Inbördeskriget i Tchad var en väpnad konflikt i Tchad mellan 1966 och 1988, som utvidgades och avslutades med konflikten mellan Libyen och Tchad.
Bakgrund När Tchad blev oberoende 1960 dominerades det politiska livet av folket i söder, lett av president François Tombalbaye, vars hårdföra politik fjärmade honom från stora delar av befolkningen och ledde till uppror i östra och norra Tchad.
Den 1 november 1965 fick frustration över vad som uppfattades som statlig vanskötsel och missbruk av skatteindrivningen ett utbrott i upplopp i orten Mangalmé i prefekturen Guéra. Femhundra personer dog, däribland områdets ledamot av nationalförsamlingen och nio andra statliga ämbetshavare. Från Mangalmé och den närliggande prefekturen Batha spreds upproret till prefekturerna Ouaddaï och Salamat, där i februari 1967 prefekten och viceprefekten blev dödade.
FROLINAT I augusti 1968 utbröt ett större myteri i Aozou bland det touboudominerade Nationella nomadgardet, vilket belyste de pågående oroligheterna i norr. Under samma år började regeringsfientliga verksamheter och skrifter spridas i prefekturen Chari-Baguirmi, bara omkring 10 mil från N'Djamena. Det blev osäkert att färdas i stora delar av centrala Tchad, och regeringens makt i norr hade vid 1969 begränsats till garnisonsorterna Faya Largeau, Fada, Bardaï och Ounianga Kébir.Library of Congress Country Studies - Chad - Rebellion in Eastern and Northern Chad
Den mest framstående av de norra rebellgrupperna var Front de Libération Nationale du Tchad (FROLINAT), en paraplyorganisation som bildades i juni 1966 i Nyala i sydvästra Sudan. Under många år genomgick FROLINAT, p.g.a. skiljaktigheter rörande personligheter, filosofi och etnicitet, en rad omorganisationer och uppdelningar.
Efter att FROLINAT:s fältbefälhavare i den östra regionen, Ibrahim Abatcha, dog i strid i februari 1968, framträdde fyra kandidater till ledarskapet. Inom två år hade två av dem rapporterats mördade och en hade flytt till Sudan. Den fjärde, Abba Siddick, blev FROLINAT:s nye generalsekreterare 1970. Men när Siddick 1971 efterlyste ökat samarbete mellan de olika grupperna under etiketten FROLINAT, mötte han kraftfullt motstånd i norr från Goukouni Oueddei, son till Oueddei Kichidemi, och Hissein Habré, en av ledarna för Forces Armeés du Nord (FAN). Goukouni och Habré bröt med Siddick, som bara lyckades behålla kontrollen till namnet över FROLINAT:s första befrielsearmé i öst-centrala Tchad.
Liberalisering 1969 skickade Frankrike trupper till stöd för centralregeringen samt en reformbeskickning med 33 medlemmar Mission de Réforme Administrative (MRA), med befogenhet att omträna armén, omorganisera förvaltningen och rekommendera avskaffande av impopulära lagar och skatter. Den mest betydande politiska reformen var att Tchads främsta sultaner fullständigt återställdes till sin tidigare juridiska maktställning. Regeringen tillät dem också att återta sin funktion som skatteindrivare i utbyte mot 10% av intäkterna. Denna åtgärd, som Tombalbaye genomförde motvilligt, underminerade tillfälligt rebellernas verksamhet i centrala Tchad.
Liberaliseringen fortsatte i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Efter presidentvalet 1969, då Tombalbaye ställde upp utan motkandidat, släpptes ungefär 600 politiska fångar, däribland ett antal framträdande muslimer. I april 1971 medgav Tombalbaye för första gången i ett tal inför PPT:s sjunde kongress att han hade gjort misstag och att det fanns vissa problem med hans politik. Han utlovade en kampanj för nationell försoning, och några veckor senare bildade han en regering som innefattade en större andel muslimer och nordtchadier. I juni släppte Tombalbaye ytterligare 1500 politiska fångar och reste runt i rebellområden i norr, där han utlovade bland annat statligt subventionerat salt och socker åt nomaderna i Zouar och Bardaï.
Dessa reformer och hjälp från Frankrike bidrog till det relativa lugnet under 1970 och 1971. Franska militära styrkor tillhandahöll omfattande och effektivt stöd med att hålla tillbaka upprorisk verksamhet i centrala Tchad. I juni 1971 hade det öppna upproret mestadels begränsats till isolerade fickor i Tibestiregionen. Efter inhemskt tryck började den franska regeringen dra tillbaka sina styrkor från Tchad.
Nya strider Tombalbayes reformarbete slutade abrupt i augusti 1971. Under den månaden hävdade han att han hade krossat en kupp nyligen frigivna tchadier, med föregivet stöd från Libyens ledare Muammar al-Gaddafi. Tomabalbaye bröt förbindelserna med Libyen och inbjöd Gaddafifientliga grupper att etablera baser i Tchad. I gengäld erkände Gaddafi FROLINAT, erbjöd (för första gången formellt) en operativ bas i Tripoli till Siddick, och ökade leveranserna till rebellerna i Tchad.
Lugnet i landet förföll ytterligare när studenter genomförde en strejk i N'Djamena i november 1971. Fastän den lätt kunde hållas tillbaka demonstrerade strejken växande politisering och missnöje bland unga medlemmar av eliten från södern och avspeglade deras ökade medvetenhet om arméns politiska potential. Tombalbaye ersatte sedan stabschefen, general Jacques Doumro (som hade studenternas stöd), med överste Félix Malloum.
I juni 1972 tillfångatogs en grupp libysktränade sabotörer medan de försökte smuggla vapen och sprängmedel in i huvudstaden. Arresteringarna sammanföll med en allvarlig ekonomisk kris, en tilltagande torka, bittra interna strider i regeringen och oroligheter i huvudstaden. Dessa händelser övertygade Tombalbaye att överge sin politik för nationell försoning. Han fängslade mer än 1000 verkliga eller inbillade "fiender till staten." En antydan om hans växande misstro mot den tidigare säkra södern var att han tillfångatog hundratals sydtchadier och avsatte två viktiga ministrar från södern. Han genomförde också en dramatisk diplomatisk helomvändning som syftade till att få ekonomiskt stöd från arabvärlden och samtidigt underminera FROLINAT. För att stärka banden med arabvärlden bröt Tombalbaye Tchads förbindelser med Israel i september 1972. Några månader senare säkrade Tombalbaye ett inledande löfte om 23 miljarder CFA-franc från Libyen. År 1973 utlovade andra arabländer bistånd. Dessutom lämnade Tchad Organisation Commune Africaine, Malgache, et Mauricienne (OCAMM), en moderat allians av franskspråkiga afrikanska stater.
Tombalbayes strategi att skapa svårigheter för FROLINAT var framgångsrik. När Gaddafi började skära ned på leveranserna av militär utrustning och mat till rebellerna utbröt strider om de begränsade resurserna mellan FROLINAT:s Första befrielsearmé och FAN (som då också kallades Andra befrielsearmén). Andra befrielsearmén förlorade kontrollen över Ennedi och drog sig tillbaka till norra Borkou och Tibesti. I april 1974 slog den dock tillbaka genom att ta tre européer som gisslan, däribland en fransk arkeolog i Bardaï.
Vid denna tidpunkt upplöstes Tombalbayes presidentskap snabbt, medan större uppmärksamhet fästes på de verkliga och misstänkta hoten inifrån regeringen. I juni 1973 arresterade Tombalbaye Malloum, ledaren för PPT:s kvinnoförbund, och många andra partitjänstemän, mestadels från södern. Dessa personer hölls anklagade för "politisk trolldom" i något som kom att kallas "Svarta fåret-komplotten" på grund av deras påstådda inblandning i djuroffer. När Outel Bono, en allmänt respekterad liberal politiker, mördades i Paris medan han organiserade ett nytt politiskt parti i augusti, trodde dock många att Tombalbayes regering låg bakom mordet. Samma månad beslöt Tombalbaye att ersätta PPT med ett nytt parti, Mouvement National pour la Révolution Culturelle et Sociale (MNRCS).
För att avvärja inhemsk kritik påbörjade Tombalbaye en kampanj för att främja authenticité, eller "Chaditude." Denna åtgärd syftade till att rensa ut utländska bruk och inflytanden. För att stärka sitt stöd från Tchads växande urbana elit afrikaniserade Tombalbaye flera ortnamn (Fort-Lamy och FortArchambault blev N'Djamena respektive Sarh) och beordrade tjänstemän att använda inhemska namn istället för europeiska. Han bytte sitt förnamn till Ngarta. Dessutom förmådde hans politik många utländska missionärer att återvända till sina hemländer. Hans högröstade attacker mot den franska regeringen var också populära. Tombalbaye for ut särskilt mot Jacques Foccart, den mäktige generalsekreteraren till Frankrikes president för afrikanska angelägenheter, som stämplades som "ont geni" och fördömdes formellt i en resolution i Nationalförsamlingen som källan till omkring "fjorton komplotter" mot Tchads regering.
För att återställa sitt sviktande stöd bland saratraditionalister på landsbygden i söder gav Tombalbaye sitt stöd för de stränga fysiska och psykologiska initiationsriterna för alla män i söder mellan sexton och femtio, och gjorde dem obligatoriska för varje icke-muslim som sökte bli antagen till förvaltningen, regeringen, och högre grader i militären. Från mitten av 1973 till april 1974 gick uppskattningsvis 3000 ämbetsmän från södern igenom prövningen, däribland två kabinettsministrar och en överste. Eftersom riterna uppfattades som antikristna och i huvudsak hämtade från en undergrupp av sarafolket förvärrade motståndet mot processen motsättningar mellan klaner och religiösa grupper. Snarare än att ge ökat stöd i södern skapade Tombalbayes åtgärd därmed missnöje bland tjänstemän, officerer och studenter.
Torkan som försvårades i början av 1970-talet påverkade också den urartande politiska situationen i Tchad. Under 1974 nådde den internationella kritiken mot Tchads hantering av biståndsinsatserna mot torkan en ny topp, då regeringens okänslighet och öppna profitering blev tydliga.
Som svar på den ekonomiska krisen lanserade regeringen Operation Agriculture ("Operation jordbruk"), som inbegrep en massiv bomullsplantering på obrukad jord. Projektet ökade produktionen något, men på bekostnad av stora ekonomiska förskjutningar och större förbittring i södern, särskilt från människor i städer och byar som togs ut av militären för att bli "frivilliga" i jordbruksarbetet.
I början av 1975 ansåg många iakttagare att Tombalbaye hade urgröpt sina två viktigaste stödbaser - södern och militären. Endast splittring inom sarafolket och oro för att södern möjligen skulle förlora inflytande i regeringen hade förhindrat en välorganiserad rörelse mot Tombalbaye. Dessutom hade Tombalbayes kritik mot arméns mediokra prestation på fältet under början av 1970-talet förargat officerskåren och upplöst dess lojalitet. Militären hade också anledning att klaga på att det ofta skedde utrensningar och omplaceringar i de högsta leden. I mars 1975 beordrade Tombalbaye att flera höga militära officerer skulle arresteras, som misstänkta i ännu en komplott. Den 13 april 1975 dödades Tombalbaye av flera enheter i N'Djamenas gendarmeri under ledning av lägre militära officerer.
Malloums militära regering, 1975-78 Statskuppen som avslutade Tombalbayes regering fick ett entusiastiskt mottagande i N'Djamena. Malloum framträdde som ordförande för det nya Högsta militära rådet (Conseil Supérieur Militaire - CSM). Hans regering innehöll fler muslimer från norra och östra Tchad, men den etniska och regionala dominansen kvarstod i hög grad i sydtchadiernas händer. Den nya regeringen omkullkastade snart flera av Tombalbayes mer förhatliga politiska linjer. Exempelvis försökte CSM fördela biståndet för torkan mer jämlikt och effektivt och utarbetade planer för att utveckla olika ekonomiska reformer, däribland skattesänkningar och sänkta statliga utgifter.Library of Congress Country Studies - Chad - Malloum's Military Government, 1975-78