tomma stolens kris”. På grund av oenighet mellan Frankrikes president Charles de Gaulle och kommissionen om en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken bojkottade Frankrike alla rådssammanträden. Följaktligen paralyserades rådens arbete och möjligheterna att fatta beslut begränsades. Krisen löstes först året därpå när medlemsstaterna enades om den så kallade Luxemburgkompromissen, som innebar att alla beslut som ansågs vara av stort nationellt intresse för någon av medlemsstaterna skulle fattas med enhällighet, även i de fall då fördragen föreskrev kvalificerad majoritet.
Med fusionsfördraget 1967 slogs de tre parallella råden ihop till ett enda råd för Europeiska gemenskaperna. 1993 erhöll rådet sitt nuvarande namn, ”Europeiska unionens råd”, till följd av upprättandet av Europeiska unionen genom Maastrichtfördraget. Fördraget stärkte rådet med ytterligare mellanstatliga befogenheter genom inrättandet av unionens tre pelare. Samtidigt stärktes å andra sidan Europaparlamentets och kommissionens befogenheter inom den första pelaren, Europeiska gemenskaperna.
Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, avskaffades pelarstrukturen och ytterligare befogenheter tilldelades Europaparlamentet. Fördraget innebar också att rådets höga representant slogs samman med kommissionsledamoten för utrikes förbindelser. Den nya höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik övertog ordförandeskapet i rådet för utrikes frågor. Europeiska rådet blev samtidigt formellt en separat institution från rådet och de olika rådskonstellationerna omnämndes för första gången i ett fördrag. Samtidigt gav Lissabonfördraget kommissionen dess verkställande befogenheter direkt, istället för att som tidigare vara formellt delegerade från rådet.
Rådets utveckling har präglats av Europaparlamentets gradvis ökade befogenheter, som rådet måste ta hänsyn till vid lagstiftningsförfaranden. Parlamentet har ofta opponerat sig mot rådets beslut. Detta har i vissa fall lett till konflikter mellan de båda institutionerna, med rådets mellanstatliga system i motsats till unionens gradvis utvecklade parlamentariska system och överstatliga principer.
Sammansättning och funktionssätt Europeiska unionens råd är en av Europeiska unionens institutioner. Dess sammansättning och funktionssätt regleras av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Rådet antar med absolut majoritet en arbetsordning, som fastställer ytterligare bestämmelser om dess funktionssätt. Utöver dessa bestämmelser kan rådet sluta interinstitutionella avtal med Europaparlamentet och Europeiska kommissionen. Dessa avtal reglerar de tre institutionernas ömsesidiga arbets- och funktionssätt inom ramen för vad fördragen tillåter.
Rådet består av en företrädare på ministernivå för varje medlemsstat. Det sammanträder efter kallelse av sin ordförande. I regel deltar även företrädare för kommissionen och, om frågor som rör den gemensamma monetära politiken ska behandlas, Europeiska centralbanken vid sammanträdena. På grund av den stora spännvidden av olika frågor som behandlas, är rådet organiserat i konstellationer som ansvarar för olika politikområden. Alla förslag bereds av kommittéer och arbetsgrupper inom rådet, innan de slutligen bereds av Ständiga representanternas kommitté (Coreper). Först efter att Coreper har behandlat ett ärende, tas det upp i en rådskonstellation. Utöver företrädarna för medlemsstaternas regeringar är även företrädare för Europeiska kommissionen närvarande genom hela beredningsprocessen. Så länge rådet inte har fattat något beslut, har kommissionen möjlighet att ändra i sitt lagförslag.
Ordförandeskapet
Enligt fördraget om Europeiska unionen ska ordförandeskapet för andra konstellationer än utrikes frågor rotera mellan rådsmedlemmarna på lika villkor, så att alla medlemsstater innehar ordförandeskapet lika ofta. De exakta bestämmelserna antas av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet. Sedan den 1 januari 2007 innehas ordförandeskapet av tre medlemsstater i taget för en period av 18 månader. Medlemsstaterna sätts samman av rådet i sådana grupper med hänsyn till deras ”olikartade karaktär” och geografiska spridning. Inom varje grupp roterar ordförandeskapet, så att varje medlemsstat får inneha det under sex månader. Under denna tid bistår de andra två medlemsstaterna i samma grupp ordförandeskapet i dess arbete. Turordningen mellan medlemsstaterna fram till och med den 31 december 2030 är fastställd av rådet. Senast den 31 december 2029 måste rådet fastställa turordningen från och med den 1 januari 2031. Ordförandeskapet i rådets kommittéer och andra förberedande organ innehas normalt av en företrädare för ordförandeskapet i den konstellation som det förberedande organet tillhör. I rådet för utrikes frågor innehas ordförandeskapet av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Ordföranden för en rådskonstellation företräder rådet i andra sammanhang, till exempel i Europaparlamentet.
Konstellationer Europeiska unionens råd är organiserat i tio olika konstellationer, men dessa utgör fortfarande tillsammans en enda institution och inte separata organ. Den 1 december 2009 fastställde rådet för allmänna frågor att rådskonstellationerna skulle vara följande: rådet för allmänna frågor rådet för utrikes frågor rådet för ekonomiska och finansiella frågor rådet för rättsliga och inrikes frågor rådet för sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor rådet för konkurrenskraft rådet för transport, telekommunikation och energi rådet för jordbruk och fiske rådet för miljö rådet för utbildning, ungdom, kultur och idrott
De två förstnämnda konstellationerna omnämns i unionens fördrag och ska enligt dessa fördrag utöva vissa fastställda funktioner. Rådet för allmänna frågor ska ”säkerställa samstämmigheten i de olika rådskonstellationernas arbete” och bereda Europeiska rådets sammanträden tillsammans med Europeiska rådets ordförande och Europeiska kommissionen. Rådet för utrikes frågor utformar unionens yttre åtgärder enligt de strategiska riktlinjer som Europeiska rådet fastställer. Enligt Lissabonfördraget är det Europeiska rådet som med kvalificerad majoritet ansvarar för att fastställa vilka konstellationer som ska finnas utöver allmänna frågor och utrikes frågor, men genom en övergångsbestämmelse kunde rådet självt fatta detta beslut med enkel majoritet fram till dess att Europeiska rådet gjorde det. Antalet konstellationer har varierat över tiden. Ursprungligen fanns endast tre konstellationer: rådet för allmänna frågor, rådet för ekonomiska och finansiella frågor samt rådet för jordbruk och fiske. Under 1990-talet uppgick antalet till totalt 22, men minskade i början av 2000-talet för att vid Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 uppgå till tio.
Rådsmedlemmar Rådsmedlemmarna i Europeiska unionens råd består av en företrädare på ministernivå för varje medlemsstat. Varje företrädare måste ha befogenhet att ingå bindande avtal för regeringen i den medlemsstat som han eller hon företräder. Utöver det specificerar inte fördragen vem som ska företräda medlemsstaterna. Vanligtvis består rådsmedlemmarna av ministrar inom det fackområde som ska diskuteras, men i undantagsfall förekommer såväl statssekreterare som ständiga representanter. Vid en och samma rådskonstellation kan flera olika företrädare för en viss medlemsstat förekomma. Till exempel kan både ekonomi- och finansministrar förekomma i rådet för ekonomiska och finansiella frågor.
Kommittéer och arbetsgrupper miniatyr|En av lokalerna som vissa arbetsgrupper sammanträder i. Arbetet i rådet bereds i dess kommittéer och arbetsgrupper. Den viktigaste kommittén är Ständiga representanternas kommitté (Coreper), bestående av varje medlemsstats ständiga representant och biträdande ständiga representant vid unionen. Corepers arbete bereds i sin tur av ungefär 150 olika kommittéer och arbetsgrupper, bestående av företrädare för medlemsstaternas regeringar samt Europeiska kommissionen. Dessa kommittéer och arbetsgrupper förhandlar om de tekniska detaljerna kring olika politiska förslag. Genom unionens fördrag har följande kommittéer inrättats: ekonomiska och finansiella kommittén, sysselsättningskommittén, handelspolitiska kommittén, kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, ständiga kommittén för operativt samarbete i frågor som rör den inre säkerheten samt kommittén för socialt skydd. Dessa kommittéers arbete regleras av deras respektive stadgor, som fastställs av rådet efter samråd med kommissionen. Särskilda jordbrukskommittén har inrättats i enlighet med ett beslut av företrädarna för medlemsstaternas regeringar den 12 maj 1960. Därutöver har ett antal kommittéer inrättats genom rättsakter. Inom varje rådskonstellation finns ett antal arbetsgrupper som ansvarar för var sitt specifika politikområde. Till exempel finns det arbetsgrupper inom rådet för utrikes frågor som ansvarar för relationen med olika delar av omvärlden.
Ständiga representanternas kommitté
miniatyr|vänster|En lokal som de ständiga representanterna sammanträder i.