miniatyr|stående=1.4|Häxprocesserna i Mora. I förgrunden djävlar och häxor. Där ovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar. Omkring bålet där de dömda brinner, syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar, medan demoner i djurskepnad tumlar i luften.Tyskt kopparstick från 1670.
Häxprocesser i Sverige var få i jämförelse med andra länder i Europa. I Sverige avrättades hundratals personer för häxeri fram till det sista fallet år 1704. Av dessa inträffade de flesta fall (omkring 280) under en kort men intensiv period; de åtta åren mellan 1668 och 1676, då den häxhysteri som kallas det stora oväsendet bröt ut och orsakade en stor mängd häxprocesser i landet. Det är denna ökända period av intensiv häxjakt som är mest känd och utforskad och som brukar beskrivas i historieböckerna då man läser om häxprocesser i Sverige.
Den första vågen – svenska häxprocesser före 1668
Före 1608 Under medeltiden ansågs trolldom inte som ett allvarligt brott; endast den som hade begått ett mord med hjälp av trolldom fick avrättas, men det är inte känt om någon avrättades för trolldom i Sverige under medeltiden. Det första kända fallet härrör från Arboga stads tänkebok år 1471 då Karin och Birgitta Andersdotter stod anklagade för trolldom, man vet dock inte om de avrättades.Arboga stads tänkebok 1471 Fallet Eric Clauesson från år 1492 kan anses som en häxprocess, men också som en kättarprocess. Denna lag gällde fram till 1608.
Fram till 1608 års Appendix var trolldom straffbart i svensk lag endast om det hade använts för att begå mord, medan icke skadlig magi juridiskt definierades som vidskepelse och inte som häxeri.Bergenheim, Åsa, 1954-. - Den liderliga häxan : Häxhammaren och de svenska häxprocesserna / Åsa Bergenheim.. - 2020. - . s. 53-63
Före 1668 förekom några häxprocesser i främst Småland och Götaland. Under tiden från reformationen 1527 till 1596 förekom ca 100 häxprocesser i Sverige, som sammanlagt kan ha lett till cirka tio dödsstraff.
Under åren 1540 — 1560 bötfälldes 14 personer till böter för trolldom i Småland. Linderholm, Emanuel, 1872-1937. - De stora häxprocesserna i Sverige : bidrag till svensk kultur- och kyrkohistoria. D. 1 Inledning. Bohuslän / av Emanuel Linderholm.. - 1918. s. 41 1550 avrättades Lasses Birgitta från Öland, som möjligen var det första svenska fallet. År 1551 gav Gustav Vasa order om att de som misstänktes ha dödat hans sekreterare Clemens Hansson med gift och trolldom skulle arresteras, åtalas, fängslas och torteras, men det verkar inte som om ordern ledde någonvart. En av dessa kvinnor erbjöds av domstolen att svära sig fri med en tolvmannaed. Målet togs dock inte upp förrän 1563, då Hanssons arvingar förde upp det till kungens höga nämnd. Kvinnan erbjöds då att gå igenom den förut föreslagna eden, med villkoret att om hon inte kunde det, skulle hon dömas som skyldig, vilket innebar att hon skulle dömas till böter "efter Sveriges lag". 1560 ska en kvinna ha avrättats för trolldom i Växjö, 1562 avrättades en man i samma stad för signelse, trolldom och vidskepelse, vartill han förfört andra från och »från den rätta tron». Linderholm, Emanuel, 1872-1937. - De stora häxprocesserna i Sverige : bidrag till svensk kultur- och kyrkohistoria. D. 1 Inledning. Bohuslän / av Emanuel Linderholm.. - 1918. s. 41 År 1571 beordrades landets präster att vara uppmärksamma på alla tecken till trolldom i församlingarna, och året därpå infördes en bestämmelse om att de som ägnade sig åt trolldom skulle uteslutas ur församlingen.Grimberg, Carl : Svenska folkets underbara öden. 4, 1660–1707 (1959)
Flera mål i Värmland är kända från denna tid. 1575 avrättades två kvinnor i Fryksdalen och senare under tiden 1607–1610 anhopades en rad mål som underställdes kungen Karl IX där tortyr förekom i flera av dem.Westlund Lars Erik,Brott och Straff i Värmland under 1500-talet,BoD Stockholm, 2018 I november 1608 gav kungen i sitt utlåtande order om nya förhör i trolldomsålen mot Mats i Oleby i Fryksände, Britta i Våle i Ekshärad och Per Amundssons hustru i Herrhult i sedermera Kroppa socken, även om det är okänt hur målen slutade, något som inte är ovanligt om trolldomsmål under denna tid.
Under biskop Abraham Angermannus visitationsresa genom landet 1596–1597 förekom omkring 140 häxprocesser, särskilt i Götaland, som dock sällan ledde till dödsstraff. 1597 anklagades tre kvinnor i Hälsingland för att kunna flyga över "berg och dal" till Blåkulla där de haft samlag med Satan. Principiellt viktiga fall var de med Brita Pipare och Geske, som illustrerar den initiala svårigheten för myndigheter att handskas med det nya fenomenet. 1607 befallde Karl IX att en kvinna från Hälsingland skulle uppbrännas efter det hon anklagats att genom en trollkarl suga all makt och blod från sin son "som låtit en trollkarl suga all bloden av hennes son". Även trollkarlen lagfördes efter befallning från konungen, men det finns inga kända dokument som påvisar vilken dom han fick. Det är också det enda kända anklagelsen för vampyrism i de svenska häxprocesserna.Ankarloo, Bengt, Trolldomsprocesserna i Sverige, 2. uppl., med efterskrift, Inst. för rättshistorisk forskning, Stockholm, 1984. s. 45-46
1608–1668 År 1608 fick Sverige en ny, sträng häxlag, i samband med att Moseböckerna blev appendix till Sveriges rikes lag. Den föreskrev dödsstraff för alla former av trolldom och grundade sig på Bibelns bud "du skall icke låta en trollkona leva" (Andra Mosebok 22:18).
Genom 1608 års Appendix blev all trolldom formellt sett straffbar eftersom den utgick från bibelns ord. Detta stöddes av kyrkan, som definierade all form av magi som associerad med Djävulen och därför ond, även om den användes för goda ändamål. De lokala domstolarna dömde de åtalade efter lagens bokstav, vilket innebar att de som utövat trolldom ofta dömdes till döden: när domarna vidarebefordrades till hovrätten, blev de dock som regel mildrade från dödsstraffen av hovrätten, som enligt praxis definierade all icke skadlig trolldom som "Vidskepelse" istället för häxeri. Kloka gummor och kloka gubbar, naturläkare och botare, blev oftast dömda för vidskepelse istället för häxeri, eftersom deras trolldom inte ansågs komma från Djävulen och därför var ofarlig.
Efter 1608 ökade praxis med hårdare straff för skadlig magi, som ansågs komma från diabolism, det vill säga en förbindelse med Djävulen. År 1611 utsattes en kvinna kallad för Karin uti Öckleqvarna efter kunglig befallning för vattenprovet, hennes slutgiltiga dom är dock förlorad. Under 1610-talet avrättades flera "häxor" i Östergötland på order av prinsessan Maria Elisabet. Lussi i Svartorp i Hällestad bekände att hon farit till Blåkulla och haft samlag med Satan och sju kvinnor avrättades i häxprocessen i Finspång 1617. Det var även fler anklagade och dömda och vissa menar att bara en bråkdel av målen är kända eftersom en del domböcker gått förlorade. 1619 stod två "signerskor" fängslade i Gävle för att ha haft samlag med Satan i Blåkulla.
År 1633 dömdes "Olof Fants hustru" i Örebro till att halshuggas och brännas Ankarloo, B. (1996). Trolldomsprocesserna i Sverige. (2. uppl., med efterskrift). Stockholm: Inst. för rättshistorisk forskning. s. 79 av Svea hovrätt sedan hon bekänt att hon varit i Blåkulla en gång och haft samlag med Satan. Andra mindre kända tidiga processer där flera dömdes samtidigt är bl.a. de i häxprocessen i Ramsele 1634, Norrköping 1617, norra Värmland 1603–1607 och häxprocessen i Vassunda 1603. Den i norra Värmland verkar på grund av antalet anklagade ha närmats sig intensiteten i processerna i Östergötland, men eftersom domstolsutslag saknas är konsekvenserna av denna process i det närmaste okända. Man vet dock via en bevarad handling att en man kallad Mats i Olaby dömdes efter Upplandslagen och Västerås recess till bålet här 1607.
Före 1668 var det mycket vanligt att den anklagade friades eller fick ett annat straff än dödsstraff. Av de 14 personer (3 män och 11 kvinnor) som stod inför rätta för trolldom (3 för lövjeri, 7 för skadegörelse på människa eller djur) i Dalarna under tiden 1631–1667 fick nästan alla milda straff. Det kunde innebära en tids förvisning från bygden, böter eller liknande. 16 trolldomsmål (5 mot män, 11 mot kvinnor), hölls 1630–1671 enligt Frykdals övre tingslags häradsrätts domböcker, varav de flesta inte ledde till dödsstraff. Det är talande, att det allvarligaste trolldomsmålet i Dalarna före 1668 anses vara det mot Håll Karin 1663, vilket resulterade i förvisning från bygden och inte i dödsstraff.
Den första processvågen i Sverige, som inträffade mellan 1590-talet och 1610-talet (vilket också var den intensivaste perioden ute i Europa), avstannade på 1620-talet och de följande 40 åren var trolldomsfall som ledde till avrättning mycket sällsynta i Sverige. Dessa första häxjakter var få jämfört med den stora hysterin som skulle bryta ut 1668. År 1635 uttryckte riksdagen, som skulle bekräfta dödsstraffen som avkunnats av de lokala domstolarna, sin lättnad över att så få trolldomsfall hade inrapporterats under flera år.
Häxprocesser förekom knappt under drottning Kristinas regeringstid, då monarken var skeptisk mot dessa. År 1648 hölls den principiellt viktiga processen mot Olof Månsson, som slutade med att Kristina valde att mildra Olof Månsson från dödsstraff, trots att en sådan annars hade kunnat utdömas. Vintern 1649 gav Kristina order om att den påbörjade häxprocessen i den svenska provinsen Bremen-Verden i Tyskland skulle upphöra för att den inte skulle utveckla sig till en massprocess: hon gav order om att den åtalade, Catharine Wolpmann, skulle släppas ur fängelset, något som ledde till att inga fler angivelser förekom och processen i Bremen-Verden upphörde.
Det förekom dock dödsstraff vid trolldomsfall under denna tid, även om de var sällsynta. År 1650 hade två gamla kvinnor från Umeå erkänt att de rest till Blåkulla och använt trollkatter för att mjölka andras kor och dömts till döden enligt Bibelns text "du skall inte låta en trollkona leva": Märta i Degerfors bekände efter tortyr att hon hade en bära och hade bolat med Djävulen i Blåkulla, där hon även sett den sjuttioåriga Barbro i Tjälamark, som trots tortyr vägrade erkänna - men dock medgav att hon som fjortonåring begått tidelag med en tjur, vilket hon medgav måste ha varit en "djävulsk gärning", och de dömdes 1652 till döden för häxeri respektive tidelag.Bergenheim, Åsa, 1954-. - Den liderliga häxan : Häxhammaren och de svenska häxprocesserna / Åsa Bergenheim.. - 2020. - . s. 119 När hovrätten refererade målet för Kristina, godkände hon dödsdomen. År 1653 dömdes också en kvinna från Lit i Jämtland, Hällie Nilsdotter Trollkonan Hällie Nilsdotter, Lit 1653, till döden för att ha dödat boskap med magi, en dom som också bekräftades av Kristina. Fallet från 1653 anses som den sista dödsdomen för trolldom i Sverige före 1668. Mellan 1596 och 1668 beräknas något under hundra avrättningar för häxeri ha inträffat i Sverige.
Det stora oväsendet 1668–1676
De svenska häxprocesserna tog fart år 1668 under Karl XI:s regering, då den hysteri som kallades det stora oväsendet bröt ut och ledde till en stor mängd häxprocesser som under de följande åtta åren fram till 1676 ledde till hundratals avrättningar. Lars Elvius, kyrkoherde i Älvdalen, förhör med den unga vallflickan Gertrud Svensdotter och processen mot Märet Jonsdotter kom att ses som startskottet. 1668 hölls en stor rättegång i Mora i Dalarna där 17 personer dömdes till döden. Även barnen som agerade vittnen och angivare straffades – i Mora dömdes 148 barn med ris eller gatlopp.