Dansk-tyska kriget eller andra schleswigska kriget (; )Andra namn som kriget är känt under inkluderar Dansk-preussiska kriget, Tysk-danska kriget, Preussisk-danska kriget, Kriget 1864 och Schleswig-Holsteinska tronföljdskriget. kallas det krig som under 1864 utspelade sig mellan Danmark och ett antal tyska stater med Preussen och Österrike i spetsen, med anledning av en tvist om hertigdömet Slesvig. Kriget kan ses som en fortsättning på slesvig-holsteinska kriget 1848–1851.
Bakgrund miniatyr|200px|En karta över det omstridda området i jämförelse med dagens gränser. I dagens Jylland (rött) ingår norra Schleswig (mellan de purpurfärgade linjerna). Södra Schleswig är markerat orange och det historiska Holstein guldgult. Floden Eider utgör gränsen mellan Schleswig och Holstein. Efter kriget 1864 fick Danmark avträda hela Schleswig, men återfick den norra delen 1920. Gränsområdet mellan Danmark och Tyskland hade under lång tid haft en blandad dansk och tysk befolkning, och de två hertigdömena Schleswig och Holstein ingick sedan länge i personalunion med Danmark. Danska respektive tyska nationalistiska stämningar hade uppstått med åsikter att området borde knytas närmare till Danmark respektive Tyskland, och där framför allt Schleswigs ställning var omstridd.Nationalencyklopedin, band 16 (1995), uppslagsordet Schleswig-Holstein, s. 620 Ett uppror bland de tyska invånarna i Schleswig-Holstein i början av 1848 med krav på frigörelse från Danmark ledde till det schleswig-holsteinska kriget 1848–1851, där Danmark stod som segrare, bland annat efter att Ryssland hade pressat Preussen att upphöra med sitt stöd till Schleswig-Holstein. De två hertigdömena förblev därför under danskt styre, men som en dansk eftergift bestod den så kallade helstaten, vilket innebar att Schleswig-Holstein styrdes som ett samlat område. Dansknationalisterna i Schleswig och den danska regeringen hade hellre införlivat hela Schleswig med det "egentliga" Danmark, men så skedde alltså inte. I grund och botten hade kriget således inte förändrat de motsättningar som ledde till dess utbrott.
Det fortsatta gemensamma regerandet ledde till författningsmässiga och politiska problem. Danmark var sedan 1849 en konstitutionell monarki, medan den danske kungen i sin egenskap av hertig av Schleswig respektive Holstein fortfarande var formell envåldshärskare med rådgivande ständerförsamlingar. I den gemensamma regeringen satt därför både liberala ministrar från Danmark och konservativa, adliga ministrar från Holstein. Lagstiftningsarbetet blev allt mer blockerat, och i Danmark fruktade man att riket skulle bli allt mer öppet för tysk inblandning som en följd av Holsteins (men inte Schleswigs) medlemskap i Tyska förbundet. Danskarna föredrog därmed att helt släppa det huvudsakligen tyska Holstein, och hade velat göra så redan 1848. Problemet var dock att tyskarna i både Schleswig och Holstein var emot en delning av de två hertigdömena, och inte kunde acceptera att en tysk minoritet i Schleswig då skulle hamna under direkt danskt styre. Tyskarnas tanke om hur den schleswig-holsteinska frågan skulle lösas var således att både Schleswig och Holstein skulle lämna danskt styre.
Under åren efter schleswig-holsteinska kriget och före det dansk-tyska kriget hade också Preussens ställning stärkts väsentligt, liksom de tyska enhetssträvandena.
Upptakten till kriget Utvecklingen efter kung Fredrik VII av Danmarks död 15 november 1863 kom att bli upptakten till kriget. Med Fredrik utgick den kungliga manslinjen av huset Oldenburg, som år 1460 förvärvat Schleswig och Holstein, och enligt Londonprotokollet 1852, som slutits mellan stormakterna och Sverige-Norge, skulle den danska monarkin nu övergå till prins Kristian. Hertig Kristian av Augustenburg, som tillhörde en sidolinje utgrenad från huset Oldenburg på 1500-talet, hade visserligen tidigare lovat att respektera Londonprotokollets arvsbestämmelser. Men nu återupptogs Augustenburgarnas anspråk av hans son Fredrik av Augustenburg, som förklarade att Londonprotokollet stod i strid med den i Elbehertigdömena gällande arvsföljden.
Som ny kung undertecknade Kristian IX av Danmark redan den 18 november 1863 en ny grundlag, den så kallade novemberförfattningen, som gällde för Danmark och Schleswig, men inte Holstein. Syftet var att knyta Schleswig närmare till Danmark, och åtgärden utgjorde ett tydligt avsteg från Danmarks löfte från 1851 att fortsätta med helstatslösningen för Schleswig-Holstein.
Det danska agerandet ledde till att Fredrik av Augustenburg den 19 november 1863 gjorde anspråk på styret av Schleswig och Holstein och utropade sig till hertig Fredrik VIII av Schleswig-Holstein. De flesta ämbetsmännen i Schleswig vägrade att gå ed på den nya författningen, och den tysksinnade befolkningen uttalade sina protester på stormiga massmöten. I hela Tyskland uppstod starka sympatier för vad man såg som Schleswig-Holsteins befrielse. I synnerhet var kung Maximilian av Bayern ivrig att utverka erkännande åt Augustenburgarens anspråk på Schleswig-Holstein, och regeringarna i Baden, Braunschweig och andra tyska mellan- och småstater ställde sig på samma sida. Hertig Fredrik försåg sig med en ministär, som tills vidare skulle ta sitt säte i Gotha, och började utrusta friskaror.
Den tyska förbundsdagen erbjöd sig att pröva de båda tronpretendenternas sak. På förbundsdagens mandat gick därefter trupper från Hannover och Sachsen in i Holstein den 24 december 1863 utan att detta ledde till några krigshandlingar, eftersom den danska armén omedelbart utrymde området. Den 18 januari 1864 överlämnade Preussen och Österrike på eget bevåg ett ultimatum till den danska regeringen om att novemberförfattningen skulle dras tillbaka. Då Danmark vägrade inleddes kriget. Flera av förbundsstaterna motsatte sig det preussisk-österrikiska ingripandet men deras protester fick ingen inverkan på krigshandlingarna.
Danmark hade före sitt agerande inte återförsäkrat sig om stöd från någon av stormakterna, vilket visade sig vara ödesdigert och mycket dumdristigt mot bakgrund av hur den europeiska 1800-talspolitiken fungerade. Storbritannien hade i och för sig ett visst intresse av att stödja Danmark, men ansåg sig inte kunna ingripa själv. Frankrike och Ryssland såg inte sina intressen hotade, och var dessutom fientligt inställda till varandra, så inget av dessa länder hade något intresse av att ingripa. Således kunde Preussen och Österrike ingripa mot Danmark utan att någon av de övriga europeiska stormakterna drogs in i kriget. Danmarks eventuella förhoppningar om aktivt stöd från Sverige visade sig också vara grundlösa.miniatyr|296x296px|Preussisk-österrikiska fälttåg i Schleswig/Slesvig|vänster Krigets förlopp Den 31 januari 1864 uppmanade den preussiske fältmarskalken Friedrich von Wrangel, vars armé nu stod i Holstein, de danska trupperna under general Christian de Meza att utrymma Schleswig, vilket de vägrade. Den 1 februari 1864 gick därför en preussisk-österrikiska styrka på omkring 60 000 man över gränsfloden Eider in i Schleswig under ledning av Wrangel och den österrikiske generalen von Gablenz. Den danska armén om 35 000 man under befäl av de Meza var uppställd längs befästningsverket Dannevirke, som dock inte var i särskilt gott skick. Den 2 februari angrep preussarna under prins Fredrik Karl den vänstra danska flygeln vid Mysunde, men kastades tillbaka av danska trupper under general Gerlach. Österrikarna anföll den 3 februari mitten av den danska linjen och intog Kongshøj (tyska Königshügel) efter en intensiv strid. Detta ledde till att de Meza befarade att hans trupper skulle bli omringade, och natten mellan 5 och 6 februari övergavs Dannevirke med 200 kanoner och stora förråd och den danska armén drogs tillbaka. Även om åtgärden kan ha varit nödvändig, fick reträtten en demoraliserande inverkan på de danska trupperna, eftersom Dannevirke av danskarna hade betraktats som en stark fästning.miniatyr|200px|En samtida illustration av Dannevirke och en av dess nya skansar (skans 14).Huvuddelen av den danska armén begav sig till Als och Sundeved, där Gerlach 28 februari övertog befälet från den nu diskrediterade de Meza. De preussiska styrkorna fanns strax därefter i närheten, och österrikarna tågade samtidigt mot Fredericia. Den 15 mars intogs Femern genom överrumpling, och 17 mars förlorade danskarna hela terrängen framför Dybbøl efter en strid vid Ragebøl. Den 28 mars anföll preussarna den danska Dybbølställningen, men slogs tillbaka. Den 2 april påbörjades ett två veckors långt artilleribombardemang av staden Sønderborg och av de relativt oförberedda danska skansarna, som inledningsvis höll ut trots svåra förutsättningar. Den danske divisionsgeneralen du Plat föreslog 16 april att man skulle utrymma ställningen för att undvika ytterligare förluster, men Gerlach och den danska regeringen önskade hålla sig kvar i Sundeved på Schleswigs fastland, tills en fredskonferens kunde inledas. Man fruktade för arméns moral ifall även Dybbøl skulle ges upp.
Den fredskonferens man hoppades på byggde på ett engelskt förslag från 21 mars, som hade erbjudit sig att hålla en sådan i London. Det visade sig dock att den tyska sidan inte ville avsluta sina operationer innan Dybbøl hade fallit, och den 18 april genomförde de preussiska styrkorna den länge förberedda stormningen av Dybbøl, som föll på några timmar. De danska truppernas uthållighet under de dryga två veckornas artilleribeskjutning av en överlägsen fiende har dock lett till att datumet 18 april har fått en stor betydelse i dansk historia.
Därefter utrymde danskarna även fästningen Fredericia utan strid den 28 april. Fredskonferensen sammankallades den 25 april och 9 maj slöts vapenvila, samma dag som en sjöstrid mellan två danska och två österrikiska fregatter inträffade. Vapenvilan upphörde 25 juni utan att fred hade slutits, och 29 juni förde prins Fredrik Karl sina trupper i båtar över Alssundet. De 12 000 man starka danska arméstyrkorna på Als, under befäl av Steinmann, blev överrumplade och fick inget understöd från den danska flottan. De tvingades därför överge hela fästningsartilleriet på Als och bege sig till Fyn, förutom att de drabbades av förluster på 3 200 man. Detta bröt slutligen danskarnas stridsvilja; Vendsyssel utrymdes 14 juli och öarna i Nordsjön föll 19 juli.
Krigets konsekvenser Eftersom varje hopp om utländsk hjälp var uteslutet inledde Danmark 1 augusti fredsförhandlingar i Wien. Den 30 oktober 1864 slöts sedan freden i Wien, med resultatet att Schleswig, Holstein och Sachsen-Lauenburg fick avträdas.
Dansk-tyska kriget kom också att bli det första i raden av tre tyska enighetskrig, och följdes av tyska enhetskriget 1866 och fransk-tyska kriget 1870–1871. I alla tre krigen styrdes Preussens agerande av ministerpresidenten Otto von Bismarck understödd av Helmuth von Moltke d.ä. som generalstabschef.
Svenskt och norskt deltagande