Sagalitteratur (från fornnordiska saga, flera sögur = berättelser) är en berättande historia från Norden, framförallt Norge och Island, men också från andra platser i de fornnordiska områdena. Sagalitteraturen, som till stor del bygger på en lång tradition av muntligt överförda berättelser, skrevs ner mellan 1120- och 1400-talet. Sagalitteraturen omfattar såväl nyktra redogörelser för nyss inträffade historiska händelser som fantastiska berättelser med magiska inslag som utspelar sig i ett mytiskt förflutet.
Fornvästnordisk litteratur
Förutom sagalitteraturen omfattar den fornnordiska litteraturen från perioden tåtar (korta anekdot-berättelser), fornnordisk poesi och skaldediktning, såsom Poetiska Eddan, Hávamál och Völuspa, där framförallt legendariska och mytologiska ämnen fann sin konstnärliga form. Dessutom hade man också i fornnordisk tid muntlig litteratur som sagor, sägner och från slutet av 1200-talet ballader.
Sagalitteratur kan delas in i olika undergrenar. Det finns bara runt 40 för just sagalitteratur, beroende på hur man räknar, utöver de övriga sagorna, konungasagor, religiösa sagor och korta sagor. Dock uppskattar man att så mycket som 90 % av allt material har gått förlorat. Sagalitteraturen är episka prosatexter i den fornnordiska litteraturen, även om den också stöder sig på skaldlitteratur och kortare eller längre poetiska verk, både som referens och som viktigare bärbjälkar i berättelsen. Speciellt tydligt visas detta när berättelsen handlar om en skald, så som det är med Egil Skallagrimsson i Egils saga.
Sagalitteraturen skildrar heroiska handlingar och har sitt grundval i historieskrivningen. Den skrevs med en kännetecknande sträng objektivitet i en knapp, tättskuren stil om samhällets främsta män och kvinnor, och speciellt deras ätter. Sagans personer var ofta vikingar på resa utomlands eller i våldsamma konflikter i sitt hemland. Berättelserna var ofta hämtade från historiska, faktiska personer, vanligtvis realistiskt berättade, trots de legendariska sagorna, sagorna om helgon och biskopar och översatta eller omskrivna europeiska romanser.
Sagalitteratur har beskrivits som den enda unika litteraturen som Norden har givit till världssamfundet. "Det bästa av dem (sagorna) har en framskjuten plats i all världens berättarkonst."Beyer, Harald og Edvard, Norges litteraturhistorie, Oslo 1978, sidan 36. En lärobok från Oxford menar att "Sagorna är medeltidens mest framgångsrika lokala prosa (...) Skandinaviens största bidrag till världslitteraturen."Gordon, E.V., An Introduction to Old Norse, Oxford 1992, sidan xlv. Den svenska filologen Peter Hallberg menar att man "utan överdrift kan beteckna dem (sagorna) som Nordens enda samlade originella insats i världslitteraturen". Hallberg, Peter, Den isländska sagan, Verdandis skriftserie 6, Stockholm 1969 , sidan 1.
Sagans upprinnelse thumb|Sagan var som fjällen i de landskap de handlade om eller uppstod bland; renskurna, hårda och unika. Utsikt mot de sju systrarna i Geirangerfjord Ordet saga är besläktat med "att säga", "sa", motsvarande "say" i engelska och "sagen" i tyska språket. Det fornnordiska begreppet saga kommer av "vad som är sagt", något som har utvecklats till att betyda "berättande" och "historia", eller mer formellt "episk prosatext av en viss längd". Saga som begrepp refererar vanligtvis till den historiska epok då texterna skrevs ned (mellan 1120- och 1400-talet) och med en handling från den historiska epoken mellan Landnámsöld (800-talet) och till 1100-talet som kallas sagatiden, Söguöld.
Den italienska semiotikern och författaren Umberto Eco formulerade i avsnittet Återtagande typografi i vilken grad återtagandet visas i skönlitteraturen, tryggheten av att samma kommer tillbaka, och menar att i sagan är det en rad händelser som skenbart är nya. Det som ändras är att sagans personer blir äldre; de föds, de lever och de dör, och det samma fortsätter i nästa släktled, potentiellt in i det oändliga. Samtidigt som sagan hyllar tidens gång, är det samma historia som kopieras, och den blir således tidlös. Sagan utspelar sig som en rät linje, eller som ett träd, från stammen sträcker grenarna ut sig i ättens olika medlemmar. Eco, Umberto, Den nye middelalderen og andres essays, sidan 140-141. Oslo 2000
I utgångspunkten refererar de flesta sagorna till faktiska, historiska händelser och faktiska, historiska gestalter, men hur det faktiskt framställdes och uppfattades då det skrevs och vad dagens moderna läsare kräver av den samma verkligheten är inte nödvändigtvis överensstämmande. Mycket av dagens litteratur- och historieforskning på sagalitteraturen fokuserar på vad som är historia och vad som är fiktion.
I motsats till i Norge, där kungen bröt ner gamla ätter och skapade nya hövdingar, behövde sagokaraktärerna kunna följa sin ätt tillbaka till 800-talet för att kunna hävda sin rätt på Alltinget. På samma sätt var det viktigt att kunna följa ätten tillbaka till "gamlelandet" när islänningen reste till Norge för handel, eller för att söka tjänster som skald eller i hirden.
Friprosa eller bokprosa? Sagalitteratur som vi känner den är en skriftlitteratur, men var sannolikt baserad på en muntlig tradition som gick flera hundra år tillbaka i tiden från att den skrevs ned. Denna uppfattning kallas för "friprosa-läran", och den motsatta uppfattningen, som kallas "bokprosaläran", hävdar att de olika nivåerna av konstnärlig komposition och berättarteknik pekar på en rikt "utviklet" bokkultur med en självmedveten författare som skapat en konstnärlig roman.
Båda uppfattningarna kan vara lika riktiga och inte nödvändigtvis varandras motsatser, det kan ha varit en rik muntlig tradition som kultiverats av en författare vid nedskrivningen. Det råder, i stort sett, enighet om att varje saga måste värderas var för sig i denna fråga. Sagorna ger själva spår av en muntlig tradition; i Sturlunga saga berättas det att gästerna under ett bröllop underhölls "med danser, brytning och berättelser". I Morkinskinna i Sagan om Harald Hårfager är det ett inslag där en isländsk berättare, en sagnamann, underhåller kungen och hans män varje kväll under en julfest, och han orkar berätta historien så att den varade genom hela den tolv långa dagar festen, vilket visar längden och omfånget av den muntliga berättelsen. Sturla Tordsson, en systerson till Snorre Sturlasson, underhöll 1263 en vresig kung, Magnus Lagaböter och hans danska drottning Ingeborg Eriksdotter genom att berätta Huldar saga om en trollkärring, och berättade den så bra att kungen blev blidkad.
Säreget isländskt eller fornnordiskt kulturarv? thumb|left|Antagligen var sagorna byggda på den rika muntliga berättartraditionen i Norden. Här från en rekonstruktion på Vinland i Newfoundland. Många sagor bygger också på andra sagor som sedan har försvunnit in i historiens mörker. Antagligen var det också en rik sagolitteratur som skrevs i Norge mellan 1100-talet och 1200-talet, kanske speciellt i Nidaros, men som sedan har gått förlorat. De flesta sagor som överlevt har funnits på den isländska landsbygden inom loppet av en tioårsperiod av Árni Magnússon (1663-1730), professor på Köpenhamns universitet, och tagits med till Danmark på slutet av 1600-talet och senare. I Köpenhamn gick några förlorade i den stora branden 1728, men en stor del levererades tillbaka till Árni Magnússon-institutet i Reykjavik 1971.
I och med att de flesta sagor som har överlevt skrevs av folk som hade flyttat till Island eller som var födda på Island finns det många som hävdar att sagan är uteslutande en isländsk litteratur. Andra menar att det är omöjligt att skilja mellan norsk och isländsk litteratur och att det måste kallas fornnordisk litteratur, som i och för sig också innefattar Sverige och Danmark. Island befolkades av människor från Norge med en motsvarande kulturell bakgrund, vad gäller levnadssätt och tankesätt som de som bodde i Norge, vilka i sin tur låg kulturellt mycket nära befolkningen i Sverige och Danmark. Under den tiden då sagorna skrevs var också Island en del av Norgesväldet och kyrkligt låg Island under ärkebiskopen i Nidaros från att det upprättades 1152. En stor del av sagornas innehåll och ämnen omfattar Norge, i särställning står Snorre Sturlassons Sagorna om Norges kungar, men några texter har också haft ursprung på Västerhavsöarna som Orkneyöarna eller Färöarna, och ett par så långt borta som på Grönland. Ganska många sagor, i synnerhet fornaldarsagorna, berättar även om händelser som utspelar sig i Sverige och Danmark och involverar karaktärer som skall ha varit bosatta i dessa länder.
Gemensam fornnordisk kultur ska emellertid inte förringa den enastående ställningen som Island har som leverantör av ett av de märkligaste och mest unika bidragen till världslitteraturen. Under medeltiden var Island bara jämförbart med Irland, en annan ö i Nordhavet. Att det lilla primitiva samhället på medeltidens Island kunnat frambringa en skriftlitteratur av såpass hög klass är unikt i världshistorien. Nästan all kultur har frambringats av ett ekonomiskt överskottssamhälle, som till exempel italienska renässansen, fastän Island också krävde en viss ekonomisk förutsättning för att ge grund för sagalitteraturen. Under 1300-talet drabbades Island av vulkanutbrott, sjukdomar, epidemier och hungersnöd, handeln kom i främmande händer och hela landet sjönk ner i fattigdom. Samtidigt ebbade sagalitteraturen ut, sannolikt som en konsekvens, men också för att det kulturella och fruktbara spänningsfältet mellan gamla och nya ideal, hedendom och kristendom, inte längre var där.
Aristokratisk litteratur thumb|Snorre Sturlasson, kanske den största sagaskribenten, porträtterat av Christian Krohg. Island låg i Europas ytterkant, men var aldrig helt isolerat. Inom loppet av 1100- och 1200-talet växte det fram en litterär miljö - Islands "lärda tidsrymd". Författarna tillhörde den isländska överklassen. På de flesta gårdarna fanns det prästlärda hövdingar, "godar", det vill säga både hövding och präst. Dessa hade en del i tidens europeiska anda och dess vetenskapliga litteraturen via Norge. De framställdes som världsliga ledare och "godord" samtidigt som de var förlängningen av den gamla ordningen med att leda blotningen. Gode betyder att vara "den som talade med gudarna". Vissa av sagorna vittnar om att de isländska sagaskribenterna försökte skapa en syntes av sin egen kristna tro och den gamla hedniska traditionen. Paradoxen var att då hedendomen och asatron försvann betydde det samtidigt att författarna förlorade grundvalen för sin egen diktning.
Några av författarna har sannolikt också studerat i Europa. Ett exempel på direkt kontakt var att Snorre Sturlasson togs väl omhand av hertig Skule Bårdsson och kung Håkon Håkonsson i Norge och förmyndarregenten Birger jarl i Sverige. "Det skrevs avhandlingar om grammatik, astronomi och geografi; det översattes eller kompilerades verk om tideräkning och läkekonst, och man översatte predikningar, helgonbiografier och latinska historieverk."Harald og Edvard Beyer, Norges litteraturhistorie, Oslo 1978, side 37. Många av de litterära verken hade direkta impulser från europeisk, kontinental litteratur. Litteraturforskningen har påvisat åtskilliga spår av belästhet, men samtidigt framträder sagorna i sin helhet som en självständig litterär bedrift.