Hökarängen är en stadsdel i Farsta stadsdelsområde i Söderort i Stockholms kommun. Det moderna Hökarängen växte fram som en planerad förort på 1940-talet och bebyggelsen domineras idag av bostadsområden byggda 1946–1954. Befolkningen, som uppgick till 45 personer 1946, ökade till som mest 16 000 personer 1952. Stadsdelen var ett av de första exemplen på de många nya förorter som byggdes längs med den nya tunnelbanan decennierna efter andra världskriget, och den bilfria centrumanläggningen ritad av David Helldén kom att bli stilbildande för planeringen av nya förorter i Sverige och för efterkrigstidens folkhemsarkitektur. Stadsdelen gränsar till Gubbängen, Sköndal, Farsta och Fagersjö.

Tidig historia miniatyr|Hökarängens gård som gett namn åt stadsdelen men idag hör till Farsta.

Hökarängen nämns i en urkund från 1715 som ett torp under Farsta gård i Brännkyrka socken. I slutet av 1700-talet var Hökarängen ett frälsetorp som tillhörde en köpman från Stockholmssläkten Pauli. Under hans tid rustades Hökarängens gård upp, och dagens byggnader uppfördes kring sekelskiftet 1800. Under mitten av 1800-talet var Hökarängen under 50 år utarrenderat till två stockholmare.

Kring sekelskiftet 1900 började Stockholm på allvar att expandera och befolkningsökningen gjorde att områdena kring staden började att tas i anspråk. Med Djursholm och Saltsjöbaden som förebilder gjordes flera försök att etablera villastäder söder om Stockholm. Misslyckade försök gjordes i Rönninge och Tullinge. Ett tredje försök gjordes av två grosshandlare som 1901 bildade AB Södertörns villastad och köpte upp Farsta med bland annat Hökarängen. Några villor uppfördes nära Magelungen men i övrigt misslyckades projektet.

I början av 1900-talet började också Stockholms stad att köpa upp mark i söderort för framtida utbyggnader. Enskede gård inköptes 1904, Årsta 1905, Gubbängen 1908 och 1912 resterna av Södertörns villastads ägor. I början av 1920-talet startade elektrifieringen av området och 1931 delades Brännkyrka församling och Hökarängen kom att tillhöra Enskede församling. Genom en ändring av stadsdelsgränserna kom Hökarängens gård att 1934 hamna inom stadsdelen Farsta.

Det som efter 1950-talet blev stadsdelen Hökarängen byggdes på mark som tillhörde Farsta gård. Där låg tre torp, Starrmyran, Lugnet och Bergholm som utgjorde den enda bebyggelsen i det som senare skulle bli Hökarängen. Samtliga tre torp revs i takt med att den nya bebyggelsen växte fram. Ursprungligen skulle den nya stadsdelen heta "Södra Gubbängen". Men det långa avståndet över Gubbängsfältet gjorde att man stannade vid namnet Hökarängen.

Dagens Hökarängen växer fram miniatyr|Skönstaholms radhus på 1950-talet. Planeringen av det moderna Hökarängen startade 1940 då en stadsplanetävling utlystes, den så kallade Gubbängenstävlingen. Tävlingen omfattade två områden, Gubbängen och Hökarängen. Borgarrådet Yngve Larsson initierade en stadsplaneutredning för den fortsatte planeringen som kom att ledas av Erland Hofsten. Utredning angående stadsplanen för Gubbängen publicerades i slutet av 1943 och kom att spela stor roll för stadsplaneringen i Sverige under efterkrigstiden. Översiktsplanen för Hökarängen antogs 1944 och byggandet startade vintern 1946 och området var under resten av 1940-talet en stor byggnadsarbetsplats. David Helldén fick 1947 i uppdrag av Sven Markelius att rita centrumanläggningen, som han utformade i samråd med Markelius.

Från stadens sida var förutom Markelius, som 1944 efterträtt Albert Lilienberg som stadsplanedirektör, även Carl Fredrik Ahlberg inblandad i utformningen av Hökarängen. Vid sin sida hade de stadsträdgårdsmästarna vid parkförvaltningen, Holger Blom och Erik Glemme. Under deras ledning anlitades några av tidens främsta arkitekter för att rita de olika områdena.

Hökarängen och Gubbängen förverkliga delar av de idéer om nya förortssamhällena som redovisas i utredningen Det framtida Stockholm, bland annat fick idéerna om grannskapsplanering här sitt genombrott. En bärande tanke i grannskapsplaneringen är urskiljbara enheter som de boende kan känna sig hemma i. I Hökarängen förstärks detta genom att de olika områdena skiljs åt av sparad natur och parkstråk som skjuter in mellan områdena. Parkerna har anlagts i vad som kallats den nordiska romantiska funktionalistiska andan, även kallad Stockholmsstilen. En stil präglad av Blom och Glemme.

Den dominerande byggherren var allmännyttan.

Befolkningsutveckling När skapandet av det moderna Hökarängen inleddes 1946 fanns 45 personer mantalsskrivna i området. Ett år senare hade befolkningen stigit till drygt 1 200 och 1948 bodde över 5 000 personer i den nya förorten. När stadsdelen till största del var färdigbyggd 1952 var befolkningen uppe i 16 000, något mer än man planerat för. Befolkningen som flyttade in var yngre än i innerstaden, bara 5 procent var över 65 (jämfört med 10% inne i staden) och kvinnoöverskottet var mindre (1 300 per 1 000 män jämfört med innerstadens 1 700). Från 1953 började befolkningen att minska, vilket fortsatte under 1960-talet trots att cirka 400 nya lägenheter byggdes. I mitten av 1980-talet stabiliserade befolkningen kring 7 500 invånare.

Befolkningen var 7 900 år 2004 efter att flera nybyggnationer hade skett på 1990-talet.

Bebyggelse miniatyr|Bebyggelse i Tobaksområdet. Hökarängens bostadsområden uppfördes som separata delar, och placerades ut i den kuperade terrängen. Merparten av bebyggelsen uppfördes under 1940- och 1950-talet och består till största del av 3–4 våningar höga lamellhus kombinerat med enstaka punkthus. I Skönstaholm uppfördes radhus, som uppläts med hyresrätt. Bebyggelsen utökades på 1960-talet och genom nutida förtätningar.

Bebyggelse från 1940- och 1950-talet i Hökarängen är homogen med relativ låg bebyggelse kombinerad med enstaka, något högre punkthus. Fasaderna domineras av grov spritputs i varma jordfärger, ofta kombinerat med ljusare slätputsade fönsteromfattningar och knutar. På flera hus har fasaden delats med geometriska mönster. Bland färgerna som valts finns brungrå spritputs samt röda, ockra och gröna kulörer. Även gult och rött tegel förekommer. Typisk för bebyggelsen är omsorgsfullt utformade detaljer och valda material, samt variation i utformningen av balkonger, portar och fönster vilket skapar en variation inom den homogena ramen.

Ett flertal av tidens ledande arkitekter deltog i utformningen av den nya bebyggelsen, bland annat Ancker-Gate-Lindegren, David Helldén, Ernst Grönwall och Georg Varhelyi.

Centrum miniatyr|Hökarängens bilfria gågata 2012. miniatyr|Det nyuppförda höghuset i Hökarängen, tidigt 1950-tal. Hökarängens centrum kom i likhet med samtida nybyggnationer som Kärrtorp, Västertorp och Bagarmossen att markeras med ett högt punkthus. Den slutliga utformningen av centrumet fanns inte med i Hoffstens stadsplaneringsutredning för Gubbängen. Enligt de ursprungliga planerna skulle ett större torg finnas i det norra området, och ett mindre i det södra delen (dagens Hökarängen). Planeringen av centrumet var vilande under de första byggåren, under tiden växte ett intresse fram för ett mer utvecklat centrum. I samråd med Stockholms köpmannaförbund togs ett förslag fram på en ny tomt 1947 och planen godkändes 1949. Planen utformades av David Helldén och bestod av ett öppet torg och 8 våningar högt höghus.

Helldén drev tillsammans med Sven Markelius och Carl Fredrik Ahlberg igenom att butikerna i centrumet skulle vända sina skyltfönster och ingångar mot ett centralt gångstråk medan lastning och lossning till butikerna skulle ske från husens baksidor. Samma arkitekter hade tidigare lanserat samma idé för det nya hötorgscity där Sergelgatan skulle bli gågata, men Hökarängen blev det första centrumet där det genomfördes i Sverige.

Heldéns plan kom att förverkligas med två undantag, höghuset bantades till nio våningar och en planerad lägre byggnad vid torget med en biograf och restaurang uppfördes inte. Istället byggdes en butiksbarack som efter en brand ersattes av dagens butiksbyggnad. Punkthuset vid torget bildar en fond för den svagt sluttande gågatan som kantas av tre våningar höga lamellhus med butiker i bottenvåningen.

Tobaksområdet miniatyr|Sjöskumspipan 4 i Tobaksområdet. Tobaksområdet består av 16 lamellhus ursprungligen planerade för 600 lägenheter. Stadsplanen upprättades av stadsplanekontoret och mindre justeringar gjordes av områdets arkitekt David Helldén. Till justeringarna hörde en ändring som gjorde sicksackshuset möjligt. Området har fler särdrag som är typiska för Hökarängen, genom att de inre husen står vinkelräta mot varandra bildas gårdsrum och de yttre gränsar till mot park- och naturmark.Bebyggelseregistret Tobaksområdet (läst 8 februari 2013).

Området har en variation i fasadval. Några av husen har tegelfasader, sicksackshuset har en veckad fasad med förskjutna fasadpartier medan resten av husen har putsade fasader som ansluter mer till Hökarängens övriga bebyggelse. De putsade fasaderna är ljusare än övriga områden i Hökarängen och färgskalan omfattar ljusgrå, varmgrå och gula och röda nyanser. Flera av husen har olika färger på olika delar av huskroppen. Andra genomgående drag på de putsade husen är fönsteromfattningar och våningsmarkeringar i ljus slätputs. Även husens fönster har samma utformning, med höga fönster med en smal sidoruta.

Vid inventeringen (se avsnittet Kulturhistorisk klassning) 2005 fick Sicksackshuset som enda byggnad i Hökarängen en blå märkning, vilket innebär att husets kulturhistoriska värde bedöms motsvara fordringarna för byggnadsminne i kulturmiljölagen.

Veckodagsområdet miniatyr|Kastanjegården i Veckodagsområdet. I bakgrunden ett av bostadshusen med de gamla skorstenarna. Veckodagsområdet är beläget längst österut i Hökarängen, närmast Nynäsvägen. Gatorna fick 1946 namnen Måndagsvägen, Tisdagsvägen osv. Hela veckan är representerad utom Torsdagsvägen som 1951 namnändrades till Skönstaholmsvägen. sid 379 Området var tänkt att innehålla radhus och fastighetskontoret hade fått in en offert på 258 radhus. Efter andra världskrigets slut hade dock inflyttningen till Stockholm ökat kraftigt och fastighetskontoret ändrade planerna för området. Först till två våningar, och sedan tre våningar höga hyreshus med 500 tvårumslägenheter. Husen var halvpermanenta bostadshus med genomgångslägenheter för bostadslösa familjer som betecknades som katastroffall. Slutligen beslöt man att dela lägenheterna och istället bygga 1 000 enrumslägenheter. Husen byggdes av Byggnads AB Projector som hade startats 1945 av storbyggmästaren Olle Engkvist och Ernst Wohlin som hälftenägare. sid 159 Arkitekter var Ernst Grönwall och Georg Varhelyi.

Lägenheterna stod färdiga 1947–1948 och var avsedda att användas i tre år som genomgångsbostäder fram till 1951 då politikerna antog att bostadsbristen skulle vara bortbyggd. Området fick snabbt sociala problem då många problemfamiljer flyttade in, och problem med gängbildning och kriminalitet uppstod. Först 1959, åtta år senare än planerat, började man avveckla de provisoriska lösningarna och bygga om husen. De sista byggdes om 1966. På taken finns fortfarande många skorstenar kvar från de tidiga vedspisköken. Områdets yttre lamellhus är sammanbundna av lägre garagelängor och bildar en front mot motorvägen. Planen är öppnare än i Tobaksområdet, och gårdsrummen är öppna med hus endast på långsidorna av kvarteren. De yttre husen har brungrå spritputs medan de inre har dämpade röda och ockrafärgade kulörer.

I området inre ligger Kastanjegården som uppfördes i slutet av 1940-talet. Byggnaden har en särpräglad tegelarkitektur och samlade flera samhällsfunktioner kring en gård. Ursprungligen innehöll den bland annat butik, daghem och samlingslokal.Bebyggelseregistret Kastanjegården (läst 9 februari 2013

Russinhöjden