Se även Lidingö kommun, Lidingös natur och :Kategori:Lidingös historia.
miniatyr|höger|Runhäll Upplands runinskrifter Fv1986;84. miniatyr|höger|Lars Fresk, Lidingös första mer framträdande samhällsutvecklare och hans hustru Anna-Katarina Fresk på en miniatyrmålning från 1812. Lidingös historia som boplats går tillbaka till vikingatiden, d.v.s. den skandinaviska järnålderns sista period cirka 790-1100 e.Kr. och kan delas upp i ett antal tydliga tidsperioder; Forntiden från tidig järnålder fram till slutet av 1200-talet samtidigt med att Stockholm började utvecklas som stad. Bondesamhället med många mindre gårdar från tidigt 1200-1300 som förvärvas av Bo Johnsson (Grip) under perioden 1376-1381. Hans markområde omfattande större delen av lidingölandet. Lidingö tas över av Gustav Axelsson Banér på Djursholms slott på slutet av 1400-talet. Johan Gabriel Banér d.y. säljer ut alla s.k. frälsehemman på Lidingö 1775 till förmögna Stockholmare. Lidingö villastäder byggs upp genom bolagsförvärv av mark med början 1906, som tidigare använts som jordbruksmark, och styckas upp. 1900-talets industrialisering gör sitt intåg på Lidingö med AGA (1910) som största företag. Efterkrigstidens koncentrerade bostadsområden med flerbostadshus byggs upp från omkring 1950 fram till början av 1970-talet.
Genom att Lidingö är helt kringgärdat av vatten har öns förbindelser med fastlandet i alla tider varit ett centralt tema och diskussionsämne på Lidingö. Den första bron över till Stockholm byggdes först 1803 och ersatte de roddfärjor som var anordnade mellan Torsvik och Ropsten. Tillkomsten av denna viktiga förbindelse med fastlandet kan till stor del tillskrivas Lidingös första mer framträdande samhällsutvecklare, fabrikören Lars Fresk (1758-1830) som i slutet av 1700-talet uppförde en textilfabrik på Elfviks gård som han kombinerade med att driva och utveckla gårdens lantbruk.
Den tidigare avsaknaden av en bro kom att fördröja samhällsutvecklingen i förhållande till utvecklingen på fastlandet, främst i etableringen av tidiga industrier, vilket medförde att bondesamhället kvarstod under lång tid. Långt in på 1900-talet betraktades Lidingö av Stockholmare främst som en sommarö dit man färdades med ångbåtar till den egna eller hyrda sommarstugan för att få uppleva den rofyllda naturen och "livet på landet".
Landhöjningens betydelse miniatyr|Lidingö vid tiden omkring 3000 f.Kr. låg till största delen under havsnivån. miniatyr|Lidingös ungefärliga landkontur vid Kristi födelse. De mest framträdande fornfynden markerade, som daterats till cirka 1000 år senare, d.v.s. omkring vikingatid då landmassan stigit ytterligare cirka 5 m ovanför havsytan. För 5000 år sedan d.v.s. 3000 f.Kr, motsvarande en ungefärlig landkontur efter en 25 m nivåkurva på en topografisk karta, låg Lidingölandet till största delen under havsnivån. Enbart de högsta höjderna stack upp ur havet och bildade en stor grupp skärgårdsöar av varierande storlek som exempelvis Ekholmsnäsberget, nordvästra delen av Sticklinge och Näset. Norra och södra Lidingö var helt åtskilda. Man kan bara skönja konturerna av Lidingö som det ser ut idag. 3000 år senare, d.v.s. vid Kristi födelse, motsvarande nivåkurvan 10 m ö.h. på en topografiska karta, hade Lidingö i stort sett fått nuvarande landareal med en landförbindelse i väster mellan norra och södra Lidingö, men där de låglänta delarna av landmassan utgjordes av stora vikar och dagens insjöar som Kottlasjön, Stockbysjön och Västra Långängskärret utgjordes av ett sammanhängande sjösystem med ett brett utlopp till Lilla Värtan. En djup vik skar in från väster vid Vreten mot den forntida boplatsen SticklingeSticklinge kommer av ordet Stikill som betyder smal, spetsig. där man funnit ett stort antal fornfynd daterade till omkring yngre järnåldern (500-1050 e.Kr.). Resten av den tidigare separation mellan södra och norra Lidingö utgörs idag av Kyrkviken.
Forntid På Lidingö finns många gravlämningar och stensättningar från yngre järnåldern (cirka 790-1050 e.Kr.). Två större runristningar har hittats, en runsten där den övre halvan är borta med en ornamentik i form av en orm med drakhuvud daterad till omkring 1050-1100 e.Kr.Datering enligt det typologiseringssystem som tagits fram vid Uppsala universitet, ref: Anne-Sofie Gräslund, Uppsala universitet.. Den kvarstående texten har tolkas som; "Kåre och Ingjald och ... efter Björn, sin fader, Gud hjälpe hans ande". Den andra runristningen finns på en mycket väl bevarad runhäll som hittades 1984 och som låg gömd under ett tjockt lager av jord och mossa. Runhällen, som finns i kvarteret Kvarnbacken intill Askrikevägen c:a 380 meter från Kyrkvikens strand, ligger i anslutning till en större samling gravar från järnåldern där två av gravarna daterats till yngre järnåldern. Platsen ligger inom det område där man anser att de första bosättarna slog sig ner på Lidingö som kom att kallas Vikby bo, motsvarande nuvarande stadsdelen Bo. Runhällen är daterad till samma tidsspann som runstenen, d.v.s. i området 1050-1100 e.Kr. Ornamentiken är i form av flera slingrande ormar som avslutats med ett Malteserkors överst som är typiskt för den förkristna tiden i Norden omkring år 1000 e.Kr. Runristningen har klassats som välgjord av en nutida runristningsexpert även om den inte tillhör de mest framstående ur konstnärlig synpunktRunsristare Karl Dahlberg, Adelsö även kallad "Kalle Runristare". och är med all sannolikhet huggen av en kringresande runristareMånga runristningar i Uppland på vitt skilda platser har kunnat spåras till samma person som signerat sina ristningar, varför man kan dra slutsatsen att runristning var ett yrke och gjordes på beställning.. Texten på hällen som delvis är bortvittrad har tolkats som: "Åsmund ristade runor efter Sten, sin farfar och fadern till Sibbe och Gerbjörn och......Ulfs. Här ett stort minnesmärke efter en god man." För 1000 år sen då havsnivån relativt land låg ungefär fem meterLandhöjning på c:a 0.4-0.5 cm/år. högre än idag, låg runhällen c:a 200-250 m från Kyrkvikens strand. Man har för övrigt inte hittat några fornfynd av betydelse utan i första hand gravlämningar från järnåldern, förutom vid Askrikevägen vid Rudalid, Stockby, Långängen, Nordöstra Sticklinge, Kappsta m.fl. platser, vilket tyder på att Lidingö liksom många andra öar i skärgården utefter kusten fick fasta större bosättningar betydligt senare än som var fallet i Upplands inland och utefter Mälarens stränder med mer skyddade vatten. Merparten av de run- och hällristningar som hittats i Stockholms län ligger på dagens fastlandssida (cirka 700 st) i den centrala delen av nuvarande Stockholms stad. Ett fåtal har hittats på öar utanför fastlandet inklusive Lidingö.Riksantkvarieämbetets sökningstjänst Fornsök, Stockholms län .
Tidiga bosättningar Några av de forntida boplatserna var namngivna som Vigby, Vikby eller Vikby bo (senare Bo norr om det inre av Kyrkviken) där runhällen i Askrike finns, Hœrsaby (senare Hersby), Stiklingi (senare Sticklinge), Sundby (i närheten av nuvarande Rudalid vid Kyrkvikens norra strand), Stukkaby (senare Stockby) och Langœnge (senare Långängen).Forntida boplatser enligt namnforskaren Carl Ivar Ståhle. Inga fornfynd tyder på att den typiske sjöfarande vikingen hade några boplatser på Lidingö utan det var bosättare som ägnade sig åt jordbruk, fiske och jakt, kanske främst fiske genom att Lidingö under forntiden var helt täckt med skog och där den inre delen av Kyrkviken utgjorde en naturlig väl skyddad plats mot stormar och hög sjögång med förmodad god tillgång på fisk, en av forntidens stapelfödor, genom kontakten med det öppna havet i öster.
1200-talet Ingen skriftlig dokumentation har påträffats från 1200-talet. Det var dock under perioden efter Vikingatidens slut, omkring år 1000 fram till inledningen av 1300-talet som jordbruken måste ha börjat utvecklas på ön genom att skog börjat röjas och åkermark togs i bruk. Denna utveckling från omkring år 1000 till år 1300 bekräftas av testamentet upprättat 1328 av stormannen Jedvard Filipsson (Rumbyätten) som anger en gårdsäga på Lidingö, dock okänt vilken gård. I samma tidsskede började Stockholm utvecklas starkt.
1300-talet Under perioden 1376-1381 förvärvade Bo Johnsson (Grip) (*cirka 1335, †1386) större delen av lidingölandet av stockholmsrådmannen Peter Ålänning, Magnus Thyrgilsson (kanik i Uppsala) och lagmannen Birger UlfssonBirger Ulfsson var son till den heliga Birgitta.. Bo Jonssons egendomar omfattade bland annat gårdarna Sticklinge, Hersby, Skärsätra, Stockby, Grönsta, LitselgärdetLitselgärdet, ursprungligen en egen gård med ett uppodlat flackt markområde strax öster om nuvarande Askrikevägen, i närheten av det område som man funnit gravhögar från järnåldern och som senare införlivades med Bo gård, har genom århundraden haft många olika stavningar; Lithlagiaerde (1370), Lizlegärdet (1661), Lillegärdet eller Lillgärdet (1720) och Lisselgärde (1774). Hur namnet borde stavas i modern tappning är oklart., Rudboda, Sundby, Yttringe, Hustega, Långnäs, Elfvik, Södergarn, WithesvikVad namnet Withesvik avsåg för gård är oklart och finns inte angivet på några kartor av senare årtal., Bodal, Gåshaga, Gångsätra, Islinge, Killinge och Långängen. Lidingöborna hade vid den här tidpunkten börjat röja stora områden skog och bereda åkermark. Verksamheten på ön handlade därför mest om jordbruk, som fick en allt större betydelse med åren allteftersom ny åkermark kom till, men fisket stod också för en stor del av utkomsten där bland annat strömming fiskades i stora mängder. 1384 bytte Bo Jonsson bort "allan hans aegodel innan Luddingö" till sin släkting Finvid Finvidsson d.y. av släkten Frössvik som hade ett herresäte på Bogesundslandet, idag stavat som Frösvik.
1400-1500-talet Finvid Finvidsson d.y. som hade tagit över egendomen Lidingö efter sin släkting Bo Jonsson (Grip), dog utan att efterlämna några arvingar. Lidingö och kringliggande öar kom dock att föras vidare i släkten av hans syster Märta. Märta var gift med Jöns Bengtsson (Oxenstierna) som ägde mark i Täby och kom genom giftermålet med Märta att inneha större delen av Lidingö-landet. Jöns Bengtssons söner Nils Jönsson (Oxenstierna) och Bengt Jönsson (Oxenstierna) blev riksråd och kom att fungera som riksföreståndare då landet saknade en kung. Nils Jönsson (Oxenstierna) förvärvade 1418 en holme kallad Gamla Djursholm, som idag genom landhöjningen och utfyllnad utgör den södra udden i Germaniaviken och som på äldre kartor från tidigt 1900-tal kallas Djursholms udde. Ön blev en strategisk mittpunkt för hans egendomar på Bogesundslandet (Wäderöön), Lidingö och Djursholm. Nils Jönsson ska enligt sägnen ha begärt någon typ av tullavgift av de fartyg som förde in varor till Stockholm på den västra sidan av Lidingölandet, avgifter som i gamla rimkrönikor omnämnts som "sjöröveri" där det anges att Nils Jönsson hyste sjörövare i sitt stora hus på ön Gamla Djursholm, som skulle ha bordat förbiseglande fartyg. Nils Jönssons son Erik Nilsson (Oxenstierna) gifte sig med Karin Eriksdotter. När Erik Nilsson avled gifte Karin om sig med Laurens Axelsson Tott. Deras dotter, Ingeborg Larsdotter Tott, gifte sig med Jöns Ulfsson (av släkten Roos till Ervalla). När Jöns Ulfsson avled gifte Ingeborg Larsdotter Tott om sig med riksrådet Nils Eskilsson (Banér) (1480-1520)Nils Eskilsson halshöggs på order av Kristian II.. 1498 upprättade Jöns Ulfsson en jordebok som inbegrep samtliga egendomar från Bo Jonssons tid. Paret Jöns Ulfsson och Ingeborgs sonsöner antog släktnamnet Banér, där Gustav Axelsson Banér (1547-1600) var den som övertog Djursholm och Lidingö.
Ursprunget till att Lidingö som helhet kom att tillhöra Djursholm härrör således från Bo Jonsson (Grip) som enskild ägare.