Fördjupade samarbeten inom Europeiska unionen, tidigare närmare samarbeten, är ett förfarande som innebär att minst nio medlemsstater inom Europeiska unionen integrerar eller samarbetar inom ett politikområde, utan att övriga medlemsstater måste delta. Det är utformat för att övervinna förlamningar i unionens institutionella arbete när ett lagförslag blockeras av en enskild medlemsstat eller en mindre grupp medlemsstater som inte vill bli en del av samarbetet. Möjligheten att upprätta fördjupade samarbeten skapades genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, i samband med införlivandet av Schengenregelverket inom unionens ramar.
Fördjupade samarbeten kan upprättas inom alla icke-exklusiva befogenhetsområden. Enligt fördragen ska ett fördjupat samarbete vara en sista utväg för att nå mål som inte hela unionen kan uppnå inom rimlig tid. Ett fördjupat samarbete utgör inte en integrerad del av unionens regelverk och behöver således inte godtas fullt ut av nya medlemsstater. Samtliga medlemsstater ska dock när som helst kunna ansluta sig till ett fördjupat samarbete om de uppfyller de villkor som krävs för att få delta. Inget av de fördjupade samarbeten som hittills har bemyndigats av Europeiska unionens råd har ställt några villkor för deltagande.
Utöver fördjupade samarbeten finns det flera andra samarbetsformer inom Europeiska unionen som inte alla medlemsstater deltar i. Detta innefattar dels eurosamarbetet, dels de delar av unionsrätten som omfattas av undantagsklausuler för vissa medlemsstater.
Historia
Möjligheten att upprätta fördjupade samarbeten, då kallade ”närmare samarbeten”, skapades genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. Anledningen var att en grupp medlemsstater genom Schengenavtalet redan 1985 hade ingått ett tätare samarbete kring gränskontroller utanför unionens ramar eftersom framför allt Storbritannien blockerade ett gemensamt gränskontrollsamarbete.
Eftersom Schengenregelverket antogs utanför unionens ramar var Schengenområdet tvunget att inrätta egna institutioner för att administrera samarbetet istället för att använda unionens institutioner. Genom Amsterdamfördraget nådde dock medlemsstaternas regeringar en överenskommelse som innebar att Schengensamarbetet skulle införlivas inom unionens ramar och därmed ge de deltagande medlemsstaterna tillgång till unionens institutioner för samarbetet. Samtidigt skulle de övriga medlemsstaterna – Irland och Storbritannien – tillåtas att stå utanför samarbetet. Detta möjliggjordes genom inrättandet av fördjupade samarbeten. Genom ett särskilt protokoll – Schengenprotokollet – bemyndigades Schengenområdet att direkt inleda ett fördjupat samarbete som omfattade hela det införlivade Schengenregelverket.
Amsterdamfördraget möjliggjorde även fördjupade samarbeten inom andra politikområden inom Europeiska gemenskapen och polissamarbete och straffrättsligt samarbete, dock inte inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Nicefördraget, som trädde i kraft den 1 februari 2003, förenklade bestämmelserna och utökade de till att även omfatta delar av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. När Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 hade dessa bestämmelser om fördjupade samarbeten fortfarande inte tillämpats vid ett enda tillfälle. Lissabonfördraget utökade bestämmelserna om fördjupade samarbeten till att omfatta alla icke-exklusiva befogenhetsområden. För beslut med militära eller försvarsmässiga konsekvenser infördes dock särskilda bestämmelser. Med Lissabonfördraget antogs även den nuvarande benämningen ”fördjupat samarbete”. Den 12 juli 2010 bemyndigade Europeiska unionens råd för första gången upprättandet av ett fördjupat samarbete.
Rättsliga bestämmelser Bemyndigande Syftet med de fördjupade samarbetena är att en grupp medlemsstater kan använda sig av unionens institutioner och dess befogenheter för att samarbeta inom ett visst politikområde. Samarbetet måste syfta till att främja unionens mål, skydda dess intressen och stärka dess integrationsprocess. Ett fördjupat samarbete måste respektera fördragen och unionsrätten. Det får inte heller negativt påverka den inre marknaden eller den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen eller leda till diskriminering i handeln eller snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstaterna. Därutöver måste de fördjupade samarbetena även respektera de icke-deltagande medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter. På motsvarande sätt får inte dessa medlemsstater hindra de deltagande medlemsstaterna från att genomföra samarbetena. Det är Europeiska unionens råd som beslutar om bemyndigande av ett fördjupat samarbete. Det får dock endast ske som en sista utväg och kräver att minst nio medlemsstater vill delta i det fördjupade samarbetet.
De medlemsstater som vill upprätta ett fördjupat samarbete inom ett av unionens befogenhetsområden, med undantag för exklusiva befogenhetsområden samt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, ska rikta en begäran till Europeiska kommissionen. Efter att ha behandlat begäran kan kommissionen lägga fram ett förslag till beslut om bemyndigande att upprätta ett fördjupat samarbete. Om kommissionen däremot misstycker kan den välja att inte lägga fram något förslag alls, men måste då motivera sitt beslut. Rådet beslutar med kvalificerad majoritet om bemyndigande av ett fördjupat samarbete inom ovannämnda befogenhetsområden på förslag av kommissionen och efter godkännande av Europaparlamentet.
I de fall då en grupp medlemsstater vill upprätta ett fördjupat samarbete inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska begäran istället riktas direkt till rådet. Begäran överlämnas till den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionen, som måste yttra sig över huruvida den är förenlig med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken respektive unionens övriga politik. Även Europaparlamentet måste informeras om det tilltänkta fördjupade samarbetet. Rådet beslutar med enhällighet om bemyndigande av ett fördjupat samarbete inom ovannämnda befogenhetsområden.
Styrning och finansiering Rådet och kommissionen ska enligt fördragen se till att de fördjupade samarbetena genomförs i enlighet med unionens övriga politik. Alla medlemsstater har rätt att delta i rådets överläggningar när det behandlar ett fördjupat samarbete. Vid omröstningar är det dock endast de deltagande medlemsstaterna som har rösträtt. När beslut fattas med enhällighet krävs det därför endast rösterna från de deltagande medlemsstaternas företrädare. När beslut fattas med kvalificerad majoritet tillämpas särskilda bestämmelser. Ett fördjupat samarbete utgör inte en integrerad del av unionens regelverk och behöver således inte godtas fullt ut av nya medlemsstater.
I regel ska de deltagande medlemsstaterna stå för de kostnader, utöver institutionernas förvaltningskostnader, som uppstår till följd av ett fördjupat samarbete. Rådet kan dock med enhällighet, och efter samråd med Europaparlamentet, besluta att andra finansiella bestämmelser ska tillämpas.
Anslutningsförfarande miniatyr|Ansökan om deltagande i ett fördjupat samarbete riktas till kommissionen. Samtliga medlemsstater ska när som helst kunna ansluta sig till ett fördjupat samarbete om de uppfyller de villkor som krävs för att få delta. Villkoren för att få delta fastställs i samband med att rådet bemyndigar upprättandet av ett fördjupat samarbete. Kommissionen och de deltagande medlemsstaterna i ett fördjupat samarbete har till uppgift att försöka få så många medlemsstater som möjligt att delta i det fördjupade samarbetet. Kommissionen har även till uppgift att löpande informera Europaparlamentet och rådet om utvecklingen av de fördjupade samarbetena.
Om en medlemsstat i efterhand vill ansluta sig till ett fördjupat samarbete, ska ansökan riktas till rådet och kommissionen. Det är kommissionens uppgift att inom fyra månader avgöra om den ansökande medlemsstaten uppfyller villkoren för det fördjupade samarbetet. Om medlemsstaten gör det, blir den en del av det fördjupade samarbetet. Om medlemsstaten däremot inte gör det, ska kommissionen informera om vilka brister som finns och ge medlemsstaten möjlighet att åtgärda bristerna inom en viss tidsfrist. För samarbeten som rör utrikes- och säkerhetspolitik gäller särskilda bestämmelser, som kräver godkännande av rådet med enhällighet bland de deltagande medlemsstaternas företrädare.
Övergångsklausuler och förenklat förfarande
I enlighet med övergångsklausuler kan Europeiska unionens råd med enhällighet ersätta enhällighet med kvalificerad majoritet, utom för beslut med militära eller försvarsmässiga konsekvenser, och, efter samråd med Europaparlamentet, ersätta ett särskilt lagstiftningsförfarande med det ordinarie lagstiftningsförfarandet inom fördjupade samarbeten. För beslut med militära eller försvarsmässiga konsekvenser kan särskilda samarbeten inrättas inom ramen för ett europeiskt försvarsuppdrag, inom ramen för Europeiska försvarsbyrån, och genom det permanenta strukturerade samarbetet.
I de fall då ett lagförslag har hänskjutits av rådet till Europeiska rådet inom straffrättsligt samarbete, inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet, och polissamarbete, och enighet inte har kunnat uppnås, kan ett förenklat förfarande för bemyndigande av ett fördjupat samarbete tillämpas. Detta förfarande innebär att minst nio medlemsstater direkt bemyndigas att upprätta ett fördjupat samarbete genom att underrätta Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Detta förfarande användes för första gången i samband med inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten.
Användande och genomförande Schengensamarbetet
miniatyr|vänster|En inre gräns mellan Tyskland och Österrike, utan gränskontroller. Schengensamarbetet inrättades ursprungligen utanför Europeiska unionens ramar genom undertecknandet av Schengenavtalet den 14 juni 1985. Det var framför allt Storbritannien som blockerade ett gemensamt gränskontrollsamarbete och därmed tvingade flera av de andra medlemsstaterna att inleda ett samarbete utanför unionens ramar. I samband med skapandet av möjligheten att inleda fördjupade samarbeten genom Amsterdamfördraget införlivades Schengensamarbetet inom unionens ramar som ett fördjupat samarbete. Irland och Storbritannien valde att fortsätta att stå utanför, medan Danmark anslöt sig i samband med att de övriga nordiska länderna anslöt sig till samarbetet. Bestämmelserna om införlivandet av Schengenregelverket återfinns i ett särskilt protokoll – Schengenprotokollet – som är fogat till unionens grundfördrag genom Amsterdamfördraget. Protokollet fastställer särskilda bestämmelser om villkoren för det fördjupade samarbetet kring Schengensamarbetet. I de fall rättsakter antas för att utveckla Schengenregelverket, och Irland inte omfattas, bemyndigas Schengenområdet direkt att inleda ett fördjupat samarbete. Samma bestämmelser gällde i Storbritanniens fall innan Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen den 1 februari 2020. Schengensamarbetet utgör, i motsats till övriga fördjupade samarbeten, en integrerad del av unionens regelverk och måste således godtas fullt ut av nya medlemsstater. Innan en medlemsstat kan delta fullt ut i Schengensamarbetet genom att avskaffa sina gränskontroller vid de inre gränserna krävs det dock att medlemsstaten uppfyller vissa tekniska kriterier. Europeiska kommissionen ansvarar för att utvärdera en medlemsstats fullgörande av dessa kriterier och Europeiska unionens råd beslutar därefter med enhällighet bland Schengenområdets företrädare om medlemsstaten ska få ansluta sig till Schengenområdet.
Internationella pars skilsmässoregler miniatyr|